Och då menar jag inte bara slutet på detta år. Jag har gett mig in i de nya instanserna som medföljde senaste patchen. Alldeles för trött med med guild-dps och någons vän som healer gav vi oss in i End Time. Eller ja, den dök upp när vi signade upp på Dungeon Finder.
Först måste man förstås ha skaffat sig ett quest, för Hordes del hittar man det inne i Garroshs myshörna i Valley of Strength, Orgrimmar. Därefter är det bara att följa instruktionerna. Efter inledande End Time följde Well of Eternity. Därefter kan man, om man har lust, fortsätta kedjan in i Hour of Twilight, men där sa min hjärna tack och godnatt.
End Time gav mig ett par tjusiga tank-brallor, Bloodhoof Legguards. Kollar man in loot-listan hittar man andra tank-attiraljer som väcker habegär...
Dessa två instanser var på det hela taget inte jättesvåra. Vi wipeade både tre och fem gånger, men när man väl hittat knepen borde det inte vara så himla knivigt. Stå i månskenscirkeln när den dyker upp, då är det lättare att döda zillioner mobs. Dra upp bossen i Obsidian Dragonshrine (End Time) ur lavan så undviker ni ond bråd död medelst überboostad näsknäppning (och flytta för Thralls skull till samma plattform när bossen spränger den ni står på). Tro inte att fel fire inte når er på sista bossen i Well of Eternity bara för att ni efter ett första fatalt misslyckande bestämmer er för att skippa achievementet That's Not Canon! och slutföra instansen på normalt sätt.
I övrigt är det egentligen inga konstigheter. Å andra sidan är jag en inte helt tillförlitlig källa eftersom jag mest hade hjärna inställd på autofollow och gjorde som jag blev tillsagd. Lite som ett prov - plugga järnet minuterna innan, prestera, glömma bort. Fast nåt lär ha fastnat i reptilhjärnan och kan plockas fram vid piggare tillfälle. I såna där sömngångarstunder är det skönt att hitta bra pug-dps och ha en trevlig healer med sig. Och självklart min egen guild-dps, trogna kamrat i alla väder och instanser :).
Sunday, 4 December 2011
Sunday, 6 November 2011
Gamex
Jag har varit på mitt livs första spelmässa - Gamex i Kista utanför Stockholm! Det var skoj. Fast jag skulle behövt två dagar. Läs om vad jag sysselsatte mig med här.
Vi gjorde för övrigt en guild run i Zul'Gurub förra veckan. Vi gjorde inte alla bossar, bara de som krävdes för att klara av instansen, plus en bonusboss. High Priest Venoxis blev lite extra svår eftersom jag inte fick ner honom från trappan i början. Därför gick nästan halva gruppen åt ganska fort, men jag
fick snabbt kläm på bakom-ryggen-kutande när han börjar blåsa otäckheter i ansiktet på en, och vi fick död på honom till sist.
Jag har i princip inga minnen av Bloodlord Mandokir och High Priestess Kilnara, men har för mig att guildmastern muttrade nåt om raptorer.
Zanzil tog ihjäl oss första omgången, sedan lärde jag mig att det bara är blå kittel man behöver spamma, och att man sålunda kan springa tillbaka till bossen efter röd resp grön kittel och fortsätta banka.
Jin'do the Godbreaker var lite småkul från början, då han skapar skyddsbubblor - man lurar helt enkelt ut honom och ställer sig själv i bubblan istället och slår, mycket fiffigt. Sen blev det värre. Det dyker upp kedjor, man ska pulla stora fula gubbar och det ska slås sönder och flyttas på och springas fram och tillbaka. Det krävdes några wipear innan vi fick till allting och alla lärde sig var de borde befinna sig vid vilken tidpunkt.
Det kommer att krävas mycket övning innan jag känner mig hemma i Zul'Gurub, men det var åtminstone skönt att veta att det går.
Vi gjorde för övrigt en guild run i Zul'Gurub förra veckan. Vi gjorde inte alla bossar, bara de som krävdes för att klara av instansen, plus en bonusboss. High Priest Venoxis blev lite extra svår eftersom jag inte fick ner honom från trappan i början. Därför gick nästan halva gruppen åt ganska fort, men jag
fick snabbt kläm på bakom-ryggen-kutande när han börjar blåsa otäckheter i ansiktet på en, och vi fick död på honom till sist.
Jag har i princip inga minnen av Bloodlord Mandokir och High Priestess Kilnara, men har för mig att guildmastern muttrade nåt om raptorer.
Zanzil tog ihjäl oss första omgången, sedan lärde jag mig att det bara är blå kittel man behöver spamma, och att man sålunda kan springa tillbaka till bossen efter röd resp grön kittel och fortsätta banka.
Jin'do the Godbreaker var lite småkul från början, då han skapar skyddsbubblor - man lurar helt enkelt ut honom och ställer sig själv i bubblan istället och slår, mycket fiffigt. Sen blev det värre. Det dyker upp kedjor, man ska pulla stora fula gubbar och det ska slås sönder och flyttas på och springas fram och tillbaka. Det krävdes några wipear innan vi fick till allting och alla lärde sig var de borde befinna sig vid vilken tidpunkt.
Det kommer att krävas mycket övning innan jag känner mig hemma i Zul'Gurub, men det var åtminstone skönt att veta att det går.
Saturday, 22 October 2011
Nästa expansion
Jag öh... hm. Hur ska jag reagera nu? Kung Fu Panda var en småkul animerad film men, eh... Kunde det inte vara första april, jag vet inte alls hur jag ska reagera... :s Vad jag gnyr om? Det här. Spännande värld, härliga miljöer och... tja, pandor. Jag som har svårt att ta gnomer på allvar. Och flygmaskiner och maskingevär. Men jag är anpassningsbar.
Har för övrigt fått låna ett Xbox 360 av en kompis och måste snarast bestämma mig för några spel att införskaffa.
Har för övrigt fått låna ett Xbox 360 av en kompis och måste snarast bestämma mig för några spel att införskaffa.
Friday, 21 October 2011
Sjutton också...
... glömde förstås länka till Elin Ekbergs utmärkta blogginlägg på Loading.se om samma ämne som i mitt förra inlägg. Förutom hennes text är kommentarströmmen är mycket, mycket intressant läsning: http://loading.se/blogg.php?user_id=24484&blogg_id=24187
Wednesday, 19 October 2011
Tjejer och spel
Rippar lite från min mer allmänkulturella blogg här... Hur man får fler tjejer att spela datorspel, det är ett hett ämne just nu. Jag tycker allt att man gör det onödigt svårt för sig när man ständigt utgår från att (nästan) inga tjejer spelar datorspel (eller lockar med rosa konsoler – visst är de snygga, men det hjälper knappast i längden). Åsa Roos, speldesigner, sätter fingret på problemet i bloggen Discordia när hon kommenterar DN:s Sam Sundbergs artikel om Avalanche Studios. Han anmärker nogsamt på den manliga dominansen på företaget. På samma sätt lyftes problemet på spelfestivalen Freeplay, när redaktör Ben Abram påCritical Distance ställde frågan ”Where are all the female game critics?” (ett ämne som sajten Gamasutra tar upp på ett intressant sätt). Man fokuserar på fel ställe – istället för att titta på var kvinnorna i spelbranschen egentligen finns och utgå därifrån, ställer man sig där de inte finns och slår på stora trumman. Klart man känner att man inte har i spelbranschen att göra då.
Egentligen borde det här med att locka kvinnliga spelare inte vara något större problem. Låt antalet kvinnliga karaktärer i ett spel vara ungefär lika stort som antalet män (joho det går visst, man får låta bli att göra ytterligare ett spel om en pluton under valfritt krig med västerländsk inblandning bara), låt kvinnor och män exponeras på samma villkor (en rustning som plötsligt inte täcker vare sig mage eller ljumskar när den sätts på en kvinna är bara orealistiskt), låt kvinnor och män få göra samma saker (tjejer får också vara starka, killar får också ha känslor). Mass Effect 2 uppfyller på ett ungefär de här kriterierna. Det enda tråkiga är väl att man som kvinna inte kan stöta på kvinnor (förutom en, men det är ett specialfall), och som man inte kan stöta på män.
Jo, och framför allt handlar det om att skapa spännande världar och intressanta berättelser. Visst vill spelare, tjejer som killar, ha något snyggt att titta på. Men vi är inte dummare än att vi ratar dåliga spel oavsett hur snygg avatar man kan spela med.
Monday, 17 October 2011
WoW-dagboken
För den intresserade så kan jag tipsa om WoW-dagboken i senaste numret av Level presenterar World of Warcraft (prenumerera kan man göra om man går in på www.loading.se och klickar på Tidningar). Undertecknad har författat. Joråsåatt... /flex
För övrigt kommenterade en sjuårig flicka i min omedelbara närhet en annons för Saints Row - The Third med orden "Varför måste alla tjejer på såna här bilder har så stora tuttar?". Ja, det kan man undra.,,
För övrigt kommenterade en sjuårig flicka i min omedelbara närhet en annons för Saints Row - The Third med orden "Varför måste alla tjejer på såna här bilder har så stora tuttar?". Ja, det kan man undra.,,
Thursday, 6 October 2011
Ah, mycket bättre
Tre från gillet, healer + dps ur plockpåsen = lugn och trevlig random heroic. Halls of Origination poppade upp, och till en början gick det rätt bra. En priest dps-ade och använde mobsen till vår fördel, vilket krävde att jag
var lite uppmärksam på när de slutade vara vänliga och slå sina egna. Intressant erfarenhet och bra träning i kollhållande. Vår rogue sappade lite här och var, vilket kanske inte hade behövts men som ändå var bekvämt under uppvärmingen.
Anhuur bjöd inte på några större svårigheter, men jag var lite rädd att det skulle gå åt skogen när jag aoe-ade ormar för glatta livet och alla gröna mätare började bli oroväckande korta innan vi hann upp till bossen. Efter Brann Bronzebeards svada i Vaults of Light var det Anraphets tur att bli bankad på. Det blev lite spännande en stund när jag dog, men tack och lov hade någon sinnesnärvaro nog att slänga en combat ress, och så gick Anraphet i backen.
Ute vid Earthrager Ptah tänkte jag beslutsamt att den här gången ska det minsann bli kamelachievement. Men nej. Övermodig och med inbillad stenkoll missade jag en tagg i jorden och glörk! så dog min kamel. Ingen kom riktigt ihåg tactsen på de sista fyra bossarna och det blev en wipe på drygot Seteth innan undertecknad kom på den briljanta idén att kika i dungeonguiden som numera finns inbyggd. Med hjälp av den och lite klokt resonerande i gruppen lyckades vi riktigt smidigt besegra hundkillen. Och sista, Rajh, var ingen större match.
Kändes som en dubbel seger - 1) trevliga puggar med tålamod och gott humör, 2) en säkrare tank med bättre koll och fler hjärnceller med på tåget.
var lite uppmärksam på när de slutade vara vänliga och slå sina egna. Intressant erfarenhet och bra träning i kollhållande. Vår rogue sappade lite här och var, vilket kanske inte hade behövts men som ändå var bekvämt under uppvärmingen.
Anhuur bjöd inte på några större svårigheter, men jag var lite rädd att det skulle gå åt skogen när jag aoe-ade ormar för glatta livet och alla gröna mätare började bli oroväckande korta innan vi hann upp till bossen. Efter Brann Bronzebeards svada i Vaults of Light var det Anraphets tur att bli bankad på. Det blev lite spännande en stund när jag dog, men tack och lov hade någon sinnesnärvaro nog att slänga en combat ress, och så gick Anraphet i backen.
Ute vid Earthrager Ptah tänkte jag beslutsamt att den här gången ska det minsann bli kamelachievement. Men nej. Övermodig och med inbillad stenkoll missade jag en tagg i jorden och glörk! så dog min kamel. Ingen kom riktigt ihåg tactsen på de sista fyra bossarna och det blev en wipe på drygot Seteth innan undertecknad kom på den briljanta idén att kika i dungeonguiden som numera finns inbyggd. Med hjälp av den och lite klokt resonerande i gruppen lyckades vi riktigt smidigt besegra hundkillen. Och sista, Rajh, var ingen större match.
Kändes som en dubbel seger - 1) trevliga puggar med tålamod och gott humör, 2) en säkrare tank med bättre koll och fler hjärnceller med på tåget.
Wednesday, 5 October 2011
Ny bröstplåt, nya erfarenheter
En guild run idag, bidde Blackrock Caverns (läs om alla bossar här). Piece of kaka tänkte jag, men den här gången lyckades vi inte klara oss undan wipe på första bossen, Rom'ogg. Sist råkade jag pulla lite mer än bara bossen och det blev lite rörigt innan vi till slut kunde få ner honom. Den här gången pullade jag honom för att sedan inse att jag nog egentligen trodde att han var en mobb... Det blev en wipe, sen la mitt modem av, och när jag kom tillbaka var jag förbannad och nedslagen och bad jag om taktiksnack och det fick jag. Sen var det inte så himla svårt.
Däremot fortsatte resten lite i samma stil. Cora gick i och för sig
ner fort och smidigt, utan att jag behövde stå i lila strålar (kollade extra noga, sist jag inte gjorde det wipade vi, när jag knallade ut och in i strålen beroende på stackar gick det bra), men Karsh gick väl sådär. Visst han dog, men bara ögonblicket innan (eller efter) jag och några fler dog. 7 stackar på honom var lite väl mycket för vår relativt nydingade healer.
Hunden Beauty gick inte alls som jag hade tänkt, jag pullade en valp och istället för en snygg och prydlig avlivning av bägge valpar bröt helvetet lös och hela jävla kenneln kom rusandes, men mage:en frös tredje valpen och det hela redde upp sig innan den tinade. Sista bossen Obsidius, inga problem.
Blir grinig när jag är så här jävla derpig och det bara är siffror och färgglada moln på skärmen och muspekaren försvinner eller får kameran att snurra ett varv och jag inte ens ser vad folk snackar om att bossen gör som jag borde göra något åt. Men övning ger väl förhoppningsvis nån färdighet. Måste kanske lära mig att zooma ut.
Har skaffat ny bröstplåt, Reinforced Sapphirium Chestguard, och om jag stönade högt när jag såg det tier den tillhör blev jag ju inte särskilt mycket gladare över att se hur tier 13 kommer att se ut. Visst ser allting idiotiskt ut på en human och bättre på en blood elf, men ändå. Fjädrar och blaskiga färger, hoppas hoppas hoppas det ser bättre ut på alver. Om jag nu nånsin kommer att få bära dem.
Slutligen skulle jag önska att dörröppningar i instanser förses med sån där gulsvartrandig tejp, samt att det i golvet fanns färgkodade linjer att följa till respektive boss. Har jag nånsin sagt att jag anser Violet Hold vara en föredömlig instans?
Däremot fortsatte resten lite i samma stil. Cora gick i och för sig
ner fort och smidigt, utan att jag behövde stå i lila strålar (kollade extra noga, sist jag inte gjorde det wipade vi, när jag knallade ut och in i strålen beroende på stackar gick det bra), men Karsh gick väl sådär. Visst han dog, men bara ögonblicket innan (eller efter) jag och några fler dog. 7 stackar på honom var lite väl mycket för vår relativt nydingade healer.
Hunden Beauty gick inte alls som jag hade tänkt, jag pullade en valp och istället för en snygg och prydlig avlivning av bägge valpar bröt helvetet lös och hela jävla kenneln kom rusandes, men mage:en frös tredje valpen och det hela redde upp sig innan den tinade. Sista bossen Obsidius, inga problem.
Blir grinig när jag är så här jävla derpig och det bara är siffror och färgglada moln på skärmen och muspekaren försvinner eller får kameran att snurra ett varv och jag inte ens ser vad folk snackar om att bossen gör som jag borde göra något åt. Men övning ger väl förhoppningsvis nån färdighet. Måste kanske lära mig att zooma ut.
Har skaffat ny bröstplåt, Reinforced Sapphirium Chestguard, och om jag stönade högt när jag såg det tier den tillhör blev jag ju inte särskilt mycket gladare över att se hur tier 13 kommer att se ut. Visst ser allting idiotiskt ut på en human och bättre på en blood elf, men ändå. Fjädrar och blaskiga färger, hoppas hoppas hoppas det ser bättre ut på alver. Om jag nu nånsin kommer att få bära dem.
Slutligen skulle jag önska att dörröppningar i instanser förses med sån där gulsvartrandig tejp, samt att det i golvet fanns färgkodade linjer att följa till respektive boss. Har jag nånsin sagt att jag anser Violet Hold vara en föredömlig instans?
Tuesday, 4 October 2011
Sämre än andra?
Jag köpte ett nummer av PC Gamer, för jag kände att efter säkert fem-sex års vakuum var det dags att blicka utåt och se vad spelvärlden har att erbjuda. Det senaste jag spelade var liksom Kingdom Hearts II på PS2 och det spelade jag inte ens klart.
Och vad får jag se, längst ner i hörnet på en högersida, om inte en liten sån där bäst-och-sämst-mätare där man längst ner hittade "Svenska spelare". Motiveringen till denna bottenplacering var:
"WoW och Sims toppar listorna över sålda spel för xte året i rad. Spelar ni ingenting annat?". Först blev jag jävligt sur. Här kommer jag och verkligen anstränger mig för att hitta nya spel, och så möts jag av en käftsmäll som tydligt säger att även om de tycker att jag borde vidga mig så är jag inte välkommen i finrummet. Sen dök det upp motargument - bara för att ett spel säljer bäst betyder det inte att det är det enda spel folk spelar.
Inom filmen finns det ju, trots att filmen i kulturella sammanhang är lite av en lyxhora (lika välartikulerad som snygg, men alla vet att hon dessutom får betalt), klara indelningar i högt och lågt. Min filmlista i år innehåller bland annat Transformers 3, Thor, Captain America och Cowboys and aliens, medan en annans innehåller titlar från Iran, Frankrike som jag aldrig ens hört talas om, och som på beskrivningen av handlingen låter aptråkiga. Där sitter vi, föraktandes varandras smak, men jag inser att det är jag som är förloraren ändå eftersom min smak inte är lika fin.
I datorspelssammanhang är det inte lika tydligt; i allmänhetens ögon är datorspel antingen killspel, tjejspel eller mobilspel, och allting är egentligen lika hjärndött. Men även här finns inbördes skillnader, och det är de som anser sig som smartare, bättre, som pekar ut dem. Jag började som night elf druid, som alla andra noobs, fick man veta. Jag fortsatte som blood elf (gaaay enligt ack så många) och paladin (faceroooll stönar de häftiga). Och nu, noggrant riktad friendly fire som utpekar mig som en loser. Och detta från representanter för det som klassas som lägsta formen av underhållning, och som branschens egna företrädare förenklar till någonting jämförbart med barns lek eller fotboll.
Fast, det är klart. Jag borde egentligen bli glad. Datorspel som har inbördes strid mellan högt och lågt kan ju inte klassas som annat än kultur.
Och vad får jag se, längst ner i hörnet på en högersida, om inte en liten sån där bäst-och-sämst-mätare där man längst ner hittade "Svenska spelare". Motiveringen till denna bottenplacering var:
"WoW och Sims toppar listorna över sålda spel för xte året i rad. Spelar ni ingenting annat?". Först blev jag jävligt sur. Här kommer jag och verkligen anstränger mig för att hitta nya spel, och så möts jag av en käftsmäll som tydligt säger att även om de tycker att jag borde vidga mig så är jag inte välkommen i finrummet. Sen dök det upp motargument - bara för att ett spel säljer bäst betyder det inte att det är det enda spel folk spelar.
Inom filmen finns det ju, trots att filmen i kulturella sammanhang är lite av en lyxhora (lika välartikulerad som snygg, men alla vet att hon dessutom får betalt), klara indelningar i högt och lågt. Min filmlista i år innehåller bland annat Transformers 3, Thor, Captain America och Cowboys and aliens, medan en annans innehåller titlar från Iran, Frankrike som jag aldrig ens hört talas om, och som på beskrivningen av handlingen låter aptråkiga. Där sitter vi, föraktandes varandras smak, men jag inser att det är jag som är förloraren ändå eftersom min smak inte är lika fin.
I datorspelssammanhang är det inte lika tydligt; i allmänhetens ögon är datorspel antingen killspel, tjejspel eller mobilspel, och allting är egentligen lika hjärndött. Men även här finns inbördes skillnader, och det är de som anser sig som smartare, bättre, som pekar ut dem. Jag började som night elf druid, som alla andra noobs, fick man veta. Jag fortsatte som blood elf (gaaay enligt ack så många) och paladin (faceroooll stönar de häftiga). Och nu, noggrant riktad friendly fire som utpekar mig som en loser. Och detta från representanter för det som klassas som lägsta formen av underhållning, och som branschens egna företrädare förenklar till någonting jämförbart med barns lek eller fotboll.
Fast, det är klart. Jag borde egentligen bli glad. Datorspel som har inbördes strid mellan högt och lågt kan ju inte klassas som annat än kultur.
Sunday, 28 August 2011
Puggelipugg och episka ting
Jag och healer från gillet drog med oss villig rollspelare och gav oss in i en random heroic dungeon. Självklart blev det Stonecore, det brukar bli det. Lustigt nog är den dungeon som alla skyr den jag kan bäst. De två dpsarna hade tydligen blivit av med sin förra grupp, för irriterande gnomen Millhouse var puts väck och stenormen Corborus väntade tålmodigt på oss.
Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*
Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.
Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.
En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.
En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.
Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.
* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.
Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*
Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.
Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.
En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.
En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.
Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.
* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.
Thursday, 11 August 2011
Men åååh!
Skulle försöka skaffa mig ett par plate-gloves som ser ut som Blood Guard-handskarna (de med fingrarna otäckta) fast svart/grå istället för svart/röd. Dödade bossen tre gånger för att till sist kunna loota Death Grips som jag blivit tipsad, för att upptäcka att de såg helt fel ut. Fin får lida pin, eller hur var det.
Det riktigt jävliga är att jag har haft ett par såna där handskar förut, men sålt dom eftersom jag inte använt dom... och nu vill jag ha en svart rp-rustning igen... suck.
Det riktigt jävliga är att jag har haft ett par såna där handskar förut, men sålt dom eftersom jag inte använt dom... och nu vill jag ha en svart rp-rustning igen... suck.
Tuesday, 2 August 2011
Hänsyn en björntjänst
Gamla nyheter, men nu har de nått svenska Ekonyheterna: Krigsspel tas bort från Coop-butiker i Norge. Av hänsyn till de drabbade, säger man. I nätartikeln, norska VG:s nätartikel och även danska TV2:s notis i ämnet, nämns att man tar bort World of Warcraft, i två av fallen illustreras också artikeln med just bilder från WoW.
Och nu är det dags för mig att bli arg. Breivik spelade t ex Modern Warfare 2 för att öva sig, medan World of Warcraft användes
främst som täckmantel. Så varför är det WoW som visas upp vid skampålen, gång på gång på gång? Förmodligen för att det är enklare att särskilja från krigsspelens omslags- och illustrationsdesign, för att det är fler föräldrar som kan namnet på det spelet, känner igen loggan till just WoW och som har yngre barn som spelar WoW. Det är lågt att spela på föräldrars oro.*
Och detta agerande för att visa de anhöriga hänsyn. I så fall kanske ett bortplockande av leksaksvapen vore ett större "hänsynstagande". Eller strandprylar. Eller konstgödsel... Jag har en känsla av att det handlar om att vinna cred, att framstå som förmer än alla andra kedjor (t ex elektronikkedjan Spaceworld som inte riktig går med på att Breivik sköt ihjäl så många människor för att kedjan säljer datorspel). Visst ligger det säkert ett visst mått sympati (tror inte det handlar om empati, då hade man sett klarare på saken) i saken men att vinna kundernas förtroende är viktigare.
Fast vilka kunders förtroende? De som ändå inte spelar, de som föraktar datorspel? För inte fan vinner de mitt förtroende. Eftersom endast spelen tagits bort måste ju det betyda att Coop kopplar Breivik starkast till spelen, och då är det troligt att även Coop ser dem som största enskilda orsakerna till dådet. Och om de ser på saken på det sättet, då ser de uppenbarligen på spelare (som mig) som potentiella våldsutövare och mördare. Och eftersom även barn spelar datorspel så måste de dessutom se föräldrar (som mig) som passiva idioter, eftersom dessa då inte kan anförtros att köpa spel åt sina barn och hantera barnens spelande.
Nej, seriöst. Skänk några konsoler och några bra spel till fritidsgårdar istället, eller sponsra ungdomsföreningars aktiviteter, eller (kanske det bästa av allt) gå ihop med Försäkringskassan och ge arbetslösa föräldrar jobb. Barn i familjer med lågutbildade och arbetslösa föräldrar löper större risk att bli kriminella och begå våldsbrott än barn som spelar datorspel.
*Tanken slog mig, det kanske är Blizzard som ligger bakom? All PR är bra PR, eller hur var det...?
Och nu är det dags för mig att bli arg. Breivik spelade t ex Modern Warfare 2 för att öva sig, medan World of Warcraft användes
främst som täckmantel. Så varför är det WoW som visas upp vid skampålen, gång på gång på gång? Förmodligen för att det är enklare att särskilja från krigsspelens omslags- och illustrationsdesign, för att det är fler föräldrar som kan namnet på det spelet, känner igen loggan till just WoW och som har yngre barn som spelar WoW. Det är lågt att spela på föräldrars oro.*
Och detta agerande för att visa de anhöriga hänsyn. I så fall kanske ett bortplockande av leksaksvapen vore ett större "hänsynstagande". Eller strandprylar. Eller konstgödsel... Jag har en känsla av att det handlar om att vinna cred, att framstå som förmer än alla andra kedjor (t ex elektronikkedjan Spaceworld som inte riktig går med på att Breivik sköt ihjäl så många människor för att kedjan säljer datorspel). Visst ligger det säkert ett visst mått sympati (tror inte det handlar om empati, då hade man sett klarare på saken) i saken men att vinna kundernas förtroende är viktigare.
Fast vilka kunders förtroende? De som ändå inte spelar, de som föraktar datorspel? För inte fan vinner de mitt förtroende. Eftersom endast spelen tagits bort måste ju det betyda att Coop kopplar Breivik starkast till spelen, och då är det troligt att även Coop ser dem som största enskilda orsakerna till dådet. Och om de ser på saken på det sättet, då ser de uppenbarligen på spelare (som mig) som potentiella våldsutövare och mördare. Och eftersom även barn spelar datorspel så måste de dessutom se föräldrar (som mig) som passiva idioter, eftersom dessa då inte kan anförtros att köpa spel åt sina barn och hantera barnens spelande.
Nej, seriöst. Skänk några konsoler och några bra spel till fritidsgårdar istället, eller sponsra ungdomsföreningars aktiviteter, eller (kanske det bästa av allt) gå ihop med Försäkringskassan och ge arbetslösa föräldrar jobb. Barn i familjer med lågutbildade och arbetslösa föräldrar löper större risk att bli kriminella och begå våldsbrott än barn som spelar datorspel.
*Tanken slog mig, det kanske är Blizzard som ligger bakom? All PR är bra PR, eller hur var det...?
Monday, 25 July 2011
Vårt enda ansvar
Sydsvenskan skriver att Breivik spelade WoW för att förbereda sig inför det han gjorde i Oslo och på Utöya. Discordia möter detta med att hänvisa till sina egna likheter med Breiviks intressen. Susanne Möller skriver om känslan av obehag inför detta att ett tv-spel kan användas på det här sättet.
Min allra första reaktion var att bli förbannad på Sydsvenskans Erik Magnusson som så tydligt skriver att Breivik att WoW var "ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling". Sen när går man ut och skjuter barn med automatvapen i WoW, liksom. Han skriver ju också att Breivik var med i Frimurarorden och en pistolskytteklubb. Skillnaden är att dessa meningar inte följs av saker som
"vars religiösa tro är en avspegling av hans egen tro" eller "där han lärde sig att döda".* Och varför inte? För att svartmåla WoW?
Sen tänkte jag att nej. Jag har ingen lust att bli arg längre när folk skriver så. För det första kan det mycket väl stämma - Breivik tycktes använda sina datorspel till annat än det till exempel jag använder dem till (underhållning, avkoppling, spännande utmaning). Jag kan visst tänka mig att man använder WoW som mental förberedelse inför sånt här.
För det andra är jag trött på att försvara mitt spelande. Det är en fritidssysselsättning, i mångas fall är det också ett jobb. Precis som ishockey, modellbygge eller trädgårdsarbete. När jag var yngre var det enda argumentet man kunde få tyst på folk som undrade varför i helsike man satt kring ett bord flera timmar i sträck och låtsades vara nån annan "jamen vi är ju i alla fall inte ute och super". Jag menar, wtf? Som om jag hade varit ute och supit om jag inte hade spelat rollspel...?
Så. Vi som spelar datorspel behöver alls inte känna oss påhoppade, utpekade. Spelbranschen har inte ett större ansvar för sina kunder än filmbranschen eller bokbranschen (böcker har ju inte ens åldersrådgivning). Det enda ansvar vi har är samma ansvar som alla andra. Visa att du älskar dem du älskar, visa att du respekterar dem du inte älskar och läs gärna FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
*Egentligen är det kanske värre att stolpa upp saker killen har gjort/varit med i utan att motivera varför just det är viktigt. Lite som när Didi&Björn i boken De övergivnas armé i två meningar efter varandra konstaterade att 1)det finns ett rollspel som heter Werewolf, och 2)det finns en nynazisttidning i Tyskland som heter Wehrwulf (osäker på stavning). Utan att själv påstå något kan man med såna formuleringar få folk att tro en hel massa.
Min allra första reaktion var att bli förbannad på Sydsvenskans Erik Magnusson som så tydligt skriver att Breivik att WoW var "ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling". Sen när går man ut och skjuter barn med automatvapen i WoW, liksom. Han skriver ju också att Breivik var med i Frimurarorden och en pistolskytteklubb. Skillnaden är att dessa meningar inte följs av saker som
"vars religiösa tro är en avspegling av hans egen tro" eller "där han lärde sig att döda".* Och varför inte? För att svartmåla WoW?
Sen tänkte jag att nej. Jag har ingen lust att bli arg längre när folk skriver så. För det första kan det mycket väl stämma - Breivik tycktes använda sina datorspel till annat än det till exempel jag använder dem till (underhållning, avkoppling, spännande utmaning). Jag kan visst tänka mig att man använder WoW som mental förberedelse inför sånt här.
För det andra är jag trött på att försvara mitt spelande. Det är en fritidssysselsättning, i mångas fall är det också ett jobb. Precis som ishockey, modellbygge eller trädgårdsarbete. När jag var yngre var det enda argumentet man kunde få tyst på folk som undrade varför i helsike man satt kring ett bord flera timmar i sträck och låtsades vara nån annan "jamen vi är ju i alla fall inte ute och super". Jag menar, wtf? Som om jag hade varit ute och supit om jag inte hade spelat rollspel...?
Så. Vi som spelar datorspel behöver alls inte känna oss påhoppade, utpekade. Spelbranschen har inte ett större ansvar för sina kunder än filmbranschen eller bokbranschen (böcker har ju inte ens åldersrådgivning). Det enda ansvar vi har är samma ansvar som alla andra. Visa att du älskar dem du älskar, visa att du respekterar dem du inte älskar och läs gärna FN:s konvention om mänskliga rättigheter.
*Egentligen är det kanske värre att stolpa upp saker killen har gjort/varit med i utan att motivera varför just det är viktigt. Lite som när Didi&Björn i boken De övergivnas armé i två meningar efter varandra konstaterade att 1)det finns ett rollspel som heter Werewolf, och 2)det finns en nynazisttidning i Tyskland som heter Wehrwulf (osäker på stavning). Utan att själv påstå något kan man med såna formuleringar få folk att tro en hel massa.
Friday, 15 July 2011
Battlegrounds!!! Lila Bloodthirsty's!!!
En bra battleground-vända är som en bra hockeymatch – det ska vara spänning på hög nivå, och man ska vinna. En nästan-bra battleground är en som innehåller spänning, men där man förlorar på målsnöret. En dålig battleground är när man blir överkörd. Sedan finns de där riktigt trista. Den där större delen av chatten upptas av en enda spelare som
med Caps Lock intryckt spottar ur sig den ena svordomsförkortningen efter den andra och vars föreställning om konstruktiv kritik sträcker sig till ”gtfo if u cant play u nub”. Eller som efter att Allianceavskummet har en klar, men inte oöverträffbar, ledning tycker att det är dags att ge bort segern och gå hem. Vadå ge sig? Man får ju honor points även om man förlorar matchen i stort? Lämna battlegrounden istället då för att sabba för oss andra.
med Caps Lock intryckt spottar ur sig den ena svordomsförkortningen efter den andra och vars föreställning om konstruktiv kritik sträcker sig till ”gtfo if u cant play u nub”. Eller som efter att Allianceavskummet har en klar, men inte oöverträffbar, ledning tycker att det är dags att ge bort segern och gå hem. Vadå ge sig? Man får ju honor points även om man förlorar matchen i stort? Lämna battlegrounden istället då för att sabba för oss andra.
Jag spelade en ovanligt långdragen Alterac Valley häromdagen. Vi hade lyckades ta allt utom deras bunkers. Alla allisar ressade vid graveyarden längst upp i norr. De tog sig inte förbi oss. Vi tog oss inte förbi dem. Helt absurt. Någon tyckte att vi skulle ge upp. Efter 41 minuter vann vi av att deras resources tog slut. Trägen vinner.
Season 10 är här och bjuder på lite trevligheter för oss som har svårt att få till arenaspel och därmed conquest points. Till exempel kan man köpa upphottade lila Bloodthirsty Gladiator-prylar för honor points istället för conquest points. Vissa av dem kräver att man har tjänat ihop sjutusen hp's men det ska väl snart vara fixat...? Det finns studier som visar att WoW-spelare ofta ser på spelet lite som ett jobb, med dailies och heroics och bg's som ska klaras av innan man kan göra allt kul. Så är det lite för mig också. Fireland-dailies, Uldum-dailyn, sen måste jag låta slavpiskan vina för att jag ska komma mig för med att göra en bg och/eller Tol Barad-dailies. Men nu, med season 10-Bloodthirsties, då kanske den där piskan kan få vila lite. Morötter funkar bättre.
Ja, inte i heroic dungeon då. För mig alltså. Belöningar i form av justice points, valor points och en påse med godis för tanks emellanåt räcker inte för att jag ska pugga. Tyvärr. Egentligen borde jag väl tvinga med mig guildisar och köra igenom alla dungeons på normal nivå. Det verkar som om det mest är tank'n'spank i åtminstone Lost City of the Tol'Vir, kanske det gäller för resten också...?
Men åter till pvp. Jag kör oftast retribution i pvp (om det nu inte är Alterac Valley CtA, då kör jag prot så jag kan tanka slutbossen) och har en liten husbibel där, Arena Junkies sida för retripaladiner. Finns säkert fler utmärkta guider, den här tyckte jag var överskådlig och passar mig som också vill spela arena. Som miner med jewelcrafters i gillet är det dessutom rätt lätt att gemma om alla nya fina glänsande rustningsdelar jag kan köpa för alla lättförtjänta honor points. Men sen lär det behövas lite arenaspammande för att få lite snyggare gear. Men seriöst. Blizzard envisas med att mismatcha feet/waist/wrist-delar åt oss stackars icke-helare. Visst är det snyggt med lila döskalleprydda stövlar, men kunde inte hela str/stam-settet vara i samma design då? Eller låta våra grejer matcha resten? Nåja, QQ moar. Det kunde ha varit värre. Fast Vicious-hjälmen ser lite... skum ut. Som den gamla fast högre. Skumt, var ordet.
Wednesday, 29 June 2011
Skill capped? Mnnjaaeeh...
Arenapartnern är tillbaka (en kompetent mage och en alldeles förträfflig rollspelare och guildkamrat) så igår spammade vi lite arenor. Jag körde retribution, hon körde arcane. Jag och en death knight tog några rundor förra veckan och jag måste dessvärre tillstå att jag och mage:n inte riktigt var lika bra – team rating föll från ca 1200 till ca 1000. Vi skyller självklart på att det var längesen vi spelade ihop. Och så var det några saker som kan vara bra att tänka på i arena för en paladin:
a) Ha gärna ett tvåhandsvapen istället för yxa och sköld om du har retri-specc.
b) Lär dig gärna var bubblan är placerad på action baren
c) Kom gärna ihåg att använda din Ardent Defender
d) Läs gärna rätt på ordet ”warrior” om det nu var priesten du hade tänkt ge dig på
Jag fick i alla fall tillräckligt mycket conquest points för att kunna köpa ett nytt halsband, hit och crit. Det kan ju vara bra om jag har 0% miss chance på åtminstone lvl 85:or, tänker jag.
Och så är det ju midsommartider. Frostlord Ahune ska dräpas. Om och om igen. Jag har gjort den ett par gånger med guildet. Jag veeet ju att dom häringa world event-bossarna är busenkla. Jag vet ju att det inte gör så mycket om man går in till herr Ahune med tank'n'spank-attityd och brötar på tills det är addsen håller sig på mattan och ispelaren är mottaglig för däng. Och ändå tar det emot att pugga. I kväll är det jag som ger mig iväg ner i den där grottjäkeln och talar om för snögubben att det är sommar. Med min yxa och min sköld. Det enda som kan vara lite trixigt är att plocka upp alla adds. Kanske går bättre om jag skippar Glyph of Focused Shield och kör ren aoe-specc ändå.
Jo, det var så här, när jag speccade om mitt protectionträd så gick jag på one target-trädet och -glyphningen som Elitist Jerks rekommenderar. För jag tänkte, man cc-ar så mycket i dungeons nuförtiden, det blir inte så mycket aoe:ande ändå. Sen insåg jag att det trädet även inbegrep +15% movement speed, och som rollspelare med självaktning kunde jag bara inte låta den vara kvar. Herregud, så fånigt det ser ut när man springer. Så jag bytte ut just den mot lite bättre och mindre manasugande consecration. Fast nu, efter att ha provat lite protection i arena igen, så inser jag att det kanske inte är så smart att ha den fokuserade skölden, utan att det kan vara bra att träffa lite fler mål. Jag ska bara lära mig vilka sköldjäveln träffar och inte, så jag inte riskerar att bryta någons cc.
Nästa steg blir att öva rotations, tror jag. Elitistjerks fina guide är fortfarande min husbibel, och som den casual player jag är så lär det räcka med denna ytterst knapphändiga research ett tag. För seriöst. Alla dessa knappar och symboler. Skärpning, Tankadinen. Kanske prova nån fin UI-addon...? Ja just ja, borde anpassa retri-trädet till pvp också...
För övrigt anser vi numer, jag och mage:en, att druider och rogues är jordens avskum och borde nerfas.
Monday, 27 June 2011
Aggressivt
Lise Myhre, skapare av Nemi, slår väl huvudet på spiken med denna stripp:
http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=nemi&count=1&date=20110418
Jag lät lite så igår när jag försökte göra någon nytta i Tol Barad. Vi vann till sist, men inte fan kändes det som om jag själv hade del i den segern, hehe.
http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=nemi&count=1&date=20110418
Jag lät lite så igår när jag försökte göra någon nytta i Tol Barad. Vi vann till sist, men inte fan kändes det som om jag själv hade del i den segern, hehe.
Saturday, 25 June 2011
There is no rp...?
There is no RP but what we create for ourselves. Yus, det är en travesti på den fantastiska repliken i Terminator 2: Judgement Day, "There is no fate but what we create for ourselves". På samma sätt är det med rollspel. Det finns inget rollspelande förutom det vi själva skapar.
Då och då dyker det upp trådar på WoW:s officiella forum som hävdar att ”RP is dead” och liknande aningslösa uttalanden. Jag kan sätta min SteelSeries-mus på att de helt enkelt inte vet var de ska leta, eller framförallt hur. Man kan liksom inte bara lalla runt i Valley of Strength i Orgrimmar och tro att serverns bästa rpare genast kommer fram och drar in en i sina fantastiska spelscenarion.
Så, därför har jag totat ihop en liten (eller ja, rätt lång, kanske) guide till rollspelandets hemligheter.
Hitta rollspel
En väg att att hitta rollspel är att skaffa sig ett rp-addon. Det råder delade meningar om vilket som är bäst (på min server diskuteras mest MyRolePlay och FlagRSP2), men å andra sidan tycks lägren vara lika stora. Ett rp-addon låter andra spelare se en utförligare beskrivning av din rolls utseende samt – och det här är det bästa – om man är in-character eller out-of-character för tillfället. Det kan ju vara så att man vill hatta runt i Uldum och questa eller kuta mellan AH och banken utan att få konstiga blickar från medrollspelarna, menar jag. Genom ett rp-addon kan man alltså göra sig själv lite intressantare för andra spelare, samt visa att man är tillgänglig för rp. Även på RP-servrarna är majoriteten pve-spelare som inte har bättre koll än att de kläcker ur sig saker som ”lol wtf u got lvl 60 mail m8” i /w eller ”lol wtf u doign” i /say...
Ett annat sätt är att höra sig för på forumen. Kolla först recruitmenttrådarna. Man kan visserligen starta en ”lf rp”-tråd, men det brukar dyka upp sådana lite nu och då, vilket betyder att de som bemödar sig med att svara i en tråd inte alltid orkar/hinner svara i en annan. Dessutom är det inte alltid som guilds som redan har en recruitmenttråd svarar enskilda spelare. De har ju skapat en tråd för att hitta nya spelare redan. Sista utvägen alltså, att starta en egen tråd.
Ett tredje sätt är att knalla runt i städerna, utanför städerna och på andra platser som inbjuder till rollspel (m a o inte i de spelartätaste delarna av storstäderna, eftersom de flesta spelarna på rp-servrar är pve/pvp-are, ej heller på de platser där det förekommer mycket dueller, av samma anledning). Det finns vissa ställen, som varierar på olika servrar, men som av någon anledning brukar återfinnas i Goldshire utanför Stormwind City och på Wayfarer’s Rest i Silvermoon City (rätta mig om jag har fel!), där rp-populationens bottenskikt brukar samlas, dansa nakna på borden, dricka sig stupfulla, skryta om hur de dödade Illidan, knu...- ja, ni fattar. Dom där som rollspelar men på ett tämligen oseriöst sätt. Undvik de ställena också.
Okej, det låter ju enkelt. Men är det det i praktiken? Nja. Mycket av rollspelandet, och mycket av det bästa rollspelet, sker inom rp-gillenas väggar. Det kan vara svårt att som utomstående få in en fot utan att för den skull gå med i själva gillet. Det handlar dels om att gillen förstås är en in-character-community, dvs det är en grupp likasinnade som har förenats i en organisation som kämpar mot ett gemensamt mål. En vi-och-dom-känsla uppstår automatiskt, både ic och ooc.
Dels handlar det också om ooc-kultur. Vissa guilds bryr sig föga om level och gear utan tar endast rollspelandet i beaktande när man ska avgöra vem som är starkast, vad man kan etc. Andra kör enligt principen låg level – mindre erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område, hög level – stor erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område. Vissa gör upp ic-dueller genom emotes (skriv /emote, mellanslag, sedan är det fritt att skriva ner exakt vad din roll gör), andra genom regelrätta dueller. En del har en hårdare ooc-struktur när det gäller hierarki, hur guildet ses på utifrån, och tillåtna samtalsämnen i ooc-chatten, andra är mera lössläppta och fnissiga och drama-benägna. Vissa gillen låter din roll ta konsekvenserna av sitt handlande, även om det innebär bestraffning eller uteslutande ur gillet ic. Andra sätter ooc-gemenskapen först och låter ic-konflikter lösas eller passera utan uteslutningar. Det här är bara nyanser, och det finns ett otal fler nyanser och kombinationer av dessa inom guildsen.
Ingen tycker om mig...
Okej. Du har en roll. Du har hittat andra rollspelare. Men om det inte funkar? Om du inte får någon att rollspela längre med dig än fem minuter och om de plötsligt får bråttom att göra andra saker när de ser dig? Ja, då är det dags att respecca karaktärsdrag. Min egen main är en tystlåten ordning som är avvaktande i nytt sällskap. Jag skulle dock aldrig drömma om att skylla på andra spelares ignorans ifall jag inte lyckas få in en fot i ic-gemenskapen. Det är ju mitt val. För, det är aldrig publiken det är fel på.
Publiken? Det handlar ju om rollspel här Jo, men i rollspel är man ju både skådespelare och publik OCH regissör. Om du vill nå en viss typ av rollspelare (= publik), eller egentligen en viss typ av roller, då lär du ha en roll som går hem i det sammanhanget. Har du inte det är du på fel scen. Att komma till hyrsvärd-gillet The Gutrippers, bestående av enbart orc warriors, med sin blood elf noble mage och kräva isat vin och kudde under fötterna, det liksom utesluter sig självt, inte sant...? Det kan funka, men bli inte förvånad om du blir utkastad.
Det finns fler saker att undvika. Godemoting, till exempel. Om du ägnar dig åt att regissera andra (”Tankadinen decapitates Lolcat” istället för ”Tankadinen attempts to decapitate Lolcat”) kan du räkna med att på sikt bli mött med kalla handen så fort du försöker rollspela med någon.
Lorelolling är också ett otyg. Du har inte ensam, eller med dina fyra/nio/tjugofyra närmaste vänner besegrat The Lich King/Nefarian/Illidan. Det har nämligen väääldigt många andra också. För det är ju ett datorspel, det finns ju inte obegränsat med bossar att döda i det här spelet, utan alla har chansen att vara med om det episka. Alltså kan man inte räkna in det i sitt rollspelande. Lich King är död, kanske var du bland de som var med och hade ihjäl snubben, men gå inte in på några detaljer. Du är heller inte drakättling. Eller Thrall's dotter. Eller hälften orc, hälften nattalv. Vissa friheter kan man säkert ta sig (det kan till och med bli intressant), men det gäller att känna till sin lore i så fall. Försök inte sladda med bilen förrän du har koll på bromsarna, typ.
Meh, det är väl min roll, jag gör väl som jag vill?
Det något som kallas Jante-lagen. Den går i stort ut på att du inte ska tro att du är något. Mia Thörnbloms bländvita leende som hävdar motsatsen, att du ska tro att du är bäst, är väl något bättre att följa i verkliga livet. Om man däremot är rollspelare i World of Warcraft så är Jante-lagen ett mycket gott regelverk att hålla sig till. Du ska inte tro att du är något. För alla är mest intresserade av att verka spännande och intressanta själva. Precis som i verkliga livet. Vill du sålunda skapa goda rp-kontakter ska du intressera dig för alla andra. It takes two to tango.
Men visst. Självklart måste man tro på sin karaktär. Tycka att den är intressant och rolig att spela. Då är man en bra bit på vägen att få andra att tycka att den är intressant. Äkta spelglädje lyser igenom även om man är oerfaren och trampar fel på rollspelandets stig, och det är större chans att mer erfarna rollspelare kommer med tips och uppmuntran då.
Man ska givetvis aldrig glömma att det är man själv och ingen annan som har makten över ens karaktär. Det är jag som bestämmer om slaget som måttas mot min roll är dödande eller inte. Det är jag som bestämmer vem min roll gillar och inte gillar. Hur rollen reagerar på det som sker.
Tuff på plan – mjuk på bänken
Det viktigaste är nog att man hela tiden, oavsett vad som händer, har en öppen och ödmjuk inställning ooc. Bjud på dig själv, låt små hemligheter slippa ut i form av rykten, uppmärksamma, bekräfta och bjud in andra spelare i ditt eget rollspelande. Och viktigast av allt: håll isär ic och ooc. Jösses Amalia, vilka draman som utspelas när folk inte klarar av detta. Vad din roll gör avspeglar inte dig som person, samma regel gäller alla andra. Ogillar du rollens beteende – lös saken ic. Ogillar du spelarens beteende – lös saken ooc. Låt inte ic-handlingar påverka hur du behandlar folk ooc och tvärtom.
Skickliga rollspelare kan balansera sympatiska och osympatiska drag hos sin roll så att den blir attraktiv för andra rollspelare, utan att för den skull vara the all around good guy, som ju kan vara rätt tråkigt att spela i längden. De kan också konsten att inbegripa andra i sitt spel, oavsett om det handlar om konflikt eller samförstånd ic. Se och lär av mästarna, alltså.
Jo. Kom också ihåg varför du rollspelar.
…
Jamen för att det är så himla kul!!!
Liten ordlista
emote = ett kommando för att utförligare kunna beskriva vad ens roll gör (tryck enter, skriv /emote, tryck mellanslag, skriv av hjärtans lust)
godemote = när man emotear något som inte ger andra möjlighet att påverka spelet
ic = in character, det som sker i själva rollspelet
loreloller = nån som struntar i lore och hittar på eftersom
ooc = out of character, det som sker utanför själva rollspelet
rp = roleplay/ing
Då och då dyker det upp trådar på WoW:s officiella forum som hävdar att ”RP is dead” och liknande aningslösa uttalanden. Jag kan sätta min SteelSeries-mus på att de helt enkelt inte vet var de ska leta, eller framförallt hur. Man kan liksom inte bara lalla runt i Valley of Strength i Orgrimmar och tro att serverns bästa rpare genast kommer fram och drar in en i sina fantastiska spelscenarion.
Så, därför har jag totat ihop en liten (eller ja, rätt lång, kanske) guide till rollspelandets hemligheter.
Hitta rollspel
En väg att att hitta rollspel är att skaffa sig ett rp-addon. Det råder delade meningar om vilket som är bäst (på min server diskuteras mest MyRolePlay och FlagRSP2), men å andra sidan tycks lägren vara lika stora. Ett rp-addon låter andra spelare se en utförligare beskrivning av din rolls utseende samt – och det här är det bästa – om man är in-character eller out-of-character för tillfället. Det kan ju vara så att man vill hatta runt i Uldum och questa eller kuta mellan AH och banken utan att få konstiga blickar från medrollspelarna, menar jag. Genom ett rp-addon kan man alltså göra sig själv lite intressantare för andra spelare, samt visa att man är tillgänglig för rp. Även på RP-servrarna är majoriteten pve-spelare som inte har bättre koll än att de kläcker ur sig saker som ”lol wtf u got lvl 60 mail m8” i /w eller ”lol wtf u doign” i /say...
Ett annat sätt är att höra sig för på forumen. Kolla först recruitmenttrådarna. Man kan visserligen starta en ”lf rp”-tråd, men det brukar dyka upp sådana lite nu och då, vilket betyder att de som bemödar sig med att svara i en tråd inte alltid orkar/hinner svara i en annan. Dessutom är det inte alltid som guilds som redan har en recruitmenttråd svarar enskilda spelare. De har ju skapat en tråd för att hitta nya spelare redan. Sista utvägen alltså, att starta en egen tråd.
Ett tredje sätt är att knalla runt i städerna, utanför städerna och på andra platser som inbjuder till rollspel (m a o inte i de spelartätaste delarna av storstäderna, eftersom de flesta spelarna på rp-servrar är pve/pvp-are, ej heller på de platser där det förekommer mycket dueller, av samma anledning). Det finns vissa ställen, som varierar på olika servrar, men som av någon anledning brukar återfinnas i Goldshire utanför Stormwind City och på Wayfarer’s Rest i Silvermoon City (rätta mig om jag har fel!), där rp-populationens bottenskikt brukar samlas, dansa nakna på borden, dricka sig stupfulla, skryta om hur de dödade Illidan, knu...- ja, ni fattar. Dom där som rollspelar men på ett tämligen oseriöst sätt. Undvik de ställena också.
Okej, det låter ju enkelt. Men är det det i praktiken? Nja. Mycket av rollspelandet, och mycket av det bästa rollspelet, sker inom rp-gillenas väggar. Det kan vara svårt att som utomstående få in en fot utan att för den skull gå med i själva gillet. Det handlar dels om att gillen förstås är en in-character-community, dvs det är en grupp likasinnade som har förenats i en organisation som kämpar mot ett gemensamt mål. En vi-och-dom-känsla uppstår automatiskt, både ic och ooc.
Dels handlar det också om ooc-kultur. Vissa guilds bryr sig föga om level och gear utan tar endast rollspelandet i beaktande när man ska avgöra vem som är starkast, vad man kan etc. Andra kör enligt principen låg level – mindre erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område, hög level – stor erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område. Vissa gör upp ic-dueller genom emotes (skriv /emote, mellanslag, sedan är det fritt att skriva ner exakt vad din roll gör), andra genom regelrätta dueller. En del har en hårdare ooc-struktur när det gäller hierarki, hur guildet ses på utifrån, och tillåtna samtalsämnen i ooc-chatten, andra är mera lössläppta och fnissiga och drama-benägna. Vissa gillen låter din roll ta konsekvenserna av sitt handlande, även om det innebär bestraffning eller uteslutande ur gillet ic. Andra sätter ooc-gemenskapen först och låter ic-konflikter lösas eller passera utan uteslutningar. Det här är bara nyanser, och det finns ett otal fler nyanser och kombinationer av dessa inom guildsen.
Ingen tycker om mig...
Okej. Du har en roll. Du har hittat andra rollspelare. Men om det inte funkar? Om du inte får någon att rollspela längre med dig än fem minuter och om de plötsligt får bråttom att göra andra saker när de ser dig? Ja, då är det dags att respecca karaktärsdrag. Min egen main är en tystlåten ordning som är avvaktande i nytt sällskap. Jag skulle dock aldrig drömma om att skylla på andra spelares ignorans ifall jag inte lyckas få in en fot i ic-gemenskapen. Det är ju mitt val. För, det är aldrig publiken det är fel på.
Publiken? Det handlar ju om rollspel här Jo, men i rollspel är man ju både skådespelare och publik OCH regissör. Om du vill nå en viss typ av rollspelare (= publik), eller egentligen en viss typ av roller, då lär du ha en roll som går hem i det sammanhanget. Har du inte det är du på fel scen. Att komma till hyrsvärd-gillet The Gutrippers, bestående av enbart orc warriors, med sin blood elf noble mage och kräva isat vin och kudde under fötterna, det liksom utesluter sig självt, inte sant...? Det kan funka, men bli inte förvånad om du blir utkastad.
Det finns fler saker att undvika. Godemoting, till exempel. Om du ägnar dig åt att regissera andra (”Tankadinen decapitates Lolcat” istället för ”Tankadinen attempts to decapitate Lolcat”) kan du räkna med att på sikt bli mött med kalla handen så fort du försöker rollspela med någon.
Lorelolling är också ett otyg. Du har inte ensam, eller med dina fyra/nio/tjugofyra närmaste vänner besegrat The Lich King/Nefarian/Illidan. Det har nämligen väääldigt många andra också. För det är ju ett datorspel, det finns ju inte obegränsat med bossar att döda i det här spelet, utan alla har chansen att vara med om det episka. Alltså kan man inte räkna in det i sitt rollspelande. Lich King är död, kanske var du bland de som var med och hade ihjäl snubben, men gå inte in på några detaljer. Du är heller inte drakättling. Eller Thrall's dotter. Eller hälften orc, hälften nattalv. Vissa friheter kan man säkert ta sig (det kan till och med bli intressant), men det gäller att känna till sin lore i så fall. Försök inte sladda med bilen förrän du har koll på bromsarna, typ.
Meh, det är väl min roll, jag gör väl som jag vill?
Det något som kallas Jante-lagen. Den går i stort ut på att du inte ska tro att du är något. Mia Thörnbloms bländvita leende som hävdar motsatsen, att du ska tro att du är bäst, är väl något bättre att följa i verkliga livet. Om man däremot är rollspelare i World of Warcraft så är Jante-lagen ett mycket gott regelverk att hålla sig till. Du ska inte tro att du är något. För alla är mest intresserade av att verka spännande och intressanta själva. Precis som i verkliga livet. Vill du sålunda skapa goda rp-kontakter ska du intressera dig för alla andra. It takes two to tango.
Men visst. Självklart måste man tro på sin karaktär. Tycka att den är intressant och rolig att spela. Då är man en bra bit på vägen att få andra att tycka att den är intressant. Äkta spelglädje lyser igenom även om man är oerfaren och trampar fel på rollspelandets stig, och det är större chans att mer erfarna rollspelare kommer med tips och uppmuntran då.
Man ska givetvis aldrig glömma att det är man själv och ingen annan som har makten över ens karaktär. Det är jag som bestämmer om slaget som måttas mot min roll är dödande eller inte. Det är jag som bestämmer vem min roll gillar och inte gillar. Hur rollen reagerar på det som sker.
Tuff på plan – mjuk på bänken
Det viktigaste är nog att man hela tiden, oavsett vad som händer, har en öppen och ödmjuk inställning ooc. Bjud på dig själv, låt små hemligheter slippa ut i form av rykten, uppmärksamma, bekräfta och bjud in andra spelare i ditt eget rollspelande. Och viktigast av allt: håll isär ic och ooc. Jösses Amalia, vilka draman som utspelas när folk inte klarar av detta. Vad din roll gör avspeglar inte dig som person, samma regel gäller alla andra. Ogillar du rollens beteende – lös saken ic. Ogillar du spelarens beteende – lös saken ooc. Låt inte ic-handlingar påverka hur du behandlar folk ooc och tvärtom.
Skickliga rollspelare kan balansera sympatiska och osympatiska drag hos sin roll så att den blir attraktiv för andra rollspelare, utan att för den skull vara the all around good guy, som ju kan vara rätt tråkigt att spela i längden. De kan också konsten att inbegripa andra i sitt spel, oavsett om det handlar om konflikt eller samförstånd ic. Se och lär av mästarna, alltså.
Jo. Kom också ihåg varför du rollspelar.
…
Jamen för att det är så himla kul!!!
Liten ordlista
emote = ett kommando för att utförligare kunna beskriva vad ens roll gör (tryck enter, skriv /emote, tryck mellanslag, skriv av hjärtans lust)
godemote = när man emotear något som inte ger andra möjlighet att påverka spelet
ic = in character, det som sker i själva rollspelet
loreloller = nån som struntar i lore och hittar på eftersom
ooc = out of character, det som sker utanför själva rollspelet
rp = roleplay/ing
Tuesday, 21 June 2011
Angående "Kära tanks - ni suger"
Per Landin har skrivit en krönika i senaste numret av Level: World of Warcraft där han vräker ur sig sina innersta åsikter om dagens tanks. Jag förstår hans frustration. Det är så där jag känner, fast tvärtom. Vafan måste alla skrika "gogog ffs go"? Varför är det ingen annan som markerar? Varför är det inte jag och endast jag som pullar? Varför är det ingen som bryr sig om cc? Varför är det ingen som håller koll på sin threat?
Landin stör sig på tanks som måste fråga om folk är redo inför varje pull. Tja, tänker jag, kanske för att man wipear på första mobben om man inte ser till att folk är redo. Han stör sig på tanks som inte låter folk cc-a ordentligt. Tja, tänker jag, kanske för att resten skriker "gogogo slow tank". Han stör sig på tanks som tror att de är självskrivna ledare. Tja, tänker jag, kanske för att det aldrig är någon annan som markerar och tar kommandot utan väntar på att tanken ska göra det. Eftersom det är tanken som går först. Och förväntas veta vad som ska dö först och vad som ska cc-as.
Det här med pugs är ett stort problem, vilket till och med Blizzard har insett och därför instiftat extra belöningar åt tanks och healers. Varför, kan man fråga sig? Varför är det så himla impopulärt att agera tank/healer att man måste muta folk att ta sig an de rollerna? Det frågar sig väldigt många andra spelare också, om man kikar lite på tank/healing-forumen på WoWs officiella sida. Och svaret är tämligen entydigt: Man får så jävla mycket skäll. Hela tiden. Från alla håll. Ett misstag av en dps kan repareras av tanken och resten av dpsarna. Ett litet felsteg från tanken eller healern kan wipea hela gruppen.
Det kanske är dags att inse att av alla dessa miljoner spelare så är det ett fåtal som är riktigt bra, som har rotations i ryggmärgen och som utan att tveka puggar timmar i sträck för att samla justices och valors för att få bättre gear. Resten är glada (eller i många fall nedstämda, nuförtiden tror jag) amatörer som gör så gott de kan. Sen finns det ett gäng grinollar som saknar självinsikt, tålamod och allmänt folkvett som ger resten dåligt rykte.
Jag har aldrig puggat som dps efter Cataclysm, så om tanks generellt kan jag inte säga mycket. Jag har aldrig puggat utan minst en guildmedlem i gruppen, eftersom jag om dps generellt tänker på liknande sätt som Per Landin tänker om tanks. Det jag ser är dock att det numer krävs en del övning och rätt mycket tålamod för att fixa instanser. Jag har fortfarande mycket att lära som tank. Men nog fan lär jag mig tusen gånger mer och tusen gånger snabbare om mina medspelare tar sig den lilla tiden att svara på mina frågor om fighterna innan de sätter igång, än om jag får konstant skäll och okonstruktivt gnäll. På så sätt blir jag mer villig att pugga instanser som tank, och därmed kortas köerna. För det är nog så att man det är learning by doing som gäller - man kan inte läsa sig till ryggmärgskunskaper.
Så. Dags för oss spelare att visa varandra tålamod och dela med oss av våra kunskaper i sann laganda. Tanken (no pun intended) är väl att det ska vara roligt att spela. There's no I in TEAM.
Landin stör sig på tanks som måste fråga om folk är redo inför varje pull. Tja, tänker jag, kanske för att man wipear på första mobben om man inte ser till att folk är redo. Han stör sig på tanks som inte låter folk cc-a ordentligt. Tja, tänker jag, kanske för att resten skriker "gogogo slow tank". Han stör sig på tanks som tror att de är självskrivna ledare. Tja, tänker jag, kanske för att det aldrig är någon annan som markerar och tar kommandot utan väntar på att tanken ska göra det. Eftersom det är tanken som går först. Och förväntas veta vad som ska dö först och vad som ska cc-as.
Det här med pugs är ett stort problem, vilket till och med Blizzard har insett och därför instiftat extra belöningar åt tanks och healers. Varför, kan man fråga sig? Varför är det så himla impopulärt att agera tank/healer att man måste muta folk att ta sig an de rollerna? Det frågar sig väldigt många andra spelare också, om man kikar lite på tank/healing-forumen på WoWs officiella sida. Och svaret är tämligen entydigt: Man får så jävla mycket skäll. Hela tiden. Från alla håll. Ett misstag av en dps kan repareras av tanken och resten av dpsarna. Ett litet felsteg från tanken eller healern kan wipea hela gruppen.
Det kanske är dags att inse att av alla dessa miljoner spelare så är det ett fåtal som är riktigt bra, som har rotations i ryggmärgen och som utan att tveka puggar timmar i sträck för att samla justices och valors för att få bättre gear. Resten är glada (eller i många fall nedstämda, nuförtiden tror jag) amatörer som gör så gott de kan. Sen finns det ett gäng grinollar som saknar självinsikt, tålamod och allmänt folkvett som ger resten dåligt rykte.
Jag har aldrig puggat som dps efter Cataclysm, så om tanks generellt kan jag inte säga mycket. Jag har aldrig puggat utan minst en guildmedlem i gruppen, eftersom jag om dps generellt tänker på liknande sätt som Per Landin tänker om tanks. Det jag ser är dock att det numer krävs en del övning och rätt mycket tålamod för att fixa instanser. Jag har fortfarande mycket att lära som tank. Men nog fan lär jag mig tusen gånger mer och tusen gånger snabbare om mina medspelare tar sig den lilla tiden att svara på mina frågor om fighterna innan de sätter igång, än om jag får konstant skäll och okonstruktivt gnäll. På så sätt blir jag mer villig att pugga instanser som tank, och därmed kortas köerna. För det är nog så att man det är learning by doing som gäller - man kan inte läsa sig till ryggmärgskunskaper.
Så. Dags för oss spelare att visa varandra tålamod och dela med oss av våra kunskaper i sann laganda. Tanken (no pun intended) är väl att det ska vara roligt att spela. There's no I in TEAM.
Friday, 13 May 2011
Orsak eller symptom?
På Statens Medieråds (tidigare Medierådet) hemsida finns fliken "Mediedebatten" där man lägger upp artiklar som har med spel att göra - helt utan värdering från Medierådet ska sägas. Där fann jag idag följande rubriker:
Datorvanor gör barn sämre på att läsa
och
Föräldrar sitter för mycket framför datorn
Så. En stilla fundering. Kan det vara så att barnen har sämre läsförståelse för att föräldrarna inte sitter hos dem när de spelar...? Låter barnen spela datorspel istället för att läsa med dem? På samma sätt som det kanske är på tiden att man tar sig en titt på "spelberoende" barns livssituation istället för att utgå från att det är datorspelet som är grundorsaken och skicka dem på behandlingshem.
En vanlig (enligt min erfarenhet) uppfattning bland barn i fyraårsåldern är att det är träden som gör att det blåser, för det är ju då de rör sig. Det är gulligt. När vuxna människor drar slutsatser på liknande sätt är det bara irriterande.
Därmed sagt att jag vill se en mer nyanserad debatt och (mer) objektiv forskning. Studier gjorda av personer med en neagtiv inställning till det som ska studeras (vi ska ta reda på om datorspel är farligt, för det tror vi) tenderar att få bekräftelse på sina farhågor, liksom datorspelsivrarna är bra på att lyfta fram allt som är bra och blunda för resten.
Är för övrigt väldigt spelsugen, har blivit lite av den varan de senaste dagarna tycker jag.
Datorvanor gör barn sämre på att läsa
och
Föräldrar sitter för mycket framför datorn
Så. En stilla fundering. Kan det vara så att barnen har sämre läsförståelse för att föräldrarna inte sitter hos dem när de spelar...? Låter barnen spela datorspel istället för att läsa med dem? På samma sätt som det kanske är på tiden att man tar sig en titt på "spelberoende" barns livssituation istället för att utgå från att det är datorspelet som är grundorsaken och skicka dem på behandlingshem.
En vanlig (enligt min erfarenhet) uppfattning bland barn i fyraårsåldern är att det är träden som gör att det blåser, för det är ju då de rör sig. Det är gulligt. När vuxna människor drar slutsatser på liknande sätt är det bara irriterande.
Därmed sagt att jag vill se en mer nyanserad debatt och (mer) objektiv forskning. Studier gjorda av personer med en neagtiv inställning till det som ska studeras (vi ska ta reda på om datorspel är farligt, för det tror vi) tenderar att få bekräftelse på sina farhågor, liksom datorspelsivrarna är bra på att lyfta fram allt som är bra och blunda för resten.
Är för övrigt väldigt spelsugen, har blivit lite av den varan de senaste dagarna tycker jag.
Thursday, 3 February 2011
Användbart för protectionpaladin
Har tankat några heroics nu, i princip enbart med gillet, så jag i lugn och ro kan lära mig tactsen. Till vår hjälp har vi tagit The Yogscasts eminenta How To-videos. Ett par minuters tittande och lyssnande, sedan är det bara att köra. På YouTube söker man helt enkelt på till exempel "How to: Ozruk - Heroic Stonecore" eller vilken boss man nu tänker lägga in en stöt på.
Att bygga ett tankingset är förenat med gemmande, tinkering (jag har engineering) och i vissa fall reforging. En mycket god hjälp (eller ja, än så länge har ingen haft åsikter om mitt gear^^) är denna tråd hos Elitist Jerks. Där har man liksom allt-i-ett, bra för den som är lat (läs: undertecknad).
För pvp-delen har jag hittat en liknande sida som jag förstås följer lika slaviskt som EJ-sidan, och det är detta inlägg på Taugrim's PVP Blog.
Att bygga ett tankingset är förenat med gemmande, tinkering (jag har engineering) och i vissa fall reforging. En mycket god hjälp (eller ja, än så länge har ingen haft åsikter om mitt gear^^) är denna tråd hos Elitist Jerks. Där har man liksom allt-i-ett, bra för den som är lat (läs: undertecknad).
För pvp-delen har jag hittat en liknande sida som jag förstås följer lika slaviskt som EJ-sidan, och det är detta inlägg på Taugrim's PVP Blog.
Tuesday, 11 January 2011
Nya talent trees
Tjuvkikade på en erfaren kollegas träd igen och speccade om när Cataclysm släpptes. Sen växte min paladin fem levlar och med dem följde oundvikligen fem till talent points. Där använde jag min egen hjärna helt och hållet, eftersom polarpalan ännu inte dingat 85. Nu ser det alltså protection-trädet ut så här. Jag kör med protection både i pve och pvp (känner mig mest hemma på prot efter omdaningarna) men valde ändå att göra andra trädet till retribution (ser ut så här, är ännu tämligen oprövat) för att kunna köra dungeons och hc:s som dps. Därför har jag samma bygge både i pve och pvp. Jag antar att jag, om jag nu vill kalla mig seriös, borde bygga två separata protectionträd för pve resp. pvp, speciellt som dps kräver mer av mig som paladin nu än förut både abilitymässigt och teknikmässigt (även om alltför många fortfarande tror att allt är tankens fel) men än så länge får det vara. Jag tar det när jag har tid/lust/ork.
Monday, 10 January 2011
Socialt spel
Kort och inte så uttömmande artikel men som ändå sätter fingret på "det" med WoW: det sociala. Inte fan hade jag suttit flera timmar varje kväll och spelat ett datorspel utan slut om jag inte hade gjort det tillsammans med riktiga människor.
http://www.nwt.se/noje/article817851.ece
http://www.nwt.se/noje/article817851.ece
Subscribe to:
Posts (Atom)