Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.

 

The end is nigh!

Och då menar jag inte bara slutet på detta år. Jag har gett mig in i de nya instanserna som medföljde senaste patchen. Alldeles för trött med med guild-dps och någons vän som healer gav vi oss in i End Time. Eller ja, den dök upp när vi signade upp på Dungeon Finder.
Först måste man förstås ha skaffat sig ett quest, för Hordes del hittar man det inne i Garroshs myshörna i Valley of Strength, Orgrimmar. Därefter är det bara att följa instruktionerna. Efter inledande End Time följde Well of Eternity. Därefter kan man, om man har lust, fortsätta kedjan in i Hour of Twilight, men där sa min hjärna tack och godnatt.
End Time gav mig ett par tjusiga tank-brallor, Bloodhoof Legguards. Kollar man in loot-listan hittar man andra tank-attiraljer som väcker habegär...
Dessa två instanser var på det hela taget inte jättesvåra. Vi wipeade både tre och fem gånger, men när man väl hittat knepen borde det inte vara så himla knivigt. Stå i månskenscirkeln när den dyker upp, då är det lättare att döda zillioner mobs. Dra upp bossen i Obsidian Dragonshrine (End Time) ur lavan så undviker ni ond bråd död medelst überboostad näsknäppning (och flytta för Thralls skull till samma plattform när bossen spränger den ni står på). Tro inte att fel fire inte når er på sista bossen i Well of Eternity bara för att ni efter ett första fatalt misslyckande bestämmer er för att skippa achievementet That's Not Canon! och slutföra instansen på normalt sätt.
I övrigt är det egentligen inga konstigheter. Å andra sidan är jag en inte helt tillförlitlig källa eftersom jag mest hade hjärna inställd på autofollow och gjorde som jag blev tillsagd. Lite som ett prov - plugga järnet minuterna innan, prestera, glömma bort. Fast nåt lär ha fastnat i reptilhjärnan och kan plockas fram vid piggare tillfälle. I såna där sömngångarstunder är det skönt att hitta bra pug-dps och ha en trevlig healer med sig. Och självklart min egen guild-dps, trogna kamrat i alla väder och instanser :).

Ah, mycket bättre

Tre från gillet, healer + dps ur plockpåsen = lugn och trevlig random heroic. Halls of Origination poppade upp, och till en början gick det rätt bra. En priest dps-ade och använde mobsen till vår fördel, vilket krävde att jag
var lite uppmärksam på när de slutade vara vänliga och slå sina egna. Intressant erfarenhet och bra träning i kollhållande. Vår rogue sappade lite här och var, vilket kanske inte hade behövts men som ändå var bekvämt under uppvärmingen.
Anhuur bjöd inte på några större svårigheter, men jag var lite rädd att det skulle gå åt skogen när jag aoe-ade ormar för glatta livet och alla gröna mätare började bli oroväckande korta innan vi hann upp till bossen. Efter Brann Bronzebeards svada i Vaults of Light var det Anraphets tur att bli bankad på. Det blev lite spännande en stund när jag dog, men tack och lov hade någon sinnesnärvaro nog att slänga en combat ress, och så gick Anraphet i backen.
Ute vid Earthrager Ptah tänkte jag beslutsamt att den här gången ska det minsann bli kamelachievement. Men nej. Övermodig och med inbillad stenkoll missade jag en tagg i jorden och glörk! så dog min kamel. Ingen kom riktigt ihåg tactsen på de sista fyra bossarna och det blev en wipe på drygot Seteth innan undertecknad kom på den briljanta idén att kika i dungeonguiden som numera finns inbyggd. Med hjälp av den och lite klokt resonerande i gruppen lyckades vi riktigt smidigt besegra hundkillen. Och sista, Rajh, var ingen större match.
Kändes som en dubbel seger - 1) trevliga puggar med tålamod och gott humör, 2) en säkrare tank med bättre koll och fler hjärnceller med på tåget.

Puggelipugg och episka ting

Jag och healer från gillet drog med oss villig rollspelare och gav oss in i en random heroic dungeon. Självklart blev det Stonecore, det brukar bli det. Lustigt nog är den dungeon som alla skyr den jag kan bäst. De två dpsarna hade tydligen blivit av med sin förra grupp, för irriterande gnomen Millhouse var puts väck och stenormen Corborus väntade tålmodigt på oss.

Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*

Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.

Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.

En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.

En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.

Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.

* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.