Tuesday raiding in style

Tonight's raid: Emerald Nightmare.

Tonight's outfit theme: Fel magic and dragons.

Bara WoW, bara WoW, bara massor utav WoW

Det blir mycket WoW, kan jag säga. Jag började levla en alliance-paladin före jul och tänkte skaffa mig en garrison så jag kunde pynta till Winter's Veil, men så långt hann jag inte på den sidan nyår. Inte för att jag inte haft tid, utan för att jag inte orkar trula på med en enda karaktär så länge i taget.

Nu är jag i alla fall i Vashj'ir med allypalan och lever loppan. Jag är alltså ingen levlare egentligen, men med heirlooms går det i alla fall fort, även om man inte spelar så ofta. Det tråkiga är att man hinner levla ur zonerna innan man är klar med dem. Men, då tar jag de där platåerna med långsammare levling medan jag kramar ur det som går ur de zoner jag känner extra mycket för just för tillfället.

Grizzly Hills, till exempel, är en zon jag gillar. Särskilt på grund av alla fina hästar. Jag gillar hästar. Jag önskar att man kunde rida på de vilda mustangerna, kanske tämja en. Men man får nöja sig med ett eller annat quest.

Hoppla, Svarten!

Annars är det väl garrison business när andan faller på, dvs inte särskilt ofta. Med fem... WTF HAR JAG FEM LEVELHUNDRINGAR?? omg ...med fem level 100-karaktärer så är det en del örter att plocka och malm att hacka loss, och det är tråååkigt.

...fast ibland får man döda knäppsöta wakkalings i örtagården.

Sen är det ju raids på måndagar, och jag är en av två tanks. Jag brukar roa mig med att ha olika transmogs varje gång. Eller, det blir inte nytt exakt varje gång för ibland hittar jag sets som jag gillar extra mycket (eller hittar inte sets som är coolare). Som den här gladiatorinspirerade kilt-varianten.

Granen och jag tindrar ikapp. Jag är dock sexigast.

Och har man inget bättre för sig kan man alltid köpa några Unecessary Spikes och sätta upp kring bygget av sin level 2 Gladiator's Sanctum.

Det finns inga onödiga spikes, bara onödiga kommentarer.

Ja och så hände en kul grej när jag hade bytt hårddisk och var tvungen att ladda ner WoW igen från början, då fick jag Vanilla-loading screens. Det var fint. Så jag avslutar med en sån nostalgibild.

Det var kanske bättre förr, men det var inte i HD.

En gång tank, alltid tank

För väldigt längesedan fick jag för mig att skapa en goblin-warrior att rollspela med. Det gick sådär, mest för att hon kändes för glad och sorgfri och för att jag inte tyckte att det var kul att levla. För inte så länge sedan rollade jag en pandaren-monk för att ha en rollspelsfigur kvar i det gille jag lämnade med min blood elf-paladin, och det gick bättre. Hon är i och för sig en glad och sorgfri figur hon också, men med några rollspelsglädjebringande egenskaper som att hon snackar alldeles för mycket och i princip aldrig tänker innan hon snackar, och därför ter sig lite småkorkad emellanåt även om jag ofta hamnar i ett skönt flow då oneliners och andra dumheter bara trillar ur käften på henne som guldpengar ur en uppspeedad prägelmaskin.

Har björnar lustiga hattar? Skiter påven i skogen?

Fast jag har insett att det finns ett problem med henne. När jag själv inte känner mig så fasligt uppåt borde man tycka att hon skulle vara det vattenhål min själ behöver, men istället blir jag bara irriterad på henne. Jag kom häromdagen på att det måste ha att göra med att hon är så social. Hon pratar med vem som helst utan bekymmer och håller igång samtal oavsett om andra deltar eller inte. Och sån kan jag vara i verkliga livet - i korta stunder. Jag är väldigt bra på att spela social, fastän jag innerst inne tycker att det är skitjobbigt. Så hon drar liksom energi ur mig eftersom hon är mer social än vad jag orkar med. Knäppt, hur det kan vara, det här med rollspelsfigurer.

Så jag har tagit min gamla goblin-warrior och stöpte om henne till en äldre, mer härdad person, en som fått mer än sin beskärda del av våld, blod och ond bråd död, vars själ är lika kallhamrad och skamfilad och oböjlig som stridsyxan i hennes hand. En riktigt laidback legosoldat som gör vad skit som helst för en påse guldmynt, trivs bäst i strid där adrenalinet pumpar och kroppsdelar flyger, eller i sällskap av ett stop riktigt starkt öl och möjligen närmaste villiga person med manlig utrustning (eller i nödfall högerhanden).

Fight for your rights to roooleplaaay!

Nu blev hon lite trevligare än vad jag tänkt, kanske. Jag rollspelade denna make-over:ade figur första gången på ett rollspelsevent som gick ut på att leta ledtrådar. Jag agerade hyrd livvakt åt en annan goblin, och lustigt nog fungerade kemin mellan våra två figurer väldigt bra. Den andra spelaren och jag har rollspelat ihop med andra roller förut, vilket underlättade saken, men man kan ändå aldrig så noga veta med rollspelsfigurer.

På något sätt påminde våra roller om Tyrion och Bronn från Game of Thrones, eftersom de ständigt käftade med varandra, inte sällan om arvodet för jobbet min roll tagit sig an, och för att hennes roll hade någon sorts värdighet och upphöjd position medan min roll var obekvämt rättfram och samtidigt bekymmerslös. Det var riktigt roligt, och jag kände att jag hittat en roll som passar nästan bättre i legosoldatgillet jag en gång tillhört (med min blood elf-paladin vars moral inte längre tillät honom att stanna kvar) än min livliga pandaren.

Av godtycklig godhet dräper jag dig utan förtjänst. För att du förtjänar det.

Och vad har detta med rubriken att göra? Jo, när jag questade med min dps-speccade goblin-warrior var vi några som skulle köra en dungeon. Efter lång tids köande, trots healer i gruppen, kom vi fram till att jag borde specca om till protection warrior för att snabbare komma in. Jag hade tänkt hålla mig till dps-spåret med goblinen, men det verkar som om tankandet är det jag ständigt återkommer till.

Förutom möjligen med pandaren-monken. Jag har tankspecc som andrahandsval, men har aldrig riktigt fått grepp om spelmekaniken. Protection-paladin fungerar alldeles utmärkt, men monks har så väldans många olika fast likartade förmågor att det är svårt att sortera upp, åtminstone för mig. Och jag tyckte att det var rätt liten skillnad på dps och tank hos monken, av någon anledning. Men det kanske förändras när jag väl nått levelcap. Kanske. Hoppas. För det vore ju kul att prova på att tanka med en björn som varken använder sköld eller plate, även om rollspelsfiguren inte direkt har tank-psyke. Frågan är om goblinwarriorn har det, som är så individualistisk. Men, för rätt mängd guldmynt gör hon som sagt vad som helst. Till och med tankar.

"Whazzup?" - "lf tank got heal + 1dps" - "I got what you need."

No pugs allowed

Pug. Kan vara det engelska ordet för en tillplattad liten hund med stora ögon. Kan också vara förkortningen på "pick-up group", det vill säga en slumpmässigt hopplockad grupp mmorpg-spelare som kör en dungeon ihop. Båda sorterna kan man ha svårt att tåla.

Jag är varken särskilt dålig eller särskilt bra på att tanka. Jag är varken särskilt långsam eller särskilt snabb. Min största fördel som tank är att jag tar motgångar och misstag med ro och en nypa humor. Min största nackdel som tank är att den attityden inte gäller mina egna motgångar och misstag. Vilket innebär att när andra skäller ut mig för att jag är för långsam, inte ser deras fällor, står på fel ställe eller vad det nu kan vara, så går det rätt in i maggropen och sprider sig sedan som getingtäckta tjockoljeströmmar ut i kroppen på mig.

Därför puggar jag inte längre. Det hände i början av Pandaria-expansionen, då jag fortfarande var på normal mode och hade två instanser att välja på, som jag redan provat på i betan och visste att jag hanterade. Gjorde också några heroics när jag kommit upp mig i graderna lite. Kände mig rätt säker på det hela.

Och så kommer det en sån där gräslig pugmänniska och pajar alltihop.

Jag vet, jag brukar gnälla om det här i mina spelbloggar. Det här är tredje bloggen jag gör det i. Men det är så förbannat irriterande att jag inte kan ta del av hela paketet World of Warcraft bara för att det ovillkorligen innebär att jag måste ta en massa oförtjänt skit. Och blanda nu inte ihop detta med kritik. Jag tar villigt konstruktiv kritik för att lära mig bli en bättre tank, och nog gör jag mig "förtjänt" av kritiken (inte minst för att jag har så svårt att se vad som är fiendegenererade färgvirvlar och vad som är vängenererade...)

Klart det finns det en andra sida. Puggarna som tycker att det är förbannat irriterande att deras World of Warcraft-upplevelse solkas av att de blir sinkade av tanks som i deras ögon inte håller måttet, att de är där för att spela och inte för att agera pedagoger.

World of Warcraft är ett mmorpg. Massive multiplayer, det betyder att en herrans massa spelare spelar ihop. Ihop. Tillsammans. Antingen gormar man åt folk som inte kan någonting eller så kläcker man ur sig lite smarta tips. I det ena fallet blir man av med ytterligare en tank och förlänger kön till dungeons med ytterligare några sekunder. I det andra får man bättre kommunikationsskills och och bidrar till att höja tankingskills hos en medspelare.

Mitt gille är ett rollspelsgille så det blir sällan guildruns, vilket innebär att jag nästan aldrig gör dungeons nuförtiden. Men någon gång emellanåt drar vi ihop ett gäng, kör en instans, har kul, lär oss tillsammans eller lär varandra. Som häromdagen, då vi gjorde Mogu'shan Palace. Det gick ganska bra, fick tanka klart en boss med bara en dps kvar på benen, och fick lära mig att de gröna virvlarna var bra virvlar, samt var jag skulle tanka slutbossen. Lättsamt och trevligt och lärorikt. Så önskar jag att det vore även med pugs.

"Äh, det är ju så det ser ut, antingen får man tåla det eller så får man skippa pugs." Okej. Jag har svårt att förstå logiken i att man måste tycka att det är okej att folk beter sig som idioter för att kunna ta del av hela spelet, men visst. Visst kan jag skippa pugs. Visst kan jag spela med mina vänner istället. Kom bara inte och klaga på långa köer sen.

Vill du surfa på min korta kötid så varsågod! Ta med dig ett glatt humör, respekt och gärna en bra healer, så kör vi lite instanser tillsammans! Jag kan fixa första bossen i Mogu'shan Palace med bara en dps till hjälp, till exempel.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.

 

The end is nigh!

Och då menar jag inte bara slutet på detta år. Jag har gett mig in i de nya instanserna som medföljde senaste patchen. Alldeles för trött med med guild-dps och någons vän som healer gav vi oss in i End Time. Eller ja, den dök upp när vi signade upp på Dungeon Finder.
Först måste man förstås ha skaffat sig ett quest, för Hordes del hittar man det inne i Garroshs myshörna i Valley of Strength, Orgrimmar. Därefter är det bara att följa instruktionerna. Efter inledande End Time följde Well of Eternity. Därefter kan man, om man har lust, fortsätta kedjan in i Hour of Twilight, men där sa min hjärna tack och godnatt.
End Time gav mig ett par tjusiga tank-brallor, Bloodhoof Legguards. Kollar man in loot-listan hittar man andra tank-attiraljer som väcker habegär...
Dessa två instanser var på det hela taget inte jättesvåra. Vi wipeade både tre och fem gånger, men när man väl hittat knepen borde det inte vara så himla knivigt. Stå i månskenscirkeln när den dyker upp, då är det lättare att döda zillioner mobs. Dra upp bossen i Obsidian Dragonshrine (End Time) ur lavan så undviker ni ond bråd död medelst überboostad näsknäppning (och flytta för Thralls skull till samma plattform när bossen spränger den ni står på). Tro inte att fel fire inte når er på sista bossen i Well of Eternity bara för att ni efter ett första fatalt misslyckande bestämmer er för att skippa achievementet That's Not Canon! och slutföra instansen på normalt sätt.
I övrigt är det egentligen inga konstigheter. Å andra sidan är jag en inte helt tillförlitlig källa eftersom jag mest hade hjärna inställd på autofollow och gjorde som jag blev tillsagd. Lite som ett prov - plugga järnet minuterna innan, prestera, glömma bort. Fast nåt lär ha fastnat i reptilhjärnan och kan plockas fram vid piggare tillfälle. I såna där sömngångarstunder är det skönt att hitta bra pug-dps och ha en trevlig healer med sig. Och självklart min egen guild-dps, trogna kamrat i alla väder och instanser :).

Gamex

Jag har varit på mitt livs första spelmässa - Gamex i Kista utanför Stockholm! Det var skoj. Fast jag skulle behövt två dagar. Läs om vad jag sysselsatte mig med här.

Vi gjorde för övrigt en guild run i Zul'Gurub förra veckan. Vi gjorde inte alla bossar, bara de som krävdes för att klara av instansen, plus en bonusboss. High Priest Venoxis blev lite extra svår eftersom jag inte fick ner honom från trappan i början. Därför gick nästan halva gruppen åt ganska fort, men jag
fick snabbt kläm på bakom-ryggen-kutande när han börjar blåsa otäckheter i ansiktet på en, och vi fick död på honom till sist.
Jag har i princip inga minnen av Bloodlord Mandokir och High Priestess Kilnara, men har för mig att guildmastern muttrade nåt om raptorer.
Zanzil tog ihjäl oss första omgången, sedan lärde jag mig att det bara är blå kittel man behöver spamma, och att man sålunda kan springa tillbaka till bossen efter röd resp grön kittel och fortsätta banka.
Jin'do the Godbreaker var lite småkul från början, då han skapar skyddsbubblor - man lurar helt enkelt ut honom och ställer sig själv i bubblan istället och slår, mycket fiffigt. Sen blev det värre. Det dyker upp kedjor, man ska pulla stora fula gubbar och det ska slås sönder och flyttas på och springas fram och tillbaka. Det krävdes några wipear innan vi fick till allting och alla lärde sig var de borde befinna sig vid vilken tidpunkt.
Det kommer att krävas mycket övning innan jag känner mig hemma i Zul'Gurub, men det var åtminstone skönt att veta att det går.

Ah, mycket bättre

Tre från gillet, healer + dps ur plockpåsen = lugn och trevlig random heroic. Halls of Origination poppade upp, och till en början gick det rätt bra. En priest dps-ade och använde mobsen till vår fördel, vilket krävde att jag
var lite uppmärksam på när de slutade vara vänliga och slå sina egna. Intressant erfarenhet och bra träning i kollhållande. Vår rogue sappade lite här och var, vilket kanske inte hade behövts men som ändå var bekvämt under uppvärmingen.
Anhuur bjöd inte på några större svårigheter, men jag var lite rädd att det skulle gå åt skogen när jag aoe-ade ormar för glatta livet och alla gröna mätare började bli oroväckande korta innan vi hann upp till bossen. Efter Brann Bronzebeards svada i Vaults of Light var det Anraphets tur att bli bankad på. Det blev lite spännande en stund när jag dog, men tack och lov hade någon sinnesnärvaro nog att slänga en combat ress, och så gick Anraphet i backen.
Ute vid Earthrager Ptah tänkte jag beslutsamt att den här gången ska det minsann bli kamelachievement. Men nej. Övermodig och med inbillad stenkoll missade jag en tagg i jorden och glörk! så dog min kamel. Ingen kom riktigt ihåg tactsen på de sista fyra bossarna och det blev en wipe på drygot Seteth innan undertecknad kom på den briljanta idén att kika i dungeonguiden som numera finns inbyggd. Med hjälp av den och lite klokt resonerande i gruppen lyckades vi riktigt smidigt besegra hundkillen. Och sista, Rajh, var ingen större match.
Kändes som en dubbel seger - 1) trevliga puggar med tålamod och gott humör, 2) en säkrare tank med bättre koll och fler hjärnceller med på tåget.

Puggelipugg och episka ting

Jag och healer från gillet drog med oss villig rollspelare och gav oss in i en random heroic dungeon. Självklart blev det Stonecore, det brukar bli det. Lustigt nog är den dungeon som alla skyr den jag kan bäst. De två dpsarna hade tydligen blivit av med sin förra grupp, för irriterande gnomen Millhouse var puts väck och stenormen Corborus väntade tålmodigt på oss.

Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*

Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.

Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.

En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.

En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.

Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.

* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.

Skill capped? Mnnjaaeeh...

Arenapartnern är tillbaka (en kompetent mage och en alldeles förträfflig rollspelare och guildkamrat) så igår spammade vi lite arenor. Jag körde retribution, hon körde arcane. Jag och en death knight tog några rundor förra veckan och jag måste dessvärre tillstå att jag och mage:n inte riktigt var lika bra – team rating föll från ca 1200 till ca 1000. Vi skyller självklart på att det var längesen vi spelade ihop. Och så var det några saker som kan vara bra att tänka på i arena för en paladin:

a) Ha gärna ett tvåhandsvapen istället för yxa och sköld om du har retri-specc.

b) Lär dig gärna var bubblan är placerad på action baren

c) Kom gärna ihåg att använda din Ardent Defender

d) Läs gärna rätt på ordet ”warrior” om det nu var priesten du hade tänkt ge dig på

Jag fick i alla fall tillräckligt mycket conquest points för att kunna köpa ett nytt halsband, hit och crit. Det kan ju vara bra om jag har 0% miss chance på åtminstone lvl 85:or, tänker jag.

Och så är det ju midsommartider. Frostlord Ahune ska dräpas. Om och om igen. Jag har gjort den ett par gånger med guildet. Jag veeet ju att dom häringa world event-bossarna är busenkla. Jag vet ju att det inte gör så mycket om man går in till herr Ahune med tank'n'spank-attityd och brötar på tills det är addsen håller sig på mattan och ispelaren är mottaglig för däng. Och ändå tar det emot att pugga. I kväll är det jag som ger mig iväg ner i den där grottjäkeln och talar om för snögubben att det är sommar. Med min yxa och min sköld. Det enda som kan vara lite trixigt är att plocka upp alla adds. Kanske går bättre om jag skippar Glyph of Focused Shield och kör ren aoe-specc ändå.

Jo, det var så här, när jag speccade om mitt protectionträd så gick jag på one target-trädet och -glyphningen som Elitist Jerks rekommenderar. För jag tänkte, man cc-ar så mycket i dungeons nuförtiden, det blir inte så mycket aoe:ande ändå. Sen insåg jag att det trädet även inbegrep +15% movement speed, och som rollspelare med självaktning kunde jag bara inte låta den vara kvar. Herregud, så fånigt det ser ut när man springer. Så jag bytte ut just den mot lite bättre och mindre manasugande consecration. Fast nu, efter att ha provat lite protection i arena igen, så inser jag att det kanske inte är så smart att ha den fokuserade skölden, utan att det kan vara bra att träffa lite fler mål. Jag ska bara lära mig vilka sköldjäveln träffar och inte, så jag inte riskerar att bryta någons cc.

Nästa steg blir att öva rotations, tror jag. Elitistjerks fina guide är fortfarande min husbibel, och som den casual player jag är så lär det räcka med denna ytterst knapphändiga research ett tag. För seriöst. Alla dessa knappar och symboler. Skärpning, Tankadinen. Kanske prova nån fin UI-addon...? Ja just ja, borde anpassa retri-trädet till pvp också...

För övrigt anser vi numer, jag och mage:en, att druider och rogues är jordens avskum och borde nerfas.