Wednesday, 22 January 2014

Recension: Broken Age - del 1

Jag tillhör generationen som fick uppleva de klassiska peka-och-klicka-spelen under barndomens ljuva år. Med hjälp av en utomordentlig guide i Nintendomagasinet klarade jag och en kompis av Maniac Mansion på NES, detta mästerverk som kombinerar djupt obehag och uppsluppen hysteri med rent knas i likhet med andra Lucas Arts-spel på den tiden.

Peka-och-klicka-eran tog slut där i slutet av 90-talet, men har nu gjort come-back inte minst tack vare Tell Tale Games och deras The Walking Dead. Mannen bakom många av Lucas Arts-succéerna, Tim Schafer, har också tagit sig tillbaka till genren och kickstartat ihop ett nytt spel i samma anda - Broken Age. Här är min recension.


Eftersom projektet bad om 400 000 dollar och fick ihop dryga 3 miljoner hade jag kanske väntat mig något mer... extraordinärt. Den här första delen (den andra kommer senare som ett gratis tillägg) tog jag mig igenom på 4 timmar, och då spelade jag inte så himla fort kan jag säga. Tid är nu inte den enda faktorn som ska ställas mot prislappen, men om andra delen är ungefär lika stor får man alltså pröjsa tvåhundra pix för knappa åtta timmars klurande. Omspelningsvärdet är dessutom i det närmaste obefintligt med tanke på att det finns ungefär en lösning på varje problem, och när en nöt är knäckt så förblir den knäckt.

Man får spela två berättelser och man kan skifta mellan dem lite som man vill. I den ena spelar man bagarflickan Velouria, "Vella", som i berättelsens början ska förberedas för att offras till monstret Mog Chothra under högtiden Maiden Feast. Det grymma ödet står i härligt knäpp kontrast till familjens stolthet och glädje, allt inramat av läckert dekorerade tårtor och cupcakes. Fast Vella har ingen större lust att bli uppäten, och bestämmer sig för att istället döda monstret.

Vella förbereder sig på att bli tårtad.
I den andra berättelsen får man spela Shay, en pojke som bor på ett rymdskepp som uppenbart är gjort med ett litet barn i åtanke. Emellertid börjar han bli mer än lovligt trött på de oförargliga små låtsasuppdragen skeppsdatorn ger honom och börjar tänja på gränserna. Snart upptäcker han att det finns en riktig värld därutanför med liv som står på spel på riktigt.

Shay äter någon form av oaptitliga rymdflingor med spejsigt namn.
Det är ett rätt snyggt spel, handmålat i varma färger och har en mjuk klippdockeanimering. Musiken följer med i tempot utan att tränga sig på. Röstskådespeleriet känns dock tämligen avtrubbat emellanåt, trots flera stora namn. Bäst är Jennifer Hale som den glättiga och översvallande omtänksamma skeppsdatorn hos Shay.

Trist nog tycks utvecklaren Double Fine ha tagit ett steg... framåt. Åtminstone vill jag inte minnas att spelfigurerna hos Lucas Arts på nittiotalet var så himla stereotypa.Visserligen skulle det räddas dam i nöd i Maniac Mansion, men det var en hel del normbrott när det gällde figurerna - Guybrush Threepwood och Elaine i Monkey Island, trion i Day of the Tentacle och så vidare - medan Broken Age istället applicerat någon sorts Disney-feminism på sina figurer. Vella är söt OCH hon ska döda monster. Shay är nonchalant OCH bryr sig om liv. Dessutom är Vellas berättelse tonad i rosa, Shays i blått. Vella tillbringar större delen av spelet i kort tjusig klänning, Shay i tröja och jeans. Vella är välfriserad och slank, Shay är rufsig i håret och pojkaktigt gänglig i figuren.

Vår hjältinna skär av sig kjolen och drar ut på äkta monsterjakt...
Det finns säkert massor av förklaringar. Jag är bara trött på samma sak om och om igen, särskilt som jag i egenskap av morsa emellanåt ser animerade serier på Barnkanalen.

På klurighetssidan är det också samma gamla. Man får fundera en stund på somliga saker, andra kopplar man direkt. Beroende på hur snabb i skallen man är varierar svårighetsgraden från lagom till svinlätt. Världen är förstås underhållande i sig med sina olika säregna byar, där man får glimtar av hur just det samhället fungerar (eller inte) och det är ett driv i sig. Och så vill jag förstås veta hur de två berättelserna är sammanlänkade, såpass mycket bryr jag mig om Vella och Shay.

...medan vår hjälte räddar leksaker från ond bråd låtsasdöd.
De gamla spelen håller för omspelning eftersom de är så späckade med knasigheter. Den här historien kan man på sin höjd spela igenom en gång till för att få uppleva berättelseutvecklingen med facit i hand. För på det hela taget är Broken Age mer en nostalgisk godisbit än en vitamininjektion.

Sunday, 19 January 2014

Wednesday, 8 January 2014

Speligt jullov

Fastän jag snart fyller 34 och har två egna barn i förskole- och skolåldern så är min spontana tanke varje gång det är dags för jullov: "Yes! Då kan jag spela så mycket spel jag vill!". Och sedan går jag runt och dammtorkar och planerar julmat och skriver inköpslistor och letar julpynt och lusten att spela är nästintill noll.
När lusten sedan dråsar över en där i mellandagarna, ja då måste man ju ändå samtidigt göra sådana där föräldrasaker - fixa käk, borsta tänder, försöööka slänga ut ungarna i friska luften en liten liten stund (vilket var ett nästintill omöjligt uppdrag det här jullovet på grund av den så kallade väderleken).

Merry Winter Veil!
Särskilt mycket World of Warcraft blev det alltså inte under själva julhelgen, men lite spel blev det i mellandagarna och en hel del efter nyårshelgen. Rätt mycket rollspel, en del spretigt farmande av material (det är lite saker jag vill crafta men orkar inte farma en sak för länge) och så har jag lyckats få näst sista biten av dem jag vill ha till mitt Slatesteel-set. Mina Bloodthirsty Gladiator-stövlar passar bättre än originaldelarna (åh, vad skulle jag inte ge för att få warrior-setet till min paladin), hjälmen är en sån där knäpp mc-hjälm med horn som jag inte passar i, och de axelskydd jag redan har tror jag att jag tycker är snyggare. Fast jag lär försöka skaffa Slatesteel-axlarna ändå, för att jämföra.

Slatesteel-setet matchas med fördel inte alls med Darkmoon Faire hatt-buff.
Så har jag också spelat en del Lego Harry Potter Year 4-7 med min femåring. Jag har provat på Lego Star Wars förut och var måttligt road - tvåspelarläget medger inga individuella utsvävningar utan man tvingas spela på samma skärm, det förekommer en del shootdowns med aldrig sinande strömmar av stormtroopers och det kan vara ganska klurigt att ta sig vidare ibland.

Harry Potter-spelet har splitscreen där skarven vrider sig efter var man befinner sig i förhållande till varandra - går jag åt höger är skarven vertikal, men går jag uppför en trappa vickar den mer och mer, så att jag på så sätt har ett litet hum om var jag befinner mig i förhållande till min medspelare. Praktiskt. Det är också bra mycket mindre strider och istället fullt av pussel att lösa, alltmedan man serveras de viktiga berättelsebitarna i föredömligt korta cutscenes (som i äkta Lego-anda saknar dialog; kommunikationen mellan figurerna består enbart av hummanden).
Jag måste erkänna att det var ganska kul. Samt emellanåt oerhört frustrerande när man missat någon liten blomma att trollspöa sönder för att hitta prylen som behövdes till just den där andra saken som behövdes för att öppna dörren... En hel del bråk blir det också i de här samarbetsspelen när den ena spelaren har svårt att med ord förklara vad medspelaren förväntas göra, eller medspelaren trots rätt ord ändå inte lyckas förmedla information. Men visst är det god träning.