Speligt jullov

Fastän jag snart fyller 34 och har två egna barn i förskole- och skolåldern så är min spontana tanke varje gång det är dags för jullov: "Yes! Då kan jag spela så mycket spel jag vill!". Och sedan går jag runt och dammtorkar och planerar julmat och skriver inköpslistor och letar julpynt och lusten att spela är nästintill noll.
När lusten sedan dråsar över en där i mellandagarna, ja då måste man ju ändå samtidigt göra sådana där föräldrasaker - fixa käk, borsta tänder, försöööka slänga ut ungarna i friska luften en liten liten stund (vilket var ett nästintill omöjligt uppdrag det här jullovet på grund av den så kallade väderleken).

Merry Winter Veil!

Särskilt mycket World of Warcraft blev det alltså inte under själva julhelgen, men lite spel blev det i mellandagarna och en hel del efter nyårshelgen. Rätt mycket rollspel, en del spretigt farmande av material (det är lite saker jag vill crafta men orkar inte farma en sak för länge) och så har jag lyckats få näst sista biten av dem jag vill ha till mitt Slatesteel-set. Mina Bloodthirsty Gladiator-stövlar passar bättre än originaldelarna (åh, vad skulle jag inte ge för att få warrior-setet till min paladin), hjälmen är en sån där knäpp mc-hjälm med horn som jag inte passar i, och de axelskydd jag redan har tror jag att jag tycker är snyggare. Fast jag lär försöka skaffa Slatesteel-axlarna ändå, för att jämföra.

Slatesteel-setet matchas med fördel inte alls med Darkmoon Faire hatt-buff.

Så har jag också spelat en del Lego Harry Potter Year 4-7 med min femåring. Jag har provat på Lego Star Wars förut och var måttligt road - tvåspelarläget medger inga individuella utsvävningar utan man tvingas spela på samma skärm, det förekommer en del shootdowns med aldrig sinande strömmar av stormtroopers och det kan vara ganska klurigt att ta sig vidare ibland.

Harry Potter-spelet har splitscreen där skarven vrider sig efter var man befinner sig i förhållande till varandra - går jag åt höger är skarven vertikal, men går jag uppför en trappa vickar den mer och mer, så att jag på så sätt har ett litet hum om var jag befinner mig i förhållande till min medspelare. Praktiskt. Det är också bra mycket mindre strider och istället fullt av pussel att lösa, alltmedan man serveras de viktiga berättelsebitarna i föredömligt korta cutscenes (som i äkta Lego-anda saknar dialog; kommunikationen mellan figurerna består enbart av hummanden).
Jag måste erkänna att det var ganska kul. Samt emellanåt oerhört frustrerande när man missat någon liten blomma att trollspöa sönder för att hitta prylen som behövdes till just den där andra saken som behövdes för att öppna dörren... En hel del bråk blir det också i de här samarbetsspelen när den ena spelaren har svårt att med ord förklara vad medspelaren förväntas göra, eller medspelaren trots rätt ord ändå inte lyckas förmedla information. Men visst är det god träning.