Ghost iron and mogus

A new video is up! It's mostly talk talk talk about Pandaria crafting, comments about my gender, and the Legion transmog system.

Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar - gruvarbetare i det här fallet - får man tänka bort, andra - vagnar utanför gruvan - går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem "på riktigt" - särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.

Puggelipugg och episka ting

Jag och healer från gillet drog med oss villig rollspelare och gav oss in i en random heroic dungeon. Självklart blev det Stonecore, det brukar bli det. Lustigt nog är den dungeon som alla skyr den jag kan bäst. De två dpsarna hade tydligen blivit av med sin förra grupp, för irriterande gnomen Millhouse var puts väck och stenormen Corborus väntade tålmodigt på oss.

Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*

Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.

Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.

En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.

En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.

Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.

* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.