En gång tank, alltid tank

För väldigt längesedan fick jag för mig att skapa en goblin-warrior att rollspela med. Det gick sådär, mest för att hon kändes för glad och sorgfri och för att jag inte tyckte att det var kul att levla. För inte så länge sedan rollade jag en pandaren-monk för att ha en rollspelsfigur kvar i det gille jag lämnade med min blood elf-paladin, och det gick bättre. Hon är i och för sig en glad och sorgfri figur hon också, men med några rollspelsglädjebringande egenskaper som att hon snackar alldeles för mycket och i princip aldrig tänker innan hon snackar, och därför ter sig lite småkorkad emellanåt även om jag ofta hamnar i ett skönt flow då oneliners och andra dumheter bara trillar ur käften på henne som guldpengar ur en uppspeedad prägelmaskin.

Har björnar lustiga hattar? Skiter påven i skogen?

Fast jag har insett att det finns ett problem med henne. När jag själv inte känner mig så fasligt uppåt borde man tycka att hon skulle vara det vattenhål min själ behöver, men istället blir jag bara irriterad på henne. Jag kom häromdagen på att det måste ha att göra med att hon är så social. Hon pratar med vem som helst utan bekymmer och håller igång samtal oavsett om andra deltar eller inte. Och sån kan jag vara i verkliga livet - i korta stunder. Jag är väldigt bra på att spela social, fastän jag innerst inne tycker att det är skitjobbigt. Så hon drar liksom energi ur mig eftersom hon är mer social än vad jag orkar med. Knäppt, hur det kan vara, det här med rollspelsfigurer.

Så jag har tagit min gamla goblin-warrior och stöpte om henne till en äldre, mer härdad person, en som fått mer än sin beskärda del av våld, blod och ond bråd död, vars själ är lika kallhamrad och skamfilad och oböjlig som stridsyxan i hennes hand. En riktigt laidback legosoldat som gör vad skit som helst för en påse guldmynt, trivs bäst i strid där adrenalinet pumpar och kroppsdelar flyger, eller i sällskap av ett stop riktigt starkt öl och möjligen närmaste villiga person med manlig utrustning (eller i nödfall högerhanden).

Fight for your rights to roooleplaaay!

Nu blev hon lite trevligare än vad jag tänkt, kanske. Jag rollspelade denna make-over:ade figur första gången på ett rollspelsevent som gick ut på att leta ledtrådar. Jag agerade hyrd livvakt åt en annan goblin, och lustigt nog fungerade kemin mellan våra två figurer väldigt bra. Den andra spelaren och jag har rollspelat ihop med andra roller förut, vilket underlättade saken, men man kan ändå aldrig så noga veta med rollspelsfigurer.

På något sätt påminde våra roller om Tyrion och Bronn från Game of Thrones, eftersom de ständigt käftade med varandra, inte sällan om arvodet för jobbet min roll tagit sig an, och för att hennes roll hade någon sorts värdighet och upphöjd position medan min roll var obekvämt rättfram och samtidigt bekymmerslös. Det var riktigt roligt, och jag kände att jag hittat en roll som passar nästan bättre i legosoldatgillet jag en gång tillhört (med min blood elf-paladin vars moral inte längre tillät honom att stanna kvar) än min livliga pandaren.

Av godtycklig godhet dräper jag dig utan förtjänst. För att du förtjänar det.

Och vad har detta med rubriken att göra? Jo, när jag questade med min dps-speccade goblin-warrior var vi några som skulle köra en dungeon. Efter lång tids köande, trots healer i gruppen, kom vi fram till att jag borde specca om till protection warrior för att snabbare komma in. Jag hade tänkt hålla mig till dps-spåret med goblinen, men det verkar som om tankandet är det jag ständigt återkommer till.

Förutom möjligen med pandaren-monken. Jag har tankspecc som andrahandsval, men har aldrig riktigt fått grepp om spelmekaniken. Protection-paladin fungerar alldeles utmärkt, men monks har så väldans många olika fast likartade förmågor att det är svårt att sortera upp, åtminstone för mig. Och jag tyckte att det var rätt liten skillnad på dps och tank hos monken, av någon anledning. Men det kanske förändras när jag väl nått levelcap. Kanske. Hoppas. För det vore ju kul att prova på att tanka med en björn som varken använder sköld eller plate, även om rollspelsfiguren inte direkt har tank-psyke. Frågan är om goblinwarriorn har det, som är så individualistisk. Men, för rätt mängd guldmynt gör hon som sagt vad som helst. Till och med tankar.

"Whazzup?" - "lf tank got heal + 1dps" - "I got what you need."

Gästbloggare hos SpeLinnea

SpeLinnea är spelbloggaren som också virkar spelfigurer och medverkar i podcasten Spelberget. Idag gästar jag hennes blogg med ett inlägg om att rollspela homo- och bisexuell i World of Warcraft. Läs inlägget här.

Att byta gille av rollspelsskäl

Jag ska byta gille. Helt och hållet grundat på in character-grejer. Alltså inget out of character-drama eller att jag inte trivs eller så. Det är min figur som känner att han behöver ett nytt syfte i tillvaron att fylla.

Det är lite vemodigt. Jag/han var en gång med och grundade gillet. Och eftersom jag tycker så himla mycket om dem allihop så har jag förstås skapat en alt som jag kan vara kvar med. En pratsam pandaren. Återstår att se om det gille jag siktat in mig på med min main är så bra som de verkar.

Hoppas bara det ger mig lusten till World of Warcraft tillbaka. Jag saknar den lite.

En del av mitt fina gille...

Veckans spelglädje: Spel

Temat för sista Veckans Spelglädje: Spel!

Först: Tack Robert på Spelföräldrarna för initiativet! Det har varit både utmanande och roligt! Dessutom välbehövligt för en bloggare som jag, som alltför ofta förlitar sig på spontanitet och inspiration...

Så, till ämnet. Jag älskar ju att spela spel. Digitala spel alltså. Helst rollspel. MMO eller single. För att bokstavligen illustrera denna kärlek har jag valt ut några sådana där tillfällen som gör att det är extra värt att spela.

Pirret i magen

Jag beskrev hur vi brukar spela rollspel i World of Warcraft för en god vän (du kan läsa hans egen blogg här) och han, i egenskap av gammal rollspelsräv, tyckte inte att det var riktigt rollspel. "Njao," tyckte jag. "Ni är ju begränsade av den värld som finns, allt ni ser omkring er, med ett riktigt rollspel bestämmer man ju själv hur området ser ut och vad ni gör." "Nja fast det är ju halva poängen, man slipper tjafsa med tärningar och långa beskrivningar och sånt," sa jag. "Men upplevelsen är ju densamma. Jag rollspelar ju för att spela en roll, inte för att slå tärningar."

För det är ju så. Oavsett var jag rollspelar, om det är med papper och penna runt soffbordet, om det är iförd vampyrsmink och svart långklänning på en nattklubbsinredd fritidsgård, under en gran i skogen med ett latexsvärd vid sidan eller som digital krigare i en digital värld, så är det upplevelsen jag är ute efter. Känslorna. Pirret i magen.

Min roll i World of Warcraft har en bakgrundshistoria precis som mina andra rollkaraktärer har. Jag har bestämt hur han ska se ut, vad han ska ha för yrke, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Visst, klart att spelet i sig begränsar i viss mån. Det finns inte oändligt med valmöjligheter och jag kan inte göra alla stunts jag kan göra i ett traditionellt rollspel, eftersom det inte finns inprogrammerat att till exempel flyga omkring och skjuta blixtar (sånär som på i strid, möjligen). Dessutom finns en hel hoper spelare även på rollspelsservrar som inte bryr sig det minsta om rollspel utan glatt fläktar på i sina questkedjor utan en tanke på hur de skulle uppfattas i ett rollspelsscenario.

Men jag kan också påverka. Själva spelmomentet som i papper-och-penna-rollspel sköts med tabeller, tärningsslag och beskrivningar, det går av sig självt i spelet, om man så skulle vilja. Eller så hittar man på egna npc:s, kör med health points och /roll (dvs slå en tärning i spelmekaniken) och allt sånt så det blir mer traditionellt rollspel, fastän vi fortfarande använder oss av spelet som visualisering.

En riktigt bra rollspelssession är en riktigt bra rollspelssession. En papper-och-penna-omgång gör att man får använda sin verbala förmåga, gestikulera och leva sig in i rollen på det fysiska sättet. En WoW-omgång gör att man får använda sin litterära förmåga, väva berättelser för sig själv och andra, ihop med andra, och leva sig in i rollen på det intellektuella sättet. Ungefär. Men känslorna blir desamma. Pirret i magen.

Någon skrev på Twitter att rollspelare är duktiga byråkrater. Men det är ju bara en aspekt av det hela. De som gjorde den upplaga av Drakar och Demoner som kom efter Chronopia-upplagan skrev i förordet "Vi älskar att slå tärningar" och tappade mig sålunda redan i farstun. Visst är det kul att låta tärningarna avgöra i stridens hetta, men att dotta roll är något av det trökigaste som finns, enligt mig.

Det fanns en tid då somliga fantasylajvare såg ner på vampyrlajvare eftersom de senare inte syr sina egna dräkter från ull till färdig mantel, för att de inte lever i sin roll dygnet runt i sju dagar. Så vadå, tänker jag. Rollspel som rollspel. Det är att spela rollen som är grejen, inte sättet. Och när jag rollspelar ut min WoW-karaktärs höjdrädsla, nog tusan slår mitt eget hjärta dubbelt så fort, en spegling av det jag beskriver i text i spelets chatkanal.

Sedan har ju WoW en rätt klar fördel jämfört med traditionella spel, för oss som är lite till åren komna och har ynglat av oss och börjat jobba för pengar vi får behålla. Jag kan rollspela en timme på onsdagkvällen, eller några fler på fredagkvällen, utan att behöva gå utanför dörren. En Riktig Rollspelssession, papper-och-penna-varianten, innebär att man träffas strax efter barnläggning, snackar skit en timme, gör i ordning roller i två timmar till, sätter igång att spela och måste avbryta runt ett då två av oss har somnat i soffan... eller hur går det till hos er?

Det är klart. Att spela rollspel i vår fysiska värld är dökul. Men det jag vill komma åt är att vi har något gemensamt, vi WoW-spelare och de Riktiga Rollspelarna, såväl tabelldreglare som dräktfanatiker, och det är Upplevelsen. Känslorna. Pirret i magen.

Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar - gruvarbetare i det här fallet - får man tänka bort, andra - vagnar utanför gruvan - går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem "på riktigt" - särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.

Uppdrag: Level 50

Det är nära nu. Snart level 50. Det är alltså maxlevel och jag har ägt spelet i ett år. Jag är inte världens snabbaste levlare, om man säger så...

Jag trivs med att vara sith juggernaut. Jag trivs inte med SWTORs ability-hantering. World of Warcraft har tydliga ikoner och lagom många förmågor som medger en rotation som inte kräver alltför mycket trixande med keybinds och makros (vad säger jag, jag använder ju inte ens makros). SWTOR har ungefär två typer av ikoner i nästan olika färger: den ena sorten inbegriper ett huvud, den andra sorten inbegriper en ljussabel. Dessutom är det för många förmågor som liknar varandra (jag har t ex fyra-fem olika sorters stun-effekter, ett par armourbreaking-attacker och några attacker som inte gör så mycket mer än just skada), och som salt i såren har de dessutom bieffekter som liknar åter andra förmågor, och så slutar det med att jag måste ha allihop i actionbaren ändå.

Eftersom jag är ett vanedjur går mycket av min stridstid åt att fundera över hur jag kan flytta om förmågor på actionbaren så att de liknar uppsättningen jag har i WoW. Alltså, effektivisera rotationen och, tja, lära mig varje förmåga lite bättre så att keybindsen sitter mer i fingrarna än i ögonen - som det är nu tittar jag mer på actionbaren än på vad som faktiskt händer på skärmen, och det är förstås en nackdel om jag på sikt vill tanka heroics även i SWTOR*.

Nu efter jul kör jag free-to-play-varianten, efter att ha varit inaktiv och pröjsat för det hela hösten. Det spelar mig inte så stor roll eftersom jag mest questar på solokvist och framförallt är intresserad av min class story för tillfället. Jag skulle vilja rollspela, men undrar hur sjutton jag ska få ihop det tids- och engagemangsmässigt. Kontinuerligt rollspel kan bli så himla bra, men jag är inte särskilt kontinuerlig av mig just nu. Dessutom har jag redan visst rollspel igång i WoW, och det kostar på lite mentalt också. För många bebisar, liksom.

Snart lär det dock bli till att betala igen. Jag vill ha tillgång till alla questbelöningar, kunna matcha rustningen och använda alla emotes, och snart kommer ju expansionen, med allt vad det innebär. Ingen har väl undgått att läsa om "Regnbågsplaneten" Makeb där spelets samtliga homosexuella npc:s kommer att placeras. Jag tycker det är bedrövligt att det inte går att låta dessa npc:s befinna sig lite här och var i hela spelet (BioWare är ju kända - berömda också, och ökända får man förmoda - för att länge ha erbjudit möjlighet till samkönade relationer i sina spel) men antar att det än så länge är en nödvändig kompromiss med tanke på maktfaktorn USA:s inte alltför generösa inställning till att det över huvud taget skulle finnas antydan till homosexualitet i Star Wars-universat.

Fyra bars kvar. Sedan är det Ding med stort D. Ligger jag i kan jag vara färdig i mars.

*Jag tankar sällan i WoW. Inte för att jag inte klarar av instanserna, utan för att jag inte klarar av utskällningar av andra spelare. Konstruktiv kritik och tips tar jag tacksamt emot, men skäll vill jag inte ha. Och den hårda hud somliga vittnar om i tanksammanhang, den lyckas jag aldrig få. Det blir bara nya skavsår i de gamla och läkta.

Väx, lilla drake

En tripp in i Azeroth blev det i afton. Eller snarare Pandaria. Om det är bra eller dåligt att man numer kan göra obegränsat med dailies, det vet jag inte, men det finns i alla fall att göra, även om man tröttnat på att slita på åkern. Jag håller på att föda upp en jade-drake, en grön en. Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den blir stor.

Annars går tiden åt att så grönsaker, fiska, laga mat, hjälpa grannarna, rensa ogräs... Helt normala saker för en legosoldat med magiska krafter och skarpslipad yxa. Fast det är ändå en rätt skön omväxling mot Cataclysms (säg det sex gånger i en laxask) dailies - jag älskade i och för sig Molten Front och dess infernaliska kaos och omväxlande quests, men att nu förtjäna guld och dessutom ett och annat valor point på att odla morötter, det är inte fy skam heller.

Rollspelandet har kommit igång som smått efter jul och nyår. Själv har jag mest läst Sagan om Is och Eld-böckerna (Game of Thrones) och dessutom dragit igång mitt eget företagande (som frilansskribent, föreläsare bl a) så spelandet har liksom hamnat på avkrokar i hjärnan. Därför var det skönt att mjukstarta förra veckan med ett litet lagom rollspelsevent som en guildkamrat ledde. Det var bara jag som dök upp, men vi körde ändå, traskade iväg genom Jade Forest för att leverera öltunnor till grannbyn, och väl framme få i uppdrag att skrämma iväg några forest sprites. Inget märkvärdigt, men ändå något som ens karaktärer kan sysselsätta sig med samtidigt som de pratar om ditten och datten. Vardagsrollspelande, kan man kalla det. Tids nog blir det tid för epicness.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.

 

Areeena och rollspeeel, äntligeeen!

Whoah! Plötsligt blev det jul och så fick jag skrivuppdrag och så kom Star Wars: The Old Republic och så började jag skriva för Megazine...! Tankadinen blev en negligerad blogg.
Den uppmärksamme läste krönikan om problemet med folk som inte kan skilja på in character och out of character i senaste Level: World of Warcraft (hade rubriken Barslagsmål och Käftsmällar eller nåt sånt). Den var min dårå såatt... Håll utkik efter nästa nummer också i mitten av februari.
I SWTOR har jag också slagit mig in på tankbanan, men där är jag på långa vägar inte lika seriös som i WoW. Vilket innebär ganska lite.
Igår gjorde jag några arenamatcher med en guildkamrat, gillet behöver bli level 20 och att vinna arenamatcher är ett bra sätt att skaffa guild-xp. Jag körde retribution, hon helade. Visst blev vi överkörda av ett par paladiner, och visst var det nån warlock/priest-variant som jag fumlade bort, men en druid/mage som besegrade oss i en omgång tog vi av daga mycket skickligt i en senare match.
Jag har som vanligt problem med att hitta mina förmågor. Experter skulle säkert facepalma över mina obefintliga makros, eller sjunka ihop på golvet och kvida över min actionbar som i andras ögon måste te sig oerhört rörig. Efter lite ommöblering och nyupptäckande av Divine Plea (återställa mana) som försvunnit från pvp-baren samt insikten om att Repentance (försätta någon i meditativt tillstånd i en minut) faktiskt funkar på spelare också, så gick det lite lite bättre.

Igår var det rollspelsevent också, det första efter jul. Vi är ju några stycken som skaffat SWTOR, liksom... Ett småputtrigt litet event, vi drog till Lost Rigger Cove i Tanaris och snodde tillbaka stulen pryl åt en goblin. WoW erbjuder en intressant mix av bordsrollspel och datorspelsrollspel, eftersom man måste fantisera ihop en del. Som goblinen, prylen och de som stulit sagda pryl. Och ett pajat och fällt torn.

För övrigt ser senaste conquestpointrustningen apcool ut! Inga fåglar, bara drakar! Men. I vanlig ordning designar Blizzard mismatchande stövlar/bälte/wristguards för oss platebärare som inte använder Intellect. Skandal, det är vad det är. /Trumpen

Men åååh!

Skulle försöka skaffa mig ett par plate-gloves som ser ut som Blood Guard-handskarna (de med fingrarna otäckta) fast svart/grå istället för svart/röd. Dödade bossen tre gånger för att till sist kunna loota Death Grips som jag blivit tipsad, för att upptäcka att de såg helt fel ut. Fin får lida pin, eller hur var det.
Det riktigt jävliga är att jag har haft ett par såna där handskar förut, men sålt dom eftersom jag inte använt dom... och nu vill jag ha en svart rp-rustning igen... suck.

There is no rp...?

There is no RP but what we create for ourselves. Yus, det är en travesti på den fantastiska repliken i Terminator 2: Judgement Day, "There is no fate but what we create for ourselves". På samma sätt är det med rollspel. Det finns inget rollspelande förutom det vi själva skapar.

Då och då dyker det upp trådar på WoW:s officiella forum som hävdar att ”RP is dead” och liknande aningslösa uttalanden. Jag kan sätta min SteelSeries-mus på att de helt enkelt inte vet var de ska leta, eller framförallt hur. Man kan liksom inte bara lalla runt i Valley of Strength i Orgrimmar och tro att serverns bästa rpare genast kommer fram och drar in en i sina fantastiska spelscenarion.

Så, därför har jag totat ihop en liten (eller ja, rätt lång, kanske) guide till rollspelandets hemligheter.

Hitta rollspel
En väg att att hitta rollspel är att skaffa sig ett rp-addon. Det råder delade meningar om vilket som är bäst (på min server diskuteras mest MyRolePlay och FlagRSP2), men å andra sidan tycks lägren vara lika stora. Ett rp-addon låter andra spelare se en utförligare beskrivning av din rolls utseende samt – och det här är det bästa – om man är in-character eller out-of-character för tillfället. Det kan ju vara så att man vill hatta runt i Uldum och questa eller kuta mellan AH och banken utan att få konstiga blickar från medrollspelarna, menar jag. Genom ett rp-addon kan man alltså göra sig själv lite intressantare för andra spelare, samt visa att man är tillgänglig för rp. Även på RP-servrarna är majoriteten pve-spelare som inte har bättre koll än att de kläcker ur sig saker som ”lol wtf u got lvl 60 mail m8” i /w eller ”lol wtf u doign” i /say...

Ett annat sätt är att höra sig för på forumen. Kolla först recruitmenttrådarna. Man kan visserligen starta en ”lf rp”-tråd, men det brukar dyka upp sådana lite nu och då, vilket betyder att de som bemödar sig med att svara i en tråd inte alltid orkar/hinner svara i en annan. Dessutom är det inte alltid som guilds som redan har en recruitmenttråd svarar enskilda spelare. De har ju skapat en tråd för att hitta nya spelare redan. Sista utvägen alltså, att starta en egen tråd.

Ett tredje sätt är att knalla runt i städerna, utanför städerna och på andra platser som inbjuder till rollspel (m a o inte i de spelartätaste delarna av storstäderna, eftersom de flesta spelarna på rp-servrar är pve/pvp-are, ej heller på de platser där det förekommer mycket dueller, av samma anledning). Det finns vissa ställen, som varierar på olika servrar, men som av någon anledning brukar återfinnas i Goldshire utanför Stormwind City och på Wayfarer’s Rest i Silvermoon City (rätta mig om jag har fel!), där rp-populationens bottenskikt brukar samlas, dansa nakna på borden, dricka sig stupfulla, skryta om hur de dödade Illidan, knu...- ja, ni fattar. Dom där som rollspelar men på ett tämligen oseriöst sätt. Undvik de ställena också.

Okej, det låter ju enkelt. Men är det det i praktiken? Nja. Mycket av rollspelandet, och mycket av det bästa rollspelet, sker inom rp-gillenas väggar. Det kan vara svårt att som utomstående få in en fot utan att för den skull gå med i själva gillet. Det handlar dels om att gillen förstås är en in-character-community, dvs det är en grupp likasinnade som har förenats i en organisation som kämpar mot ett gemensamt mål. En vi-och-dom-känsla uppstår automatiskt, både ic och ooc.

Dels handlar det också om ooc-kultur. Vissa guilds bryr sig föga om level och gear utan tar endast rollspelandet i beaktande när man ska avgöra vem som är starkast, vad man kan etc. Andra kör enligt principen låg level – mindre erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område, hög level – stor erfarenhet och skicklighet inom sitt speccade område. Vissa gör upp ic-dueller genom emotes (skriv /emote, mellanslag, sedan är det fritt att skriva ner exakt vad din roll gör), andra genom regelrätta dueller. En del har en hårdare ooc-struktur när det gäller hierarki, hur guildet ses på utifrån, och tillåtna samtalsämnen i ooc-chatten, andra är mera lössläppta och fnissiga och drama-benägna. Vissa gillen låter din roll ta konsekvenserna av sitt handlande, även om det innebär bestraffning eller uteslutande ur gillet ic. Andra sätter ooc-gemenskapen först och låter ic-konflikter lösas eller passera utan uteslutningar. Det här är bara nyanser, och det finns ett otal fler nyanser och kombinationer av dessa inom guildsen.

Ingen tycker om mig...
Okej. Du har en roll. Du har hittat andra rollspelare. Men om det inte funkar? Om du inte får någon att rollspela längre med dig än fem minuter och om de plötsligt får bråttom att göra andra saker när de ser dig? Ja, då är det dags att respecca karaktärsdrag. Min egen main är en tystlåten ordning som är avvaktande i nytt sällskap. Jag skulle dock aldrig drömma om att skylla på andra spelares ignorans ifall jag inte lyckas få in en fot i ic-gemenskapen. Det är ju mitt val. För, det är aldrig publiken det är fel på.

Publiken? Det handlar ju om rollspel här Jo, men i rollspel är man ju både skådespelare och publik OCH regissör. Om du vill nå en viss typ av rollspelare (= publik), eller egentligen en viss typ av roller, då lär du ha en roll som går hem i det sammanhanget. Har du inte det är du på fel scen. Att komma till hyrsvärd-gillet The Gutrippers, bestående av enbart orc warriors, med sin blood elf noble mage och kräva isat vin och kudde under fötterna, det liksom utesluter sig självt, inte sant...? Det kan funka, men bli inte förvånad om du blir utkastad.

Det finns fler saker att undvika. Godemoting, till exempel. Om du ägnar dig åt att regissera andra (”Tankadinen decapitates Lolcat” istället för ”Tankadinen attempts to decapitate Lolcat”) kan du räkna med att på sikt bli mött med kalla handen så fort du försöker rollspela med någon.

Lorelolling är också ett otyg. Du har inte ensam, eller med dina fyra/nio/tjugofyra närmaste vänner besegrat The Lich King/Nefarian/Illidan. Det har nämligen väääldigt många andra också. För det är ju ett datorspel, det finns ju inte obegränsat med bossar att döda i det här spelet, utan alla har chansen att vara med om det episka. Alltså kan man inte räkna in det i sitt rollspelande. Lich King är död, kanske var du bland de som var med och hade ihjäl snubben, men gå inte in på några detaljer. Du är heller inte drakättling. Eller Thrall's dotter. Eller hälften orc, hälften nattalv. Vissa friheter kan man säkert ta sig (det kan till och med bli intressant), men det gäller att känna till sin lore i så fall. Försök inte sladda med bilen förrän du har koll på bromsarna, typ.

Meh, det är väl min roll, jag gör väl som jag vill?
Det något som kallas Jante-lagen. Den går i stort ut på att du inte ska tro att du är något. Mia Thörnbloms bländvita leende som hävdar motsatsen, att du ska tro att du är bäst, är väl något bättre att följa i verkliga livet. Om man däremot är rollspelare i World of Warcraft så är Jante-lagen ett mycket gott regelverk att hålla sig till. Du ska inte tro att du är något. För alla är mest intresserade av att verka spännande och intressanta själva. Precis som i verkliga livet. Vill du sålunda skapa goda rp-kontakter ska du intressera dig för alla andra. It takes two to tango.

Men visst. Självklart måste man tro på sin karaktär. Tycka att den är intressant och rolig att spela. Då är man en bra bit på vägen att få andra att tycka att den är intressant. Äkta spelglädje lyser igenom även om man är oerfaren och trampar fel på rollspelandets stig, och det är större chans att mer erfarna rollspelare kommer med tips och uppmuntran då.

Man ska givetvis aldrig glömma att det är man själv och ingen annan som har makten över ens karaktär. Det är jag som bestämmer om slaget som måttas mot min roll är dödande eller inte. Det är jag som bestämmer vem min roll gillar och inte gillar. Hur rollen reagerar på det som sker.

Tuff på plan – mjuk på bänken
Det viktigaste är nog att man hela tiden, oavsett vad som händer, har en öppen och ödmjuk inställning ooc. Bjud på dig själv, låt små hemligheter slippa ut i form av rykten, uppmärksamma, bekräfta och bjud in andra spelare i ditt eget rollspelande. Och viktigast av allt: håll isär ic och ooc. Jösses Amalia, vilka draman som utspelas när folk inte klarar av detta. Vad din roll gör avspeglar inte dig som person, samma regel gäller alla andra. Ogillar du rollens beteende – lös saken ic. Ogillar du spelarens beteende – lös saken ooc. Låt inte ic-handlingar påverka hur du behandlar folk ooc och tvärtom.

Skickliga rollspelare kan balansera sympatiska och osympatiska drag hos sin roll så att den blir attraktiv för andra rollspelare, utan att för den skull vara the all around good guy, som ju kan vara rätt tråkigt att spela i längden. De kan också konsten att inbegripa andra i sitt spel, oavsett om det handlar om konflikt eller samförstånd ic. Se och lär av mästarna, alltså.

Jo. Kom också ihåg varför du rollspelar.

…

Jamen för att det är så himla kul!!!


Liten ordlista
emote = ett kommando för att utförligare kunna beskriva vad ens roll gör (tryck enter, skriv /emote, tryck mellanslag, skriv av hjärtans lust)
godemote = när man emotear något som inte ger andra möjlighet att påverka spelet
ic = in character, det som sker i själva rollspelet
loreloller = nån som struntar i lore och hittar på eftersom
ooc = out of character, det som sker utanför själva rollspelet
rp = roleplay/ing