Intet nytt sedan Space Invaders

Har äntligen, efter en välbehövlig men ack så påfrestande semester i härliga Härjedalen påbörjat min tredje genomspelning av Mass Effect. Det första spelet kom för typ sex år sedan och visst börjar det märkas litegranna på grafiken att det har några år på nacken. Men så jämför jag figurerna med till exempel Wolfenstein: The New Order eller Castlevania: Lords of Shadow 2 eller vilket jäkla nytt spel som helst, och tänker - är det verkligen bättre grafik nu eller bara högre upplösning?

I'm a pixel girl...

Eller så är jag bara trött och gammal och bitter på att alla nya spel skryter och skrävlar om nyskapande spelmekanik/spelmotorer/grafik/yadayada och det spelar inte en enda jävla roll eftersom figurerna FORTFARANDE ser ut som Barbie och Ken med rörliga munnar. Plus att det inte har hänt något rent uppläggs- och storymässigt sedan typ Space Invader.

...in a pixel wooorld...

Eller jo, det har det förstås. Mass Effect har hänt. Och The Witcher, där man - trots att många tycks tro att det bara handlar om att ligga och slåss och vara allmänt dudebro - faktiskt kan välja hur man beter sig. Finns fler exempel. Men de här OMG WE'RE SO NYSKAPANDE GRAFIKORGIE EPICNESS OVERLOAD är liksom inget annat än Space Invader med högupplösta barbiedockor.

...life in binary, it's levolutionary...

"Tjejspel" del 2 - statistiken

Det här är andra inlägget av två på temat "tjejspel". Det första handlar om förakt. Innan någon tror att jag försöker härma Oskar Skogs tänkvärda blogginlägg på Loading häromdagen vill jag klargöra att jag påbörjade det här och föregående blogginlägg redan innan Thomas Arnroth skrev om Spelbutiken. Antar att det är någon sorts trend.

På sätt och vis får man ha viss förståelse för att vinstdrivna företag, när det gäller marknadsföring, bryr sig mest om den största målgruppen eftersom det är där de säkra pengarna finns. Det finns statistik som visar att kvinnor i högre utsträckning spelar sociala spel, pussel-, musik- och simulatorspel och liknande, medan män i högre utsträckning spelar shooters, rollspel och fightingspel. Alltså finns det en poäng med att marknadsföra dessa spel på olika sätt.

Problemet här är dock att "största målgrupp" är ett begrepp baserat på vilken grupp som är störst utifrån minsta gemensamma nämnare, det vill säga kön. Och könet, i sin tur, är inte en definitivt avgörande faktor när man talar om preferenser. Vårrullar och kladdkaka är visserligen mat respektive bakverk, men bägge innehåller förmodligen vetemjöl.

Om man gillar ett spel eller inte har i första hand att göra med ens personliga preferenser när det gäller genre, design, story och gameplay - inte kön. Dessutom finns flera andra saker att ta hänsyn till när man läser statistik, som urval, frågeställningar och liknande, samt att det självklart finns många många undantag från regeln.

Battlefield 3

Halo 2

Ändå tycker jag, som läst fler statistikrapporter och undersökningar än just den jag länkade till, att det är tänkvärda fakta som dyker upp i just statistik - därför att statistik kan innehålla nycklarna till förståelse för vad det är alla dessa kvinnor och en del män tilltalas av i pussel- och simulatorspel, och vad alla dessa män och en del kvinnor tilltalas av i shooter- och fightingspel. Låt mig illustrera med lite omslagsexempel.

I min spelhylla finns bland annat följande spel: Mass Effect 3, Deus Ex: Human Evolution, Halo 2, Battlefield 3, Grand Theft Auto IV och Dragon Age: Origins. Två av spelen (ME3 och DAO) beskriver hur "du" måste utkämpa strider för att rädda människor. Tre av spelen (DEHE, H2 och GTA IV) beskriver hur en namngiven man råkat ut för ett eller annat och nu måste ta sig vidare. BF3 beskriver hur du kan uppleva krig i multiplayer, single player-kampanj eller co-op.

Grand Theft Auto IV: Liberty City

Deus Ex: Human Evolution

Av alla dessa spel har jag spelat lite grann av DEHE, BF3 och GTA IV. Jag har spelat igenom två av dem minst en gång, ME3 och DAO - dessa två plus Halo 2 har jag själv köpt i butik, men jag har inte ens öppnat Halo 2. ME3 och DAO är rollspel där man själv utformar sin figur och får dialogval och handlingsval som påverkar berättelsen, vilket är anledningen till att jag tycker så mycket om dem.

DEHE, GTA IV och BF3 låter en i och för sig spela roller, men de är färdigskrivna i mer eller mindre utsträckning och jag fastnade aldrig för någon av dem. GTA IV är dessutom mer ett sandlådespel där man har som störst behållning av att köra olika fordon. Att jag inte öppnat Halo 2 är för att jag först efteråt fick klart för mig att det handlar om ett mer renodlat shooter-spel, alltså ingenting för mig.

Mass Effect 3

Dragon Age: Origins

Många kvinnor spelar Mass Effect- och Dragon Age-serierna, möjligen på grund av de rika rollspelsmöjligheterna, och möjligheterna att bygga relationer och inleda romantiska förhållanden med sina companions (npc-figurer som ingår i ens team). Den här teorin får näring i statistik som visar att kvinnor i högre utsträckning än män spelar socialt på olika sätt.

Jag hade aldrig köpt ME3 om jag inte blivit rekommenderad de första spelen och faktiskt provat på dem, eftersom jag av baksidestexten förmodligen hade trott att de var som vilka andra rymdskjutare som helst - det är nämligen ingen större skillnad på beskrivningen av ME3 och Halo 2. Jag hade knappast köpt det om de kategoriserats som "för kvinnor" eller haft rosa förpackning heller. Hade det däremot stått ord som "rollspel", "valmöjligheter i storyn", "relationsbyggande", då hade nog mitt intresse höjts avsevärt.

Poängen är alltså återigen: Det är inte bara kvinnor som gillar relationsrollspel, och det är inte bara män som gillar shooters, och ingen gillar det ena eller det andra på grund av sitt kön utan på grund av preferenser. Om spelbutiker och spelstudios alltså kan använda statistiken till att bena ut vilka ingredienser de bör marknadsföra sina spel med, så skulle de nog ha lättare att nå nya målgrupper (som Oskar Skog alltså så träffande beskriver i det här inlägget). De skulle undvika att snöa in sig på det enklaste och mest uppenbara (det vill säga kön), samtidigt som de säkert skulle locka fler spelare ur den könsspecifika minoritetsgrupp de vill nå.

Det skulle både spelare och företag vinna på.

Det här är inget spel jag spelar. Inte för att det är pastellfärgat och heter Lego Friends utan för att pyssel och kreativt skapande i spelvärldar ger mig ungefär lika lite som plattformsspel eller shooters. Jag vill ha story och karaktärsutveckling, inte sandlåda och obegränsade möjligheter. Därför spelar jag heller inte Minecraft. Och så vidare...

Veckans spelglädje: Installation-/Nedladdning-/Laddningstider

Temat för Veckans spelglädje är: Installations-/Nedladdnings-/Laddningstider.

Det bästa med installations-, nedladdnings- och laddningstider är förstås när det går mycket fortare än man hade trott. Som ibland när jag drar igång Star Wars: The Old Republic bara för att logga in en snabbis, kolla brevlådan, göra något quest, softa lite - och så är det så längesedan jag loggade in att inloggningsrutan bara

och jag blir helt

och så gör jag en kopp kaffe, och så går jag tillbaka till datorn bara för att kolla hur långt nedladdningen har kommit, spelet har PATCHAT KLART och jag bara

Ursprungsgifen här

(Jag kan inte lägga in en bild på laddningsskärmen när spelet har patchat klart, för just i afton går det inte sådär väldans fort. Det får bli en bild på min SWTOR-karaktär som får demonstrera hur ivrigt jag loggar in när det är klart istället.)

Avtrubbning

Jag är alltså igång med ny vända Mass Effect-trilogi, denna gång som renegade. Renegade är en av vägarna man kan gå för att nå målet, och motsatsen är paragon. Renegade innebär att om jag kan lösa en situation med förhandling eller våld så väljer jag våld, om valet står mellan att vara barmhärtig eller skoningslös så är jag skoningslös, om jag kan vara tillmötesgående eller tjurig så väljer jag tjurig. Av naturen är jag en paragon med visst inslag av renegade, att döma av tidigare genomspelning. Men nu ska mina inre demoner släppas fria.

Det är riktigt roligt för det mesta. I första spelet blir man mellan uppdragen kontaktad av The Council, och att upprepade gånger låta koppla fram dem endast för att kunna koppla ner i örat på dem var vansinnigt skoj - till och med min sarkastiske pilot Joker tyckte att det var kul. Lite så här:

Det känns också, på ett härligt vridet sätt, befriande att damma till frågvisa journalister, låta illgärningsmän och -kvinnor stifta närmare bekantskap med min Shuriken-pistol istället för en rättsal, och paja för både lagliga instanser och brottslingar genom att godtyckligt dela ut eller undanhålla överkommen information.

Men så kommer de där valen då det verkligen tar emot. När jag trogen min renegade-bana tar ihjäl karaktärer och varelser som jag i tidigare genomspelning skonat, bara för att fylla på den röda skalan. Då mattas det brutalitetsfascinerade flinet av en smula på grund av viss anspänning i halsen och nålen på min inre moralkompass vrider sig i kramp.

Vartefter spelet fortgår mattas dock den känslan av. Renegade-valen handlar mer och mer om att välja det alternativ som står med röd text eller återfinns på dialogsnurrans nedre halva, eller om att inte missa en enda blinkande renegade-ikon som om jag klickar på rätt musknapp gör att min karaktär agerar snabbt och skoningslöst (och förstås att undvika den invanda reflexen att klicka när paragon-ikonen dyker upp).

Är jag avtrubbad? Mja, man kan ju undra. Visst stör det mig allt mindre att utplåna raser, lämna oskyldiga åt sitt öde bara för att jag har andra saker för mig (rädda en galax, bland annat) eller leverera verbala örfilar åt mina kamrater. Och visst skrattar jag rått åt min badass-Shepards kaxiga repliker när han gett ytterligare en npc renegadeanpassad behandling, alltmedan hans ansikte bokstavligen krackelerar, och ögonen lyser allt rödare av fördärvelse*

Vadå "avtrubbad"? Skaru ha en smäll?

Frågan är bara vad det är som trubbas av. Anpassar jag mig till denna tveksamma moral i största allmänhet, eller anpassar jag endast mitt spel-jag? Kommer jag, om jag någon gång finner mig stå med vapen i hand framför brottsling med tungt lastat samvete, att göra processen kort med syndaren eller kommer jag att överlåta domen åt lagens långa arm? Kommer jag att själv anse mig stå över andra och därmed ha rätt att döma dem efter eget gottfinnande?

Nja. Näe. Jag är inte särskilt orolig. Jag vet förstås inte hur jag skulle reagera i extrema situationer, där det gäller mitt liv eller någon annans, där det gäller mina barns liv. De enda levande varelser jag med svallande blod gått ut i fullskaligt krig mot i mitt liv är bladlöss, och när jag gjorde lumpen insåg jag att jag faktiskt inte visste om jag någonsin skulle palla att skjuta ihjäl en annan människa, så soldat jag var. Och jag kan inte säga att jag är mer blind för omvärldsmisär nu än förr (snarare tvärtom, grinar över varenda stackars-barn-artikel i tidningar och är världsförälder genom Unicef).

Min högst ensidigt empiriska slutsats är alltså att det egentligen inte handlar om avtrubbning i allmänhet, utan ett rationellt sätt att hantera ett fullständigt påhittat skeende (dvs spelet), där jag visserligen är den som avgör hur hämningslöst och våldsamt detta skeende fortlöper, men som jag ändå vet inte är på riktigt. Och om det inte är på riktigt kan jag övertala min hjärna att inte bry sig. Om just dessa digitala hemskheter.

En listigt inbakad moralkaka är att renegade-Shepard aldrig får ligga. Tänk på det.

En gång var Shepard en kaxig liten sötnos, numer mest kaxig.

*Dessa effekter dök först upp i Mass Effect 2.

Svaret är enkelt: Det är komplicerat

I media ser man mycket rubriker som antingen hyllar eller sågar datorspelens påverkan på oss människor (särskilt yngre). Skillnaden mellan "riktiga" artiklar och blogginlägg från ena eller andra sidan ligger oftast i att artiklarna drar till med fler fakta (relevanta såväl som irrelevanta) och skribenterna/intervjuobjekten med fler titlar (relevanta såväl som irrelevanta). Egentligen är svaret på frågan om huruvida och i så fall hur datorspel påverkar oss mycket enkelt: Det är komplicerat.

När jag till exempel sitter och spelar Mass Effect så finns det en hel rad olika komponenter som påverkar mig på olika sätt. Det finns döäckliga monster som gör mig rädd medan jag spelar och, om jag vore yngre, kanske skulle ha gjort det svårt för mig att sova och ge mig obehagskänslor även de tider jag inte spelade.

Det finns minispel där man till exempel måste ägna sig åt gammal hederlig addition för att klara av att öppna portar, eller andra där man måste se mönster i labyrinter och innan tiden går ut hinna flytta markören genom labyrinten, eller där man ska byta ut trasiga datorchip (i praktiken flytta klossar) i rätt ordning.

Striderna är dels taktiska, där jag måste välja vilka förmågor jag ska använda och i vilken ordning för att vinna striden utan att ta för mycket skada själv, dels måste jag använda finmotorik för att med muspekaren kunna sikta och skjuta trots att jag är påverkad av stress och adrenalinrus, och dessutom ha någon sorts spatial, alltså rumslig, koll.

Jag kan välja att hjälpa folk och tänka på valet av mina konsekvenser, något som lätt kan appliceras på världspolitik och katastrofsituationer, eller varför inte mitt eget vardagsliv. Jag kan också välja att köra den hänsynslösa stilen där ändamålet helgar medlen. Om jag väljer det senare tvingas åtminstone jag, Maria, göra våld på min egen inre moralkompass åtskilliga gånger, även om jag ofta skrattar åt min karaktärs nästan barnsliga brutalitet - kanske med risk för att avtrubbas. Frågan är dock, och den är inte en gång för alla utredd, om detta även påverkar mig i liknande situationer i verkliga livet.

I ett enda spel ryms alltså en hel rad olika saker som kan påverka mig negativt eller positivt, antingen det är känslomässigt eller intelligensmässigt. Därför går det inte att säga att datorspel är bra eller dåligt, för det beror självklart på både spelet och dess innehåll och uppbyggnad, samt på vem jag är och hur jag fungerar.

Som jag sa. Det är komplicerat.

Renegade Shepard

Det är knappt ett år sedan jag stod i köket och grät av sorg efter att ha sett min älskade Shepards historia avslutas med Mass Effect 3. Det låter ju himla dramatiskt, och om det här med att digitala figurer väcker starka känslor har jag bloggat om på Loading (varning för spoilers). Men faktum är att det inte är förrän nu jag äntligen lyckats dra igång Mass Effect igen, först nu som jag känner mig redo för en ny omgång.

Den här gången tänkte jag köra renegade. Med min första Shepard hade jag klart övervägande paragon-poäng, liksom jag i SWTOR har nästan bara light points. Jag är en MES helt enkelt, en blödig, känslosam, ömhjärtad liten mes som spelar enligt devisen "kan inte alla få leva om de lovar att vara snälla?".

Men nu jäklar. Nu är det hårda bullar, stål innanför pannbenet och betong i hjärtat. Här ska samlas röda poäng så det bara fräser om det. Än har jag inte en enda antydan till blått fyll på paragon-skalan, det är bara renegade som fylls på. Det känns bra.

Eller inte.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.