Skolk, våld och datorspel

Japp, det är dags för en ny vända om skolk, våld och datorspel i media. Borlänge Tidning fokuserar på antalet timmar som läggs på datorspelande och hur det påverkar kroppen. Läraren Lars Jonsson talar om spel som något som tar fokus från det du egentligen ska göra och rekommenderar lika många timmar fysisk träning som datorspelande. Spelarna själva tycker att spelandet påverkar skolprestationerna positivt, men att de nog lagt på sig några extra kilo av all energidryck under lanande.

Mina fem ören: Fysisk aktivitet i måttlig mängd påverkar fysiskt och psykiskt tillstånd positivt. Troligen får man en bättre spelupplevelse om man mår bra fysiskt och psykiskt. Att kulturutövande har god inverkan på skolresultat vet alla utom möjligen vår skolminister, alltså är det inte konstigt om datorspelande (som inbegriper både spel, kultur och nöje) gör att spelaren klarar sig bättre i skolan.

För lite motion och sömn i kombination med för mycket energidryck kan vara förödande.

Men, så skriver Norrbottenskuriren att spelandet gör att eleverna inte går till skolan alls, eftersom de inte orkar. Läraren Tomas Livbom säger att många av dem är djupt deprimerade, att de fastnat i den onda cirkeln, att det inte går att bara "rycka ur sladden" eftersom det kan finnas andra problem som gör att föräldrarna inte orkar ta tag i just detta. Samtalsterapeuten Maria Norén säger att föräldrarna har ett stort ansvar - till exempel att vara närvarande själva och inte sitta klistrade i mobilen. Norrbottenskuriren skriver vidare om skolkuratorn Ilkka Koskenniemi som tycker att det är dags att börja fråga om datorspelsvanor när det börjar gå dåligt för elever och orsakerna ska kollas upp.

Mina fem ören: Unga mår sämre och sämre. Klasserna blir större och större. Lärarna får mindre och mindre tid till att vara lärare och blir mer och mer administratörer. Det dras in på skolsköterskor och skolkuratorer. Föräldrar har tillgång till hur mycket information som helst vilket skapar osäkerhet, samtidigt som de från "experthåll" får rådet att känna efter själva när det gäller barnuppfostran. Så vad gör barn (och vuxna)? Flyr. Rätt in i den enda värld de kan kontrollera. Och spelen är utformade så att spelaren hela tiden ska vilja komma vidare, så att den hela tiden får belöningar för det den gör och där utmaningsnivån anpassas efter spelarens nivå*.

VARENDA STANS där datorspelsproblematik kommer de här "andra problem" upp i periferin. Andra problem. Problem som prioriteras ner, som hamnar under datorspelsproblematiken. Låt mig, återigen, citera Ludvig Holbergs Jeppe på berget: "Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför Jeppe super."** På artonhundratalet oroades man över unga kvinnor som flydde in i sina fiktiva romanvärldar, och orden som används är nästan desamma nuförtiden med unga män och datorspelande. Unga kvinnor på den tiden hade inga mål här i livet förutom att gifta sig och föda barn. Unga män nuförtiden har ett liv som arbetslösa framför sig. Då kan man ju lika gärna sig ha kul under tiden...

Kanske är Shepard ledsen för att han bär hela galaxens öde på sina axlar
snarare än att han spelar för mycket Battlefield?

Ja och så var det det här med våld och avtrubbning. En studie från Stockholms universitet säger att de som inte spelar våldsamma spel särskilt mycket får högre hjärtfrekvens på natten och sover sämre än de som spelar våldsamma spel i högre utsträckning. Doktorand Malena Ivarsson säger dock till Borås Tidning att det hon låter det vara osagt om våldsspelen är avtrubbande eller inte, men konstaterar att det nog inte är så bra att spela precis innan sängdags.

Mina fem ören: Vad är det som avtrubbas - empati med de datorgenererade offren? Stresskänslighet inför krävande moment som att sikta och skjuta först? Ovanan att se datorgenererade monster som ser äckliga ut?  Och vad räknas som ett våldsamt spel? Innan man kan dra några slutsatser bör man först definiera detta, och det tycks inte studien ha gjort. En del vänjer sig snabbt och ser det som sker på skärmen som en hög pixlar, andra vänjer sig aldrig och slutar därför spela spelen, och åter andra associerar alltför mycket med verkligheten för att kunna se det enbart som pixlar (som jag).

Våldsamt eller bara pixligt?

Slutligen, Penn & Teller har gjort ett, självklart vinklat, program om spelvåld där de på vägen sätter fingret på det verkliga problemet: Människor som mår dåligt.

* Jag har skrivit utförligare om spelens mekanik i en artikel på temat "Varför spelar vi fortfarande?" i Level presenterar: World of Warcraft nr 3 2013, i butik nu.

** Och tro nu inte att jag likställer datorspelande med supande. Datorspel är inget kemiskt medel som tillförs kroppen.

Avtrubbning

Jag är alltså igång med ny vända Mass Effect-trilogi, denna gång som renegade. Renegade är en av vägarna man kan gå för att nå målet, och motsatsen är paragon. Renegade innebär att om jag kan lösa en situation med förhandling eller våld så väljer jag våld, om valet står mellan att vara barmhärtig eller skoningslös så är jag skoningslös, om jag kan vara tillmötesgående eller tjurig så väljer jag tjurig. Av naturen är jag en paragon med visst inslag av renegade, att döma av tidigare genomspelning. Men nu ska mina inre demoner släppas fria.

Det är riktigt roligt för det mesta. I första spelet blir man mellan uppdragen kontaktad av The Council, och att upprepade gånger låta koppla fram dem endast för att kunna koppla ner i örat på dem var vansinnigt skoj - till och med min sarkastiske pilot Joker tyckte att det var kul. Lite så här:

Det känns också, på ett härligt vridet sätt, befriande att damma till frågvisa journalister, låta illgärningsmän och -kvinnor stifta närmare bekantskap med min Shuriken-pistol istället för en rättsal, och paja för både lagliga instanser och brottslingar genom att godtyckligt dela ut eller undanhålla överkommen information.

Men så kommer de där valen då det verkligen tar emot. När jag trogen min renegade-bana tar ihjäl karaktärer och varelser som jag i tidigare genomspelning skonat, bara för att fylla på den röda skalan. Då mattas det brutalitetsfascinerade flinet av en smula på grund av viss anspänning i halsen och nålen på min inre moralkompass vrider sig i kramp.

Vartefter spelet fortgår mattas dock den känslan av. Renegade-valen handlar mer och mer om att välja det alternativ som står med röd text eller återfinns på dialogsnurrans nedre halva, eller om att inte missa en enda blinkande renegade-ikon som om jag klickar på rätt musknapp gör att min karaktär agerar snabbt och skoningslöst (och förstås att undvika den invanda reflexen att klicka när paragon-ikonen dyker upp).

Är jag avtrubbad? Mja, man kan ju undra. Visst stör det mig allt mindre att utplåna raser, lämna oskyldiga åt sitt öde bara för att jag har andra saker för mig (rädda en galax, bland annat) eller leverera verbala örfilar åt mina kamrater. Och visst skrattar jag rått åt min badass-Shepards kaxiga repliker när han gett ytterligare en npc renegadeanpassad behandling, alltmedan hans ansikte bokstavligen krackelerar, och ögonen lyser allt rödare av fördärvelse*

Vadå "avtrubbad"? Skaru ha en smäll?

Frågan är bara vad det är som trubbas av. Anpassar jag mig till denna tveksamma moral i största allmänhet, eller anpassar jag endast mitt spel-jag? Kommer jag, om jag någon gång finner mig stå med vapen i hand framför brottsling med tungt lastat samvete, att göra processen kort med syndaren eller kommer jag att överlåta domen åt lagens långa arm? Kommer jag att själv anse mig stå över andra och därmed ha rätt att döma dem efter eget gottfinnande?

Nja. Näe. Jag är inte särskilt orolig. Jag vet förstås inte hur jag skulle reagera i extrema situationer, där det gäller mitt liv eller någon annans, där det gäller mina barns liv. De enda levande varelser jag med svallande blod gått ut i fullskaligt krig mot i mitt liv är bladlöss, och när jag gjorde lumpen insåg jag att jag faktiskt inte visste om jag någonsin skulle palla att skjuta ihjäl en annan människa, så soldat jag var. Och jag kan inte säga att jag är mer blind för omvärldsmisär nu än förr (snarare tvärtom, grinar över varenda stackars-barn-artikel i tidningar och är världsförälder genom Unicef).

Min högst ensidigt empiriska slutsats är alltså att det egentligen inte handlar om avtrubbning i allmänhet, utan ett rationellt sätt att hantera ett fullständigt påhittat skeende (dvs spelet), där jag visserligen är den som avgör hur hämningslöst och våldsamt detta skeende fortlöper, men som jag ändå vet inte är på riktigt. Och om det inte är på riktigt kan jag övertala min hjärna att inte bry sig. Om just dessa digitala hemskheter.

En listigt inbakad moralkaka är att renegade-Shepard aldrig får ligga. Tänk på det.

En gång var Shepard en kaxig liten sötnos, numer mest kaxig.

*Dessa effekter dök först upp i Mass Effect 2.