tumblr omg

Alltså... jag skaffade tumblr för att följa en WoW-vän som också tecknar riktigt bra, och sen... ja, jag vet inte riktigt vad som hände men jag började posta egna grejer. Såatteh, här är den.

Avtrubbning

Jag är alltså igång med ny vända Mass Effect-trilogi, denna gång som renegade. Renegade är en av vägarna man kan gå för att nå målet, och motsatsen är paragon. Renegade innebär att om jag kan lösa en situation med förhandling eller våld så väljer jag våld, om valet står mellan att vara barmhärtig eller skoningslös så är jag skoningslös, om jag kan vara tillmötesgående eller tjurig så väljer jag tjurig. Av naturen är jag en paragon med visst inslag av renegade, att döma av tidigare genomspelning. Men nu ska mina inre demoner släppas fria.

Det är riktigt roligt för det mesta. I första spelet blir man mellan uppdragen kontaktad av The Council, och att upprepade gånger låta koppla fram dem endast för att kunna koppla ner i örat på dem var vansinnigt skoj - till och med min sarkastiske pilot Joker tyckte att det var kul. Lite så här:

Det känns också, på ett härligt vridet sätt, befriande att damma till frågvisa journalister, låta illgärningsmän och -kvinnor stifta närmare bekantskap med min Shuriken-pistol istället för en rättsal, och paja för både lagliga instanser och brottslingar genom att godtyckligt dela ut eller undanhålla överkommen information.

Men så kommer de där valen då det verkligen tar emot. När jag trogen min renegade-bana tar ihjäl karaktärer och varelser som jag i tidigare genomspelning skonat, bara för att fylla på den röda skalan. Då mattas det brutalitetsfascinerade flinet av en smula på grund av viss anspänning i halsen och nålen på min inre moralkompass vrider sig i kramp.

Vartefter spelet fortgår mattas dock den känslan av. Renegade-valen handlar mer och mer om att välja det alternativ som står med röd text eller återfinns på dialogsnurrans nedre halva, eller om att inte missa en enda blinkande renegade-ikon som om jag klickar på rätt musknapp gör att min karaktär agerar snabbt och skoningslöst (och förstås att undvika den invanda reflexen att klicka när paragon-ikonen dyker upp).

Är jag avtrubbad? Mja, man kan ju undra. Visst stör det mig allt mindre att utplåna raser, lämna oskyldiga åt sitt öde bara för att jag har andra saker för mig (rädda en galax, bland annat) eller leverera verbala örfilar åt mina kamrater. Och visst skrattar jag rått åt min badass-Shepards kaxiga repliker när han gett ytterligare en npc renegadeanpassad behandling, alltmedan hans ansikte bokstavligen krackelerar, och ögonen lyser allt rödare av fördärvelse*

Vadå "avtrubbad"? Skaru ha en smäll?

Frågan är bara vad det är som trubbas av. Anpassar jag mig till denna tveksamma moral i största allmänhet, eller anpassar jag endast mitt spel-jag? Kommer jag, om jag någon gång finner mig stå med vapen i hand framför brottsling med tungt lastat samvete, att göra processen kort med syndaren eller kommer jag att överlåta domen åt lagens långa arm? Kommer jag att själv anse mig stå över andra och därmed ha rätt att döma dem efter eget gottfinnande?

Nja. Näe. Jag är inte särskilt orolig. Jag vet förstås inte hur jag skulle reagera i extrema situationer, där det gäller mitt liv eller någon annans, där det gäller mina barns liv. De enda levande varelser jag med svallande blod gått ut i fullskaligt krig mot i mitt liv är bladlöss, och när jag gjorde lumpen insåg jag att jag faktiskt inte visste om jag någonsin skulle palla att skjuta ihjäl en annan människa, så soldat jag var. Och jag kan inte säga att jag är mer blind för omvärldsmisär nu än förr (snarare tvärtom, grinar över varenda stackars-barn-artikel i tidningar och är världsförälder genom Unicef).

Min högst ensidigt empiriska slutsats är alltså att det egentligen inte handlar om avtrubbning i allmänhet, utan ett rationellt sätt att hantera ett fullständigt påhittat skeende (dvs spelet), där jag visserligen är den som avgör hur hämningslöst och våldsamt detta skeende fortlöper, men som jag ändå vet inte är på riktigt. Och om det inte är på riktigt kan jag övertala min hjärna att inte bry sig. Om just dessa digitala hemskheter.

En listigt inbakad moralkaka är att renegade-Shepard aldrig får ligga. Tänk på det.

En gång var Shepard en kaxig liten sötnos, numer mest kaxig.

*Dessa effekter dök först upp i Mass Effect 2.

Uppdrag: Level 50

Det är nära nu. Snart level 50. Det är alltså maxlevel och jag har ägt spelet i ett år. Jag är inte världens snabbaste levlare, om man säger så...

Jag trivs med att vara sith juggernaut. Jag trivs inte med SWTORs ability-hantering. World of Warcraft har tydliga ikoner och lagom många förmågor som medger en rotation som inte kräver alltför mycket trixande med keybinds och makros (vad säger jag, jag använder ju inte ens makros). SWTOR har ungefär två typer av ikoner i nästan olika färger: den ena sorten inbegriper ett huvud, den andra sorten inbegriper en ljussabel. Dessutom är det för många förmågor som liknar varandra (jag har t ex fyra-fem olika sorters stun-effekter, ett par armourbreaking-attacker och några attacker som inte gör så mycket mer än just skada), och som salt i såren har de dessutom bieffekter som liknar åter andra förmågor, och så slutar det med att jag måste ha allihop i actionbaren ändå.

Eftersom jag är ett vanedjur går mycket av min stridstid åt att fundera över hur jag kan flytta om förmågor på actionbaren så att de liknar uppsättningen jag har i WoW. Alltså, effektivisera rotationen och, tja, lära mig varje förmåga lite bättre så att keybindsen sitter mer i fingrarna än i ögonen - som det är nu tittar jag mer på actionbaren än på vad som faktiskt händer på skärmen, och det är förstås en nackdel om jag på sikt vill tanka heroics även i SWTOR*.

Nu efter jul kör jag free-to-play-varianten, efter att ha varit inaktiv och pröjsat för det hela hösten. Det spelar mig inte så stor roll eftersom jag mest questar på solokvist och framförallt är intresserad av min class story för tillfället. Jag skulle vilja rollspela, men undrar hur sjutton jag ska få ihop det tids- och engagemangsmässigt. Kontinuerligt rollspel kan bli så himla bra, men jag är inte särskilt kontinuerlig av mig just nu. Dessutom har jag redan visst rollspel igång i WoW, och det kostar på lite mentalt också. För många bebisar, liksom.

Snart lär det dock bli till att betala igen. Jag vill ha tillgång till alla questbelöningar, kunna matcha rustningen och använda alla emotes, och snart kommer ju expansionen, med allt vad det innebär. Ingen har väl undgått att läsa om "Regnbågsplaneten" Makeb där spelets samtliga homosexuella npc:s kommer att placeras. Jag tycker det är bedrövligt att det inte går att låta dessa npc:s befinna sig lite här och var i hela spelet (BioWare är ju kända - berömda också, och ökända får man förmoda - för att länge ha erbjudit möjlighet till samkönade relationer i sina spel) men antar att det än så länge är en nödvändig kompromiss med tanke på maktfaktorn USA:s inte alltför generösa inställning till att det över huvud taget skulle finnas antydan till homosexualitet i Star Wars-universat.

Fyra bars kvar. Sedan är det Ding med stort D. Ligger jag i kan jag vara färdig i mars.

*Jag tankar sällan i WoW. Inte för att jag inte klarar av instanserna, utan för att jag inte klarar av utskällningar av andra spelare. Konstruktiv kritik och tips tar jag tacksamt emot, men skäll vill jag inte ha. Och den hårda hud somliga vittnar om i tanksammanhang, den lyckas jag aldrig få. Det blir bara nya skavsår i de gamla och läkta.