Tillsammans bär vi allt

Alla (ja, alla, -ish) skriver idag om ytterligare ett slentrianartat utmålande av tv-spel som orsak till våldsbrott med dödlig utgång. Alla inkluderar mig. Så, varsågoda. Min text handlar om gemensamt ansvar. Att bära sin del.

Det är ju lätt att börja garva åt farbröder som på fullaste allvar i rikssänd tv står och säger att mannen som häromdagen blev ihjälslagen av fotbollssupportrar kanske blev det för att förövarna spelat våldsamma tv-spel och omsatt sina spelupplevelser till verklighet. Men det är inte roligt. Inte alls.

På samma sätt som det inte är roligt när rektorer på fullaste allvar säger till sina elever, som med stöd av lagen satt upp en blockad mot ett ungdomsförbund i ett parti med fascistisk och rasistisk agenda, att de får skylla sig själva som utsätter sig för den i det närmaste hundraprocentiga risken att bli uthängd på hatsajter i och med denna blockad (läs här, här och här).

På samma sätt som det inte är roligt när moderata ungdomsförbundsrepresentanter på fullaste allvar hävdar att det är elevernas fel att skolan inte funkar. (Okej, det kanske är att stjäla godis från småbarn, det här med att kritisera representanter från politiska ungdomsförbund, men vafan. När till och med deras vuxna motsvarigheter skyller ifrån sig, då är det lika bra att sno godiset medan det finns kvar. Öh. Jag orkar inte försöka utveckla den liknelsen, det här är ett blogginlägg, suck it up.)

I grund och botten handlar det om att hitta sin plats. Nazisters attacker på feminister, antirasister och medborgare i största allmänhet (sök på nätet), fotbollssupportrars attacker på andra fotbollssupportrar, elever som inte orkar med skolan utan hellre spelar tv-spel - det är något som inte går ihop, och det är inte tv-spelen som kilat upp sprickan.

Filmen Hata Göteborg handlar just om supportervåld och hur det i sin tur inte på en fläck handlar om att vara fotbollssupporter, utan om att hitta sin plats. Att känna samhörighet, syskonskap. Filmens regissör, Robert Lillhonga, har också berättat om sin egen uppväxt som filmen delvis är grundad på, om en vän med invandrarbakgrund som kom att hamna i skinheadsgänget (nazismvarianten av skinheads, alltså). Och varför? Jo, för att skinheadsen fanns där för honom när ingen annan gjorde det.

Och där pekar jag ut det jag är övertygad om är orsaken. Att känna tillhörighet, att hitta sin plats. Vem erbjuder stöd, trygghet, ledning? Skolan, tv-spelande kamrater, nazister, våldsamma eller fredliga fotbollssupportrar? Om inte stödet finns hemma söker man det någon annanstans. Vilket leder till slutsatsen: Föräldrar måste ta ansvar. Vilket ju är självklart. Att skaffa barn är ingen mänsklig rättighet, men det är en förbannad skyldighet att ta hand om dem när man väl skaffat dem.

Han é me' mej nu, å ja' ska lära'an aaallt ja' kan.

Men. Livet går inte alltid som man har tänkt sig. Och om föräldrarna i sin tur saknar stöd, trygghet, ledning - hur ska de kunna erbjuda sina barn samma sak?

Spel är gjorda för att vara svåra att lägga ifrån sig. Det är hela affärsidén. Där för är det är klart att de konkurrerar med läxor, eftersom läxor kräver en annan sorts engagemang. På samma sätt som läxor är något som hör skolan till men som ändå förläggs till fritiden, och alltså konkurrerar med den "fria" tiden. Fria. Ni hör.

Att stå i rikssänd tv och säga att fotbollsklubbarna inte kan göra något åt att supportrar spelar våldsamma tv-spel och sedan gör samma sak i verkligheten, det är okunnigt, och det är slappt. Okunnigt eftersom det inte stämmer, slappt eftersom det är att skjuta ifrån sig ansvaret.

Första reaktionen när man får kritik är ofta försvar. I allmänhet är det därför bäst att skippa första uttalandet när man får kritik och vänta tills man hamnat i fasen som handlar om att se sin egen del i det hela. Vad kan jag göra för att bidra till förbättring?

En supporterklubb kan inte ensamma ta ansvar för att deras medlemmar inte slår ihjäl motståndarlagets supportrar, på samma sätt som man inte kan förvänta sig att föräldrar ensamma ska ta på sig hela ansvaret för att elever spelar tv-spel istället för att plugga.

Men var och en kan ta sitt ansvar. Själv tänker jag alltså på hur jag och mina barn ska fortsätta ha ett sunt förhållande till tv-spel. Jag ska behandla både mitt eget och deras spelande som det fritidsintresse det faktiskt är, engagera mig i deras spelande, på samma sätt som jag engagerar mig i deras skolgång och övriga liv. Då tror jag att de, och jag, får en bra balans. Då tror jag inte de kommer att känna att de måste skolka eller gå ut och slå sönder någon.

Och så tänker jag att jag, som förälder, behöver få stöd om det inte räcker med att jag tar ansvar för mina barn. Livet går, som sagt, inte alltid som man har tänkt sig. Jag som förälder har inte fullständig makt över mina barns liv. Därför behöver jag ha skolor och idrottsföreningar och politiker som sätter sina elevers och medlemmars och medborgares rättigheter och välbefinnande i första hand, som tar ansvar för dem de är satt att ha ansvar för, och inte målar ut tv-spelande eller fotbollssupportande som problemet - eller för den delen, lösningen på detsamma.

Var och en bär sin del. Tillsammans bär vi allt. Det blir lättare så.

Så, vem hjälper mig med mitt Inner Turmoil här?

9-åringar och Battlefield

Det var tydligen ett gäng 9-åriga pojkar som gjorde stora ögon när de fick höra att jag spelar Battlefield 3. De hade inte hört talas om någon tjej som spelade Battlefield nämligen. Det gjorde mig sådär smickrad. Ni vet. Fan vad cool jag är, värsta bruden som spelar krigsspel, liksom.

Samtidigt blev jag lite fundersam. De här 9-åringarna spelar alltså Battlefield 3, kanske snart också Battlefield 4, som har rekommenderad 16-årsgräns?

Först vill jag poängtera att jag inte alls är rädd för att dessa 9-åringar kommer att gå bärsärk på skolan eller knäppa sin mormor eller skjuta skallen av pappa. Inte det minsta (om vi hade haft vapenlagar som i USA hade jag varit mer orolig). Möjligen dras redan våldsamma personer till våldsamma spel, men man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel (källa: Medierådet).

Däremot är jag fundersam över den världsbild de får. Inget spel kan ensamt få en unge att tro att amerikanska soldater är hjältar och att alla människor med mörkare hud bor i Mellanöstern och är terrorister. Men eftersom jag inte tror att ungar i den här åldern är något vidare insatta i det politiska världsläget eller ser på nyheterna särskilt ofta, och dessutom antar att om de spelar Battlefield lär de säkert spela andra shooters också, tror jag att det bidrar till en snedvriden bild av just konflikter i världen där amerikansk militär är inblandad.

Då så killar, då knäpper vi lite talibaner då.

Dessutom saknas något i krigsspel, som annars strävar efter "realism", och det är civila. Det är sällan civilbefolkning finns med i de här spelen annat än som opåverkbara kulisser, och man får definitivt inte se barn som dödas, människor som våldtas, småbarn med vapen i hand och droger i blodet - shooterspel är i första hand underhållning, och då måste man lämna den vidrigare sidan av kriget därhän.

Jag säger nu inte att det är fel att göra krigsspel på det sättet. Själv gillar jag att få de "häftiga" delarna av krig i form av spel, känna spänningen och kamratskapet, höra skotten ljuda i dimmiga stadsmiljöer, vara lite lagom rädd, känna tillfredsställelsen i en perfekt headshot - leka lite krig helt enkelt. Visst skulle jag gärna se ett eller annat socialrealistiskt krigsspel på marknaden också, men just Battlefield handlar framförallt om underhållning. Själva dödandet i shooter-spel blir mer av en sport när man är inne i det - man har en måltavla som man skjuter på, mer känslosamt än så blir det inte.

Men före och efter skjutandet ser man de där pixelbaserade formerna som representanter för riktiga människor, och det är inte alltid så roligt. Så de här 9-åringarna - har de äldre personer i sin närhet som de kan prata med ifall de blir rädda, funderar över något, tycker att något är obehagligt och så vidare? För jag tror inte att man kan avfärda det faktum att en 9-åring spelar ett spel med 16-årsrekommendation med "de förstår ju ändå inte, för dem är det bara ett spel". Barn är oftast medvetna om skillnaden mellan fiktion och verklighet när det handlar om våld, men till och med vi vuxna påverkas av bilder och sinnesintryck.

En 9-åring saknar också i mer eller mindre utsträckning den erfarenhet, kunskap och analytisk förmåga som krävs för att förstå vad Battlefield 3 handlar om utöver att skjuta prick och samla poäng - så vem lär dem hur kriget egentligen ser ut? Vem lär dem att religiös fanatism är farlig oavsett religion, och att en viss hudfärg, en viss kultur, en viss religion inte per automatik är synonymt med terrorism och förtryck?

I Battlefield 3 är den amerikanske soldaten hjälten. Mannen från mellanöstern är terroristen. Den bilden tror jag är mer problematisk än våldet.

Super Hero Bros

Skolk, våld och datorspel

Japp, det är dags för en ny vända om skolk, våld och datorspel i media. Borlänge Tidning fokuserar på antalet timmar som läggs på datorspelande och hur det påverkar kroppen. Läraren Lars Jonsson talar om spel som något som tar fokus från det du egentligen ska göra och rekommenderar lika många timmar fysisk träning som datorspelande. Spelarna själva tycker att spelandet påverkar skolprestationerna positivt, men att de nog lagt på sig några extra kilo av all energidryck under lanande.

Mina fem ören: Fysisk aktivitet i måttlig mängd påverkar fysiskt och psykiskt tillstånd positivt. Troligen får man en bättre spelupplevelse om man mår bra fysiskt och psykiskt. Att kulturutövande har god inverkan på skolresultat vet alla utom möjligen vår skolminister, alltså är det inte konstigt om datorspelande (som inbegriper både spel, kultur och nöje) gör att spelaren klarar sig bättre i skolan.

För lite motion och sömn i kombination med för mycket energidryck kan vara förödande.

Men, så skriver Norrbottenskuriren att spelandet gör att eleverna inte går till skolan alls, eftersom de inte orkar. Läraren Tomas Livbom säger att många av dem är djupt deprimerade, att de fastnat i den onda cirkeln, att det inte går att bara "rycka ur sladden" eftersom det kan finnas andra problem som gör att föräldrarna inte orkar ta tag i just detta. Samtalsterapeuten Maria Norén säger att föräldrarna har ett stort ansvar - till exempel att vara närvarande själva och inte sitta klistrade i mobilen. Norrbottenskuriren skriver vidare om skolkuratorn Ilkka Koskenniemi som tycker att det är dags att börja fråga om datorspelsvanor när det börjar gå dåligt för elever och orsakerna ska kollas upp.

Mina fem ören: Unga mår sämre och sämre. Klasserna blir större och större. Lärarna får mindre och mindre tid till att vara lärare och blir mer och mer administratörer. Det dras in på skolsköterskor och skolkuratorer. Föräldrar har tillgång till hur mycket information som helst vilket skapar osäkerhet, samtidigt som de från "experthåll" får rådet att känna efter själva när det gäller barnuppfostran. Så vad gör barn (och vuxna)? Flyr. Rätt in i den enda värld de kan kontrollera. Och spelen är utformade så att spelaren hela tiden ska vilja komma vidare, så att den hela tiden får belöningar för det den gör och där utmaningsnivån anpassas efter spelarens nivå*.

VARENDA STANS där datorspelsproblematik kommer de här "andra problem" upp i periferin. Andra problem. Problem som prioriteras ner, som hamnar under datorspelsproblematiken. Låt mig, återigen, citera Ludvig Holbergs Jeppe på berget: "Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför Jeppe super."** På artonhundratalet oroades man över unga kvinnor som flydde in i sina fiktiva romanvärldar, och orden som används är nästan desamma nuförtiden med unga män och datorspelande. Unga kvinnor på den tiden hade inga mål här i livet förutom att gifta sig och föda barn. Unga män nuförtiden har ett liv som arbetslösa framför sig. Då kan man ju lika gärna sig ha kul under tiden...

Kanske är Shepard ledsen för att han bär hela galaxens öde på sina axlar
snarare än att han spelar för mycket Battlefield?

Ja och så var det det här med våld och avtrubbning. En studie från Stockholms universitet säger att de som inte spelar våldsamma spel särskilt mycket får högre hjärtfrekvens på natten och sover sämre än de som spelar våldsamma spel i högre utsträckning. Doktorand Malena Ivarsson säger dock till Borås Tidning att det hon låter det vara osagt om våldsspelen är avtrubbande eller inte, men konstaterar att det nog inte är så bra att spela precis innan sängdags.

Mina fem ören: Vad är det som avtrubbas - empati med de datorgenererade offren? Stresskänslighet inför krävande moment som att sikta och skjuta först? Ovanan att se datorgenererade monster som ser äckliga ut?  Och vad räknas som ett våldsamt spel? Innan man kan dra några slutsatser bör man först definiera detta, och det tycks inte studien ha gjort. En del vänjer sig snabbt och ser det som sker på skärmen som en hög pixlar, andra vänjer sig aldrig och slutar därför spela spelen, och åter andra associerar alltför mycket med verkligheten för att kunna se det enbart som pixlar (som jag).

Våldsamt eller bara pixligt?

Slutligen, Penn & Teller har gjort ett, självklart vinklat, program om spelvåld där de på vägen sätter fingret på det verkliga problemet: Människor som mår dåligt.

* Jag har skrivit utförligare om spelens mekanik i en artikel på temat "Varför spelar vi fortfarande?" i Level presenterar: World of Warcraft nr 3 2013, i butik nu.

** Och tro nu inte att jag likställer datorspelande med supande. Datorspel är inget kemiskt medel som tillförs kroppen.

Avtrubbning

Jag är alltså igång med ny vända Mass Effect-trilogi, denna gång som renegade. Renegade är en av vägarna man kan gå för att nå målet, och motsatsen är paragon. Renegade innebär att om jag kan lösa en situation med förhandling eller våld så väljer jag våld, om valet står mellan att vara barmhärtig eller skoningslös så är jag skoningslös, om jag kan vara tillmötesgående eller tjurig så väljer jag tjurig. Av naturen är jag en paragon med visst inslag av renegade, att döma av tidigare genomspelning. Men nu ska mina inre demoner släppas fria.

Det är riktigt roligt för det mesta. I första spelet blir man mellan uppdragen kontaktad av The Council, och att upprepade gånger låta koppla fram dem endast för att kunna koppla ner i örat på dem var vansinnigt skoj - till och med min sarkastiske pilot Joker tyckte att det var kul. Lite så här:

Det känns också, på ett härligt vridet sätt, befriande att damma till frågvisa journalister, låta illgärningsmän och -kvinnor stifta närmare bekantskap med min Shuriken-pistol istället för en rättsal, och paja för både lagliga instanser och brottslingar genom att godtyckligt dela ut eller undanhålla överkommen information.

Men så kommer de där valen då det verkligen tar emot. När jag trogen min renegade-bana tar ihjäl karaktärer och varelser som jag i tidigare genomspelning skonat, bara för att fylla på den röda skalan. Då mattas det brutalitetsfascinerade flinet av en smula på grund av viss anspänning i halsen och nålen på min inre moralkompass vrider sig i kramp.

Vartefter spelet fortgår mattas dock den känslan av. Renegade-valen handlar mer och mer om att välja det alternativ som står med röd text eller återfinns på dialogsnurrans nedre halva, eller om att inte missa en enda blinkande renegade-ikon som om jag klickar på rätt musknapp gör att min karaktär agerar snabbt och skoningslöst (och förstås att undvika den invanda reflexen att klicka när paragon-ikonen dyker upp).

Är jag avtrubbad? Mja, man kan ju undra. Visst stör det mig allt mindre att utplåna raser, lämna oskyldiga åt sitt öde bara för att jag har andra saker för mig (rädda en galax, bland annat) eller leverera verbala örfilar åt mina kamrater. Och visst skrattar jag rått åt min badass-Shepards kaxiga repliker när han gett ytterligare en npc renegadeanpassad behandling, alltmedan hans ansikte bokstavligen krackelerar, och ögonen lyser allt rödare av fördärvelse*

Vadå "avtrubbad"? Skaru ha en smäll?

Frågan är bara vad det är som trubbas av. Anpassar jag mig till denna tveksamma moral i största allmänhet, eller anpassar jag endast mitt spel-jag? Kommer jag, om jag någon gång finner mig stå med vapen i hand framför brottsling med tungt lastat samvete, att göra processen kort med syndaren eller kommer jag att överlåta domen åt lagens långa arm? Kommer jag att själv anse mig stå över andra och därmed ha rätt att döma dem efter eget gottfinnande?

Nja. Näe. Jag är inte särskilt orolig. Jag vet förstås inte hur jag skulle reagera i extrema situationer, där det gäller mitt liv eller någon annans, där det gäller mina barns liv. De enda levande varelser jag med svallande blod gått ut i fullskaligt krig mot i mitt liv är bladlöss, och när jag gjorde lumpen insåg jag att jag faktiskt inte visste om jag någonsin skulle palla att skjuta ihjäl en annan människa, så soldat jag var. Och jag kan inte säga att jag är mer blind för omvärldsmisär nu än förr (snarare tvärtom, grinar över varenda stackars-barn-artikel i tidningar och är världsförälder genom Unicef).

Min högst ensidigt empiriska slutsats är alltså att det egentligen inte handlar om avtrubbning i allmänhet, utan ett rationellt sätt att hantera ett fullständigt påhittat skeende (dvs spelet), där jag visserligen är den som avgör hur hämningslöst och våldsamt detta skeende fortlöper, men som jag ändå vet inte är på riktigt. Och om det inte är på riktigt kan jag övertala min hjärna att inte bry sig. Om just dessa digitala hemskheter.

En listigt inbakad moralkaka är att renegade-Shepard aldrig får ligga. Tänk på det.

En gång var Shepard en kaxig liten sötnos, numer mest kaxig.

*Dessa effekter dök först upp i Mass Effect 2.

Svaret är enkelt: Det är komplicerat

I media ser man mycket rubriker som antingen hyllar eller sågar datorspelens påverkan på oss människor (särskilt yngre). Skillnaden mellan "riktiga" artiklar och blogginlägg från ena eller andra sidan ligger oftast i att artiklarna drar till med fler fakta (relevanta såväl som irrelevanta) och skribenterna/intervjuobjekten med fler titlar (relevanta såväl som irrelevanta). Egentligen är svaret på frågan om huruvida och i så fall hur datorspel påverkar oss mycket enkelt: Det är komplicerat.

När jag till exempel sitter och spelar Mass Effect så finns det en hel rad olika komponenter som påverkar mig på olika sätt. Det finns döäckliga monster som gör mig rädd medan jag spelar och, om jag vore yngre, kanske skulle ha gjort det svårt för mig att sova och ge mig obehagskänslor även de tider jag inte spelade.

Det finns minispel där man till exempel måste ägna sig åt gammal hederlig addition för att klara av att öppna portar, eller andra där man måste se mönster i labyrinter och innan tiden går ut hinna flytta markören genom labyrinten, eller där man ska byta ut trasiga datorchip (i praktiken flytta klossar) i rätt ordning.

Striderna är dels taktiska, där jag måste välja vilka förmågor jag ska använda och i vilken ordning för att vinna striden utan att ta för mycket skada själv, dels måste jag använda finmotorik för att med muspekaren kunna sikta och skjuta trots att jag är påverkad av stress och adrenalinrus, och dessutom ha någon sorts spatial, alltså rumslig, koll.

Jag kan välja att hjälpa folk och tänka på valet av mina konsekvenser, något som lätt kan appliceras på världspolitik och katastrofsituationer, eller varför inte mitt eget vardagsliv. Jag kan också välja att köra den hänsynslösa stilen där ändamålet helgar medlen. Om jag väljer det senare tvingas åtminstone jag, Maria, göra våld på min egen inre moralkompass åtskilliga gånger, även om jag ofta skrattar åt min karaktärs nästan barnsliga brutalitet - kanske med risk för att avtrubbas. Frågan är dock, och den är inte en gång för alla utredd, om detta även påverkar mig i liknande situationer i verkliga livet.

I ett enda spel ryms alltså en hel rad olika saker som kan påverka mig negativt eller positivt, antingen det är känslomässigt eller intelligensmässigt. Därför går det inte att säga att datorspel är bra eller dåligt, för det beror självklart på både spelet och dess innehåll och uppbyggnad, samt på vem jag är och hur jag fungerar.

Som jag sa. Det är komplicerat.

Hänsyn en björntjänst

Gamla nyheter, men nu har de nått svenska Ekonyheterna: Krigsspel tas bort från Coop-butiker i Norge. Av hänsyn till de drabbade, säger man. I nätartikeln, norska VG:s nätartikel och även danska TV2:s notis i ämnet, nämns att man tar bort World of Warcraft, i två av fallen illustreras också artikeln med just bilder från WoW.

Och nu är det dags för mig att bli arg. Breivik spelade t ex Modern Warfare 2 för att öva sig, medan World of Warcraft användes
främst som täckmantel. Så varför är det WoW som visas upp vid skampålen, gång på gång på gång? Förmodligen för att det är enklare att särskilja från krigsspelens omslags- och illustrationsdesign, för att det är fler föräldrar som kan namnet på det spelet, känner igen loggan till just WoW och som har yngre barn som spelar WoW. Det är lågt att spela på föräldrars oro.*

Och detta agerande för att visa de anhöriga hänsyn. I så fall kanske ett bortplockande av leksaksvapen vore ett större "hänsynstagande". Eller strandprylar. Eller konstgödsel... Jag har en känsla av att det handlar om att vinna cred, att framstå som förmer än alla andra kedjor (t ex elektronikkedjan Spaceworld som inte riktig går med på att Breivik sköt ihjäl så många människor för att kedjan säljer datorspel). Visst ligger det säkert ett visst mått sympati (tror inte det handlar om empati, då hade man sett klarare på saken) i saken men att vinna kundernas förtroende är viktigare.

Fast vilka kunders förtroende? De som ändå inte spelar, de som föraktar datorspel? För inte fan vinner de mitt förtroende. Eftersom endast spelen tagits bort måste ju det betyda att Coop kopplar Breivik starkast till spelen, och då är det troligt att även Coop ser dem som största enskilda orsakerna till dådet. Och om de ser på saken på det sättet, då ser de uppenbarligen på spelare (som mig) som potentiella våldsutövare och mördare. Och eftersom även barn spelar datorspel så måste de dessutom se föräldrar (som mig) som passiva idioter, eftersom dessa då inte kan anförtros att köpa spel åt sina barn och hantera barnens spelande.

Nej, seriöst. Skänk några konsoler och några bra spel till fritidsgårdar istället, eller sponsra ungdomsföreningars aktiviteter, eller (kanske det bästa av allt) gå ihop med Försäkringskassan och ge arbetslösa föräldrar jobb. Barn i familjer med lågutbildade och arbetslösa föräldrar löper större risk att bli kriminella och begå våldsbrott än barn som spelar datorspel.

*Tanken slog mig, det kanske är Blizzard som ligger bakom? All PR är bra PR, eller hur var det...?