9-åringar och Battlefield

Det var tydligen ett gäng 9-åriga pojkar som gjorde stora ögon när de fick höra att jag spelar Battlefield 3. De hade inte hört talas om någon tjej som spelade Battlefield nämligen. Det gjorde mig sådär smickrad. Ni vet. Fan vad cool jag är, värsta bruden som spelar krigsspel, liksom.

Samtidigt blev jag lite fundersam. De här 9-åringarna spelar alltså Battlefield 3, kanske snart också Battlefield 4, som har rekommenderad 16-årsgräns?

Först vill jag poängtera att jag inte alls är rädd för att dessa 9-åringar kommer att gå bärsärk på skolan eller knäppa sin mormor eller skjuta skallen av pappa. Inte det minsta (om vi hade haft vapenlagar som i USA hade jag varit mer orolig). Möjligen dras redan våldsamma personer till våldsamma spel, men man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel (källa: Medierådet).

Däremot är jag fundersam över den världsbild de får. Inget spel kan ensamt få en unge att tro att amerikanska soldater är hjältar och att alla människor med mörkare hud bor i Mellanöstern och är terrorister. Men eftersom jag inte tror att ungar i den här åldern är något vidare insatta i det politiska världsläget eller ser på nyheterna särskilt ofta, och dessutom antar att om de spelar Battlefield lär de säkert spela andra shooters också, tror jag att det bidrar till en snedvriden bild av just konflikter i världen där amerikansk militär är inblandad.

Då så killar, då knäpper vi lite talibaner då.

Dessutom saknas något i krigsspel, som annars strävar efter "realism", och det är civila. Det är sällan civilbefolkning finns med i de här spelen annat än som opåverkbara kulisser, och man får definitivt inte se barn som dödas, människor som våldtas, småbarn med vapen i hand och droger i blodet - shooterspel är i första hand underhållning, och då måste man lämna den vidrigare sidan av kriget därhän.

Jag säger nu inte att det är fel att göra krigsspel på det sättet. Själv gillar jag att få de "häftiga" delarna av krig i form av spel, känna spänningen och kamratskapet, höra skotten ljuda i dimmiga stadsmiljöer, vara lite lagom rädd, känna tillfredsställelsen i en perfekt headshot - leka lite krig helt enkelt. Visst skulle jag gärna se ett eller annat socialrealistiskt krigsspel på marknaden också, men just Battlefield handlar framförallt om underhållning. Själva dödandet i shooter-spel blir mer av en sport när man är inne i det - man har en måltavla som man skjuter på, mer känslosamt än så blir det inte.

Men före och efter skjutandet ser man de där pixelbaserade formerna som representanter för riktiga människor, och det är inte alltid så roligt. Så de här 9-åringarna - har de äldre personer i sin närhet som de kan prata med ifall de blir rädda, funderar över något, tycker att något är obehagligt och så vidare? För jag tror inte att man kan avfärda det faktum att en 9-åring spelar ett spel med 16-årsrekommendation med "de förstår ju ändå inte, för dem är det bara ett spel". Barn är oftast medvetna om skillnaden mellan fiktion och verklighet när det handlar om våld, men till och med vi vuxna påverkas av bilder och sinnesintryck.

En 9-åring saknar också i mer eller mindre utsträckning den erfarenhet, kunskap och analytisk förmåga som krävs för att förstå vad Battlefield 3 handlar om utöver att skjuta prick och samla poäng - så vem lär dem hur kriget egentligen ser ut? Vem lär dem att religiös fanatism är farlig oavsett religion, och att en viss hudfärg, en viss kultur, en viss religion inte per automatik är synonymt med terrorism och förtryck?

I Battlefield 3 är den amerikanske soldaten hjälten. Mannen från mellanöstern är terroristen. Den bilden tror jag är mer problematisk än våldet.

Super Hero Bros

Svaret är enkelt: Det är komplicerat

I media ser man mycket rubriker som antingen hyllar eller sågar datorspelens påverkan på oss människor (särskilt yngre). Skillnaden mellan "riktiga" artiklar och blogginlägg från ena eller andra sidan ligger oftast i att artiklarna drar till med fler fakta (relevanta såväl som irrelevanta) och skribenterna/intervjuobjekten med fler titlar (relevanta såväl som irrelevanta). Egentligen är svaret på frågan om huruvida och i så fall hur datorspel påverkar oss mycket enkelt: Det är komplicerat.

När jag till exempel sitter och spelar Mass Effect så finns det en hel rad olika komponenter som påverkar mig på olika sätt. Det finns döäckliga monster som gör mig rädd medan jag spelar och, om jag vore yngre, kanske skulle ha gjort det svårt för mig att sova och ge mig obehagskänslor även de tider jag inte spelade.

Det finns minispel där man till exempel måste ägna sig åt gammal hederlig addition för att klara av att öppna portar, eller andra där man måste se mönster i labyrinter och innan tiden går ut hinna flytta markören genom labyrinten, eller där man ska byta ut trasiga datorchip (i praktiken flytta klossar) i rätt ordning.

Striderna är dels taktiska, där jag måste välja vilka förmågor jag ska använda och i vilken ordning för att vinna striden utan att ta för mycket skada själv, dels måste jag använda finmotorik för att med muspekaren kunna sikta och skjuta trots att jag är påverkad av stress och adrenalinrus, och dessutom ha någon sorts spatial, alltså rumslig, koll.

Jag kan välja att hjälpa folk och tänka på valet av mina konsekvenser, något som lätt kan appliceras på världspolitik och katastrofsituationer, eller varför inte mitt eget vardagsliv. Jag kan också välja att köra den hänsynslösa stilen där ändamålet helgar medlen. Om jag väljer det senare tvingas åtminstone jag, Maria, göra våld på min egen inre moralkompass åtskilliga gånger, även om jag ofta skrattar åt min karaktärs nästan barnsliga brutalitet - kanske med risk för att avtrubbas. Frågan är dock, och den är inte en gång för alla utredd, om detta även påverkar mig i liknande situationer i verkliga livet.

I ett enda spel ryms alltså en hel rad olika saker som kan påverka mig negativt eller positivt, antingen det är känslomässigt eller intelligensmässigt. Därför går det inte att säga att datorspel är bra eller dåligt, för det beror självklart på både spelet och dess innehåll och uppbyggnad, samt på vem jag är och hur jag fungerar.

Som jag sa. Det är komplicerat.