Friday 29 November 2013

9-åringar och Battlefield

Det var tydligen ett gäng 9-åriga pojkar som gjorde stora ögon när de fick höra att jag spelar Battlefield 3. De hade inte hört talas om någon tjej som spelade Battlefield nämligen. Det gjorde mig sådär smickrad. Ni vet. Fan vad cool jag är, värsta bruden som spelar krigsspel, liksom.

Samtidigt blev jag lite fundersam. De här 9-åringarna spelar alltså Battlefield 3, kanske snart också Battlefield 4, som har rekommenderad 16-årsgräns?

Först vill jag poängtera att jag inte alls är rädd för att dessa 9-åringar kommer att gå bärsärk på skolan eller knäppa sin mormor eller skjuta skallen av pappa. Inte det minsta (om vi hade haft vapenlagar som i USA hade jag varit mer orolig). Möjligen dras redan våldsamma personer till våldsamma spel, men man blir inte våldsam av att spela våldsamma spel (källa: Medierådet).

Däremot är jag fundersam över den världsbild de får. Inget spel kan ensamt få en unge att tro att amerikanska soldater är hjältar och att alla människor med mörkare hud bor i Mellanöstern och är terrorister. Men eftersom jag inte tror att ungar i den här åldern är något vidare insatta i det politiska världsläget eller ser på nyheterna särskilt ofta, och dessutom antar att om de spelar Battlefield lär de säkert spela andra shooters också, tror jag att det bidrar till en snedvriden bild av just konflikter i världen där amerikansk militär är inblandad.
Då så killar, då knäpper vi lite talibaner då.
Dessutom saknas något i krigsspel, som annars strävar efter "realism", och det är civila. Det är sällan civilbefolkning finns med i de här spelen annat än som opåverkbara kulisser, och man får definitivt inte se barn som dödas, människor som våldtas, småbarn med vapen i hand och droger i blodet - shooterspel är i första hand underhållning, och då måste man lämna den vidrigare sidan av kriget därhän.

Jag säger nu inte att det är fel att göra krigsspel på det sättet. Själv gillar jag att få de "häftiga" delarna av krig i form av spel, känna spänningen och kamratskapet, höra skotten ljuda i dimmiga stadsmiljöer, vara lite lagom rädd, känna tillfredsställelsen i en perfekt headshot - leka lite krig helt enkelt. Visst skulle jag gärna se ett eller annat socialrealistiskt krigsspel på marknaden också, men just Battlefield handlar framförallt om underhållning. Själva dödandet i shooter-spel blir mer av en sport när man är inne i det - man har en måltavla som man skjuter på, mer känslosamt än så blir det inte.

Men före och efter skjutandet ser man de där pixelbaserade formerna som representanter för riktiga människor, och det är inte alltid så roligt. Så de här 9-åringarna - har de äldre personer i sin närhet som de kan prata med ifall de blir rädda, funderar över något, tycker att något är obehagligt och så vidare? För jag tror inte att man kan avfärda det faktum att en 9-åring spelar ett spel med 16-årsrekommendation med "de förstår ju ändå inte, för dem är det bara ett spel". Barn är oftast medvetna om skillnaden mellan fiktion och verklighet när det handlar om våld, men till och med vi vuxna påverkas av bilder och sinnesintryck.

En 9-åring saknar också i mer eller mindre utsträckning den erfarenhet, kunskap och analytisk förmåga som krävs för att förstå vad Battlefield 3 handlar om utöver att skjuta prick och samla poäng - så vem lär dem hur kriget egentligen ser ut? Vem lär dem att religiös fanatism är farlig oavsett religion, och att en viss hudfärg, en viss kultur, en viss religion inte per automatik är synonymt med terrorism och förtryck?

I Battlefield 3 är den amerikanske soldaten hjälten. Mannen från mellanöstern är terroristen. Den bilden tror jag är mer problematisk än våldet.

Super Hero Bros

Monday 25 November 2013

Tredje någonsin till level 40

Jag hade en gång en main, en night elf druid som jag inledde min World of Warcraft-bana med. Jag lyckades ta honom till level 64, men sedan dök The Burning Crusade-expansionen upp, och jag bytte inte bara server utan också fraktion. Min blood elf paladin var min första levelcappade figur någonsin. Och är hittills den enda.

Jag har gjort flera försök med rollspels-/pve-alts men alla har fastnat någonstans mellan level 23 och 35. Tills nu. Min pandaren-monk dingade 40 häromdagen. Liten flicka håller på att bli stor. Just den här månaden firar WoW 9-årsjubileum och alla som loggar in får en pryl som ger en extra skjuts på experience points. Som monk får jag också lite xp-boost genom ett särskilt daily quest för monks och dessutom går det lite snabbare för att jag är med i ett gille. Jag älskar't.

Sunday 17 November 2013

Bytt, bytt, kommer aldrig igen (?)

Sådär. Det blev en sekunds klump i halsen och tårar i ögonen när jag väl klickade på "Leave guild"-knappen och mitt älskade soldenärskompani försvann från guild-rutan, men sentimentaliteten förbyttes snabbt i uppskruvad förväntan när jag klickade på "accept guild invitation" och klev in i mitt nya gille.

Ikväll är första rollspelseventet och det ser jag mycket fram emot. Jag och guildmastern hade en lång och intressant in character-intervju häromkvällen, då jag fick den där berömda enda chansen att göra ett första intryck. Snart blir det förstås samma sak med de andra medlemmarna.

Mest är jag alltså förväntansfull. Jag har sett gillet rollspela förut, och vi har interagerat med dem i events flera gånger, så jag kastar mig inte handlöst in i blindhet. Däremot blir det ju ofrånkomligen så att varje rollspelsgille utarbetar sina egna, inofficiella och officiella regler kring rollspelandet, hur man talar, använder emotes och hur man beter sig angående gear, förmågor och dueller. En del kör stenhårt på in game-level och -funktioner, andra kör mer på rollspels- och fantasilinjen. Själv tycker jag ett mellanting passar, men jag kan förstås anpassa mig.

Det känns som om rollspelsglädjen håller på att återvända...!

Hejdå Frostisar, det har varit ett sant nöje!

Wednesday 13 November 2013

Att byta gille av rollspelsskäl

Jag ska byta gille. Helt och hållet grundat på in character-grejer. Alltså inget out of character-drama eller att jag inte trivs eller så. Det är min figur som känner att han behöver ett nytt syfte i tillvaron att fylla.

Det är lite vemodigt. Jag/han var en gång med och grundade gillet. Och eftersom jag tycker så himla mycket om dem allihop så har jag förstås skapat en alt som jag kan vara kvar med. En pratsam pandaren. Återstår att se om det gille jag siktat in mig på med min main är så bra som de verkar.

Hoppas bara det ger mig lusten till World of Warcraft tillbaka. Jag saknar den lite.

En del av mitt fina gille...

Monday 11 November 2013

Surt, sa räven...

World of Warcraft ska hotta upp figurdesignen. Jag är milt skeptisk. Minns när mitt favoritgodis Salta Sillar (saltade lakritshajar i en grå påse från Malaco, ej att förväxla med de där svarta sillarna man även kan köpa i lösvikt) plötsligt hade en röd stjärna i hörnet som utlovade "Ny förbättrad smak!". De smakade räseräckligt.

Men, visst. Jag var skeptisk till hela Kung Fu Pandaria också, och det blev ju bra. Fast... jag är också skeptiskt till den här Draenor-grejen. Handlar det om någon sorts tidsresa? Jag gillar inte tidsresor.

Surt, sa räven om rönnbären. Vem vet, de kanske smakar körsbär?

"Draenor... Draenor... finns ju inte ens på kartan." "Aktiverat Google Time?"