Medierådet presenterar en ny rapport om onlinespel som sociala mötesplatser, skriver Svt:s Rapport och Dataspelsbranschen. Rapporten är skriven av Jonas Linderoth och Camilla Olsson vid Göteborgs Universitet, och rapporten hittar du här. Äntligen svart på vitt att WoW-spelare inte är asociala ;).
Och så hade TV4:s Nyhetsmorgon ett samtal om hur tjejer behandlas i onlinespel. Kort samtal, men tydligt är att det är skillnad på tävlingsspel såsom Counterstrike och äventyrsspel såsom World of Warcraft. Här är inslaget.
Friday 8 October 2010
Vägen mot fullkomlighet (?)
Jag spelar alltså blood elf paladin på en rollspelsserver. Jag började dock som night elf druid på en annan rp-server. Instanser och battlegrounds fanns inte på kartan, jag speccade balance för hela slanten och tänkte mig en sorts roll med avståndsfight som specialitet och en lätt cynisk inställning till världen. Men rollspelandet gick rätt trögt på den servern, i princip bara jag och ett par rl-kompisar som hängde ihop (och ett tag hade jag sällskap av en annan night elf som var trevlig både ic och ooc), det heavy rp-gille jag hittade hade inte så mycket för sig och till sist lämnade en av polarna WoW för Conan (konstig kuf), så vid level 64 sa jag tillfälligt adjö till min druid och följde efter andra vänner till en rppvp-server. Efter att ha blivit dödad och våldtagen av nekrofila druider i kattform i Shimmering Flats en gång för mycket gav jag upp och försökte igen med min druid. Men det var ändå något som saknades.
Och jag fann vad jag sökte i expansionen The Burning Crusade. Ett år efter releasedatum avslutade jag äntligen min eftersläpande litteraturvetenskapskurs, och gick förväntansfull till spelbutiken och skaffade mig TBC. Efter flera dygns installering (-ish) tog så min paladin sina första steg på Sunstrider Isle och på en ny rp-realm, ett äkta rollspelsgille hittades och livet i Azeroth var plötsligt värt att leva. När Tankadinen (snarare en loladin dåförtiden) började närma sig de 70 hamnade jag i valet och kvalet – jag hade ju lovat min druid att han skulle få dinga 70 först. Men efter några tappra försök att uppbringa någon sorts intresse för vad som pågick i Terokkar Forest bad jag min moonkin ödmjukt om förlåtelse för mina synder och lämnade honom åt sitt öde för en dödsfiende i en annan dimension.
Jag hälsar på ibland, men night elves går ju så makalöst fult. Och en belf-paladin i full tankrustning är faktiskt mycket snyggare än en björn.
Som jag tidigare ofta konstaterat lyckas jag sällan lära mig någonting jag inte varit intresserad av (undantaget formeln för fotosyntesen), sålunda läste jag aldrig några spelartips om hur man speccar och gearar sin karaktär. Vid level 70+ nån gång kom en kompis och kikade på gubben, muttrade ett wtf, och började sen peka med hela handen och lärde mig ett och annat om stats och spec. ”Kör retribution” sa han och jag byggde om talent tree, min rustning fokuserades på strength och stamina, jag bytte svärd och sköld mot tvåhandsvapen, och hej vad det gick när jag gav mig ut för att meja mobs.
Och väl fyllda 80 började jag snegla mot dungeons och tankrollen. Uttryckte en försiktig vilja i guildchatten. Genast gick två guildisar igång, en letade upp en bra protspec, och båda följde med mig till närmaste AH för att hitta gear och gems. Trinny och Susannah, liksom.
Det var dags att lära sig tanka. Och det har tagit sin lilla tid. För tankande handlar inte bara om bra gear och bra specc. Jag överraskade en puggare (hade en coach med mig) som tank med mestadels blå prylar som klagade på att ”det går aaaldrig det här, tanken är för dåligt gearad” genom att faktiskt klara det. Man måste ha koll på sina förmågor, och man måste ha koll på instanserna. Eller ja, numer räcker det gott och väl att tank&spank i de flesta, så länge övriga medlemmar också vet på ett ungefär vad de ska göra och har bra gear och skicklighet. Men man måste också våga. Vågar man inte tar det tid.
Men det är medlemmar i mitt nuvarande gille (rollspelsgille fortfarande, men fundamentalt olika det första jag var medlem i) som har haft, och fortfarande har, den mest avgörande rollen i min läroprocess – utan de erfarna spelare som delat med sig av tips, /w:at mig genom de svårare instanserna och som tipsat om bästa gear och gems och spec för just paladintankar så hade jag inte varit där jag är idag.
För nu puggar jag instanser som tank. Helt på egen hand.
(Okej, inte när jag är sur och trött, för då kan man ge sig fan på att man hamnar i Pit of Saron med griniga dps som inte har koll på sin aggro och först efter tredje wipen upplyser en om att de är ute efter en achievement...)
Och jag fann vad jag sökte i expansionen The Burning Crusade. Ett år efter releasedatum avslutade jag äntligen min eftersläpande litteraturvetenskapskurs, och gick förväntansfull till spelbutiken och skaffade mig TBC. Efter flera dygns installering (-ish) tog så min paladin sina första steg på Sunstrider Isle och på en ny rp-realm, ett äkta rollspelsgille hittades och livet i Azeroth var plötsligt värt att leva. När Tankadinen (snarare en loladin dåförtiden) började närma sig de 70 hamnade jag i valet och kvalet – jag hade ju lovat min druid att han skulle få dinga 70 först. Men efter några tappra försök att uppbringa någon sorts intresse för vad som pågick i Terokkar Forest bad jag min moonkin ödmjukt om förlåtelse för mina synder och lämnade honom åt sitt öde för en dödsfiende i en annan dimension.
Jag hälsar på ibland, men night elves går ju så makalöst fult. Och en belf-paladin i full tankrustning är faktiskt mycket snyggare än en björn.
Som jag tidigare ofta konstaterat lyckas jag sällan lära mig någonting jag inte varit intresserad av (undantaget formeln för fotosyntesen), sålunda läste jag aldrig några spelartips om hur man speccar och gearar sin karaktär. Vid level 70+ nån gång kom en kompis och kikade på gubben, muttrade ett wtf, och började sen peka med hela handen och lärde mig ett och annat om stats och spec. ”Kör retribution” sa han och jag byggde om talent tree, min rustning fokuserades på strength och stamina, jag bytte svärd och sköld mot tvåhandsvapen, och hej vad det gick när jag gav mig ut för att meja mobs.
Och väl fyllda 80 började jag snegla mot dungeons och tankrollen. Uttryckte en försiktig vilja i guildchatten. Genast gick två guildisar igång, en letade upp en bra protspec, och båda följde med mig till närmaste AH för att hitta gear och gems. Trinny och Susannah, liksom.
Det var dags att lära sig tanka. Och det har tagit sin lilla tid. För tankande handlar inte bara om bra gear och bra specc. Jag överraskade en puggare (hade en coach med mig) som tank med mestadels blå prylar som klagade på att ”det går aaaldrig det här, tanken är för dåligt gearad” genom att faktiskt klara det. Man måste ha koll på sina förmågor, och man måste ha koll på instanserna. Eller ja, numer räcker det gott och väl att tank&spank i de flesta, så länge övriga medlemmar också vet på ett ungefär vad de ska göra och har bra gear och skicklighet. Men man måste också våga. Vågar man inte tar det tid.
Men det är medlemmar i mitt nuvarande gille (rollspelsgille fortfarande, men fundamentalt olika det första jag var medlem i) som har haft, och fortfarande har, den mest avgörande rollen i min läroprocess – utan de erfarna spelare som delat med sig av tips, /w:at mig genom de svårare instanserna och som tipsat om bästa gear och gems och spec för just paladintankar så hade jag inte varit där jag är idag.
För nu puggar jag instanser som tank. Helt på egen hand.
(Okej, inte när jag är sur och trött, för då kan man ge sig fan på att man hamnar i Pit of Saron med griniga dps som inte har koll på sin aggro och först efter tredje wipen upplyser en om att de är ute efter en achievement...)
Subscribe to:
Posts (Atom)