The Witcher - då som roman

I jakten på nästa Sagan om is och eld-bok (kanske klingar namnet Game of Thrones mer bekant) på biblioteket snubblade jag över en bok som hette Ödets svärd, av en polsk författare vid namn Andrzej Saprowski. Förvånat läste jag på baksidan att boken var andra delen av flera, vilka låg till grund för datorspelet The Witcher.

Jag lånade The Witcher 2 i höstas av en kompis, svor så det osade över de omöjliga kontrollerna och fastnade till sist i en grotta som jag inte tagit mig ur än - monstren är för svåra och grottan är en återvändsgränd (antar att jag borde lagt mer tid på att lära mig hantera fällor och drycker, men vafan...).

Visserligen hade jag hört om ettans tvivelaktiga samlande av kvinnor (för varje lägrat fruntimmer lades ytterligare ett kort till samlingen, pris till full samling förstås), men lockades ändå av historien om Geralt, häxkarl från Rivia, som med sina magiska drycker, runtecken och principer tar sig an det ena monstret efter det andra och dödar dem för pengar. Och trots mina aversioner mot själva spelsystemet så är storyn fortfarande intressant.

Eftersom det var enklare att knalla tillbaka till bibblan och låna första delen, Den sista önskningen, när jag väl var klar med femte GoT-boken, än att försöka ta sig vidare i The Witcher 2, så gjorde jag det. Jag blev inte besviken, något som hänt i hälften av de fall jag provsmakat av för mig ny fantasylitteratur på sistone.

Här tas ett lite annat grepp om berättande än vad jag är van vid i fantasyhistorier, men ack så fräscht det kändes. Inga enorma kartor, inga politiska intriger (nåja, några små men det är bara ursäkter för det egentliga stoffet), inga rädda-världen-uppdrag. Bara Geralt och hans berättelse, som framförs genom en nutidsberättelse och tillbakablickar från densamma.

Sapkowski skriver dialog som växlar mellan folksagesimpel och vasst humoristisk, han skapar intensiva actionsekvenser som eggar datorspelssinnet, och han målar upp en värld där sagoväsen och allsköns fasor är det centrala, både i Geralts liv och i berättelsen. Men där finns också ett djupare och mer antytt plan där Geralts inre berörs, och även om det är väldigt sparsamma glimtar så blir jag vansinnigt nyfiken på fortsättningen.

Rekommenderas, alltså, böckerna om häxkarlen från Rivia. Nu ska jag bara se till att skaffa spelen också, ettan såväl som tvåan. Och lära mig de satans kontrollerna...

Väx, lilla drake

En tripp in i Azeroth blev det i afton. Eller snarare Pandaria. Om det är bra eller dåligt att man numer kan göra obegränsat med dailies, det vet jag inte, men det finns i alla fall att göra, även om man tröttnat på att slita på åkern. Jag håller på att föda upp en jade-drake, en grön en. Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den blir stor.

Annars går tiden åt att så grönsaker, fiska, laga mat, hjälpa grannarna, rensa ogräs... Helt normala saker för en legosoldat med magiska krafter och skarpslipad yxa. Fast det är ändå en rätt skön omväxling mot Cataclysms (säg det sex gånger i en laxask) dailies - jag älskade i och för sig Molten Front och dess infernaliska kaos och omväxlande quests, men att nu förtjäna guld och dessutom ett och annat valor point på att odla morötter, det är inte fy skam heller.

Rollspelandet har kommit igång som smått efter jul och nyår. Själv har jag mest läst Sagan om Is och Eld-böckerna (Game of Thrones) och dessutom dragit igång mitt eget företagande (som frilansskribent, föreläsare bl a) så spelandet har liksom hamnat på avkrokar i hjärnan. Därför var det skönt att mjukstarta förra veckan med ett litet lagom rollspelsevent som en guildkamrat ledde. Det var bara jag som dök upp, men vi körde ändå, traskade iväg genom Jade Forest för att leverera öltunnor till grannbyn, och väl framme få i uppdrag att skrämma iväg några forest sprites. Inget märkvärdigt, men ändå något som ens karaktärer kan sysselsätta sig med samtidigt som de pratar om ditten och datten. Vardagsrollspelande, kan man kalla det. Tids nog blir det tid för epicness.