The Witcher och berättelseordning

Innan jag satte igång att spela Witcher-serien läste jag de två första böckerna om Geralt från Rivia och hans äventyr (om dem skriver jag här). Det första spelet, The Witcher, utspelar sig någon gång efter den första boken och delar av den andra, något som skickligt utnyttjas i spelets story. Att på förhand veta vem Geralt är och vad som driver honom ger ett intressant perspektiv på den berättelse jag upplever.

Spelets författare bestämde sig någonstans för att slänga på huvudpersonen Geralt en minnesförlust å det mest praktiska slaget - han har full koll på sina svärd och hur man brygger schyssta trolldrycker, men minns ingenting av det som hänt i hans liv tidigare, varken personer han känt eller saker han har gjort. Det underlättar för berättandet såtillvida att ingen tid behöver läggas på att förklara vem han är och var han kommer ifrån, utan spelaren kan köra igång in media res.

På vägen ställs Geralt, och därmed spelaren, inför moraliska och filosofiska val, både i tanke och i handling, som bit för bit hjälper Geralt att förstå vem han är, även om han kanske aldrig kommer att minnas vad han gjort. Det ger också spelaren möjlighet att själv skapa sin egen version av Geralt.

Jag kan ha varit här förut. Frågan är vem som minns det.

I boken presenteras dock en färdig bild av häxkarlen från Rivia, en som visserligen skalas av efterhand och i slutänden visar sig vara något annat än vad både läsaren och Geralt själv trott från början, men ändå en tämligen entydig bild. Det här påverkar mig i mina val, eftersom jag redan har en uppfattning om hur Geralt är. Varje gång jag ställs inför ett avgörande val för min karaktär går jag tillbaka i tankarna till böckerna - hur skulle bok-Geralt ha gjort? Hur såg hans livsfilosofi ut där?

Skulle Geralt gå i säng med en värdshusflicka, även om han inte var dyngrak?

Mig gör det ingenting att ha all denna förhandskunskap. Tvärtom är det bara roligt att stöta på personer som jag lärt känna i böckerna och höra historier om Geralts bedrifter som jag redan har upplevt eftersom det blir en berättelse på två plan. Ett där jag får sitta vid sidan av och hoppa av otålighet eftersom jag ju vet precis vad som hänt tidigare och är sprickfärdig av förväntan över hur Geralt själv ska reagera när han får nya pusselbitar; ett där jag lever mig in i spel-Geralts liv och försöker ta reda på nya saker om mitt förflutna samtidigt som jag måste lösa den uppgift jag ställts inför från spelets början och därmed stöter på nya människor och situationer att förhålla mig till.

Geralt och Dandelion, två vänner som får börja om på nytt.

Alla "spoilers", all bakgrundsinformation som jag fått genom böckerna, till trots, så tror jag att böckerna hade varit svårare att ta till sig om jag först spelat spelet. I och med min upplevelseordning kan jag forma spel-Geralt utifrån den bild jag fått ifrån böckerna. Häxkarlen i böckerna hade med största sannolikhet känts som en helt annan version om jag först stöpt spel-Geralt efter eget tycke och smak.

Det betyder inte att jag inte rekommenderar böckerna till dem som redan spelat spelen. Själva essensen av häxkarlen från Rivia går inte att välja bort i spelet, och allting är ju ändå gråskalor snarare än svart eller vitt.

The Witcher - då som roman

I jakten på nästa Sagan om is och eld-bok (kanske klingar namnet Game of Thrones mer bekant) på biblioteket snubblade jag över en bok som hette Ödets svärd, av en polsk författare vid namn Andrzej Saprowski. Förvånat läste jag på baksidan att boken var andra delen av flera, vilka låg till grund för datorspelet The Witcher.

Jag lånade The Witcher 2 i höstas av en kompis, svor så det osade över de omöjliga kontrollerna och fastnade till sist i en grotta som jag inte tagit mig ur än - monstren är för svåra och grottan är en återvändsgränd (antar att jag borde lagt mer tid på att lära mig hantera fällor och drycker, men vafan...).

Visserligen hade jag hört om ettans tvivelaktiga samlande av kvinnor (för varje lägrat fruntimmer lades ytterligare ett kort till samlingen, pris till full samling förstås), men lockades ändå av historien om Geralt, häxkarl från Rivia, som med sina magiska drycker, runtecken och principer tar sig an det ena monstret efter det andra och dödar dem för pengar. Och trots mina aversioner mot själva spelsystemet så är storyn fortfarande intressant.

Eftersom det var enklare att knalla tillbaka till bibblan och låna första delen, Den sista önskningen, när jag väl var klar med femte GoT-boken, än att försöka ta sig vidare i The Witcher 2, så gjorde jag det. Jag blev inte besviken, något som hänt i hälften av de fall jag provsmakat av för mig ny fantasylitteratur på sistone.

Här tas ett lite annat grepp om berättande än vad jag är van vid i fantasyhistorier, men ack så fräscht det kändes. Inga enorma kartor, inga politiska intriger (nåja, några små men det är bara ursäkter för det egentliga stoffet), inga rädda-världen-uppdrag. Bara Geralt och hans berättelse, som framförs genom en nutidsberättelse och tillbakablickar från densamma.

Sapkowski skriver dialog som växlar mellan folksagesimpel och vasst humoristisk, han skapar intensiva actionsekvenser som eggar datorspelssinnet, och han målar upp en värld där sagoväsen och allsköns fasor är det centrala, både i Geralts liv och i berättelsen. Men där finns också ett djupare och mer antytt plan där Geralts inre berörs, och även om det är väldigt sparsamma glimtar så blir jag vansinnigt nyfiken på fortsättningen.

Rekommenderas, alltså, böckerna om häxkarlen från Rivia. Nu ska jag bara se till att skaffa spelen också, ettan såväl som tvåan. Och lära mig de satans kontrollerna...