Monday, 25 February 2013

The Witcher - då som roman

I jakten på nästa Sagan om is och eld-bok (kanske klingar namnet Game of Thrones mer bekant) på biblioteket snubblade jag över en bok som hette Ödets svärd, av en polsk författare vid namn Andrzej Saprowski. Förvånat läste jag på baksidan att boken var andra delen av flera, vilka låg till grund för datorspelet The Witcher.

Jag lånade The Witcher 2 i höstas av en kompis, svor så det osade över de omöjliga kontrollerna och fastnade till sist i en grotta som jag inte tagit mig ur än - monstren är för svåra och grottan är en återvändsgränd (antar att jag borde lagt mer tid på att lära mig hantera fällor och drycker, men vafan...).

Visserligen hade jag hört om ettans tvivelaktiga samlande av kvinnor (för varje lägrat fruntimmer lades ytterligare ett kort till samlingen, pris till full samling förstås), men lockades ändå av historien om Geralt, häxkarl från Rivia, som med sina magiska drycker, runtecken och principer tar sig an det ena monstret efter det andra och dödar dem för pengar. Och trots mina aversioner mot själva spelsystemet så är storyn fortfarande intressant.

Eftersom det var enklare att knalla tillbaka till bibblan och låna första delen, Den sista önskningen, när jag väl var klar med femte GoT-boken, än att försöka ta sig vidare i The Witcher 2, så gjorde jag det. Jag blev inte besviken, något som hänt i hälften av de fall jag provsmakat av för mig ny fantasylitteratur på sistone.

Här tas ett lite annat grepp om berättande än vad jag är van vid i fantasyhistorier, men ack så fräscht det kändes. Inga enorma kartor, inga politiska intriger (nåja, några små men det är bara ursäkter för det egentliga stoffet), inga rädda-världen-uppdrag. Bara Geralt och hans berättelse, som framförs genom en nutidsberättelse och tillbakablickar från densamma.

Sapkowski skriver dialog som växlar mellan folksagesimpel och vasst humoristisk, han skapar intensiva actionsekvenser som eggar datorspelssinnet, och han målar upp en värld där sagoväsen och allsköns fasor är det centrala, både i Geralts liv och i berättelsen. Men där finns också ett djupare och mer antytt plan där Geralts inre berörs, och även om det är väldigt sparsamma glimtar så blir jag vansinnigt nyfiken på fortsättningen.

Rekommenderas, alltså, böckerna om häxkarlen från Rivia. Nu ska jag bara se till att skaffa spelen också, ettan såväl som tvåan. Och lära mig de satans kontrollerna...