Massive Soloplayer Online Roleplaying Game

Jag dras till mmorpg. Massive multiplayer online roleplaying games. Nya singleplayerspel kanske lockar emellanåt. Åtminstone om de helt klart och tydligt är rollspel, med betoning på roll. Tydlig story, karaktärsutveckling och så vidare. Det är så svårt att se på baksidan av spel nuförtiden vilken genre de tillhör eftersom varenda shooter har en till synes omfattande bakgrundshistoria och tydligt utformad spelkaraktär. Men när man börjar spela inser man att det är just en shooter/döda-monster-spel och inget riktigt rollspel. Enligt min definition då.

Istället är det mmorpg som fångar mig och jag har länge funderat på varför. Jag kör ju aldrig pvp och knappt några heroics, och soloquestar hela tiden. Så varför välja ett mmorpg, där halva grejen är att man spelar tillsammans med andra?

Häromdagen kom jag på det. En mycket enkel slutsats. I ett mmorpg bestämmer jag själv vem jag spelar. Jag bestämmer utseende, yrke, förmågor, bakgrundshistoria - allt. Det finns ingen färdig mall, bara lösa konturer som jag själv formar till något jag gillar. Och världen är tillåtande. Jag kan utföra uppdrag - men jag kan också lulla omkring och göra ingenting. Jag bestämmer.

Därför är det roligt att så många mmorpg är free-to-play, så jag slipper sitta där med fem-sex månadskostnader. Nu har jag inte fem-sex spel igång, endast två (World of Warcraft och Star Wars: The Old Republic) samt en closed beta, men jag har länge kastat lystna blickar på både  Guild Wars 2, Tera och Secret World. Få se om det blir av snart.

Det lustiga är att SWTOR mest lockar med sin singleplayerdel, alltså class story. Jag gillar den. Den får mig att känna mig tuff och häftig. WoW lyckas inte riktigt med det på samma sätt, förmodligen eftersom de inte har inspelad dialog och dialogval utan förlitar sig på questtexter.

Bägge gör förstås samma misstag - att ge samtliga spelares karaktärer samma roll i världen, det vill säga Den Som Avgör Allt. Och det går ju inte. Åtminstone inte om man ska ta hänsyn till den när man rollspelar sina kompisar. Jag väntar fortfarande på ett mmorpg som klarar det konststycket, att få spelaren att känna sig häftig och speciell utan att det kraschar lore-logiken när man rollspelar med andra.

Nej det är JAG som är galaxens största hjälte.

Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar - gruvarbetare i det här fallet - får man tänka bort, andra - vagnar utanför gruvan - går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem "på riktigt" - särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.