The Walking Dead: No Man's Land - but women's!

I've been playing TWD: No Man's Land for a while now and still like it. One reason is the humungous amount of mindblastingly awesome women. Mostly because there's nothing special about them. They are as good as any other character, and they make up about half the randomized characters I get.

Sorry Daryl, my heart beats for you but in this game you're not number one.

In a world that is so white-cis-male-hetero-oriented as the world of video games, this is really refreshing. Of course, there are a whole bunch of kick-ass female characters in other videogames too, but usually they're there for a special purpose. The mass in the background tends to consist of men.

One of my first bruiser characters, the equivalent of tanks in this game, was a woman called Catherine. She had black dreads, pilot shades and body armor. Not gonna lie, I was dumbstruck with awe when she entered my team. She served me well until the quests started requiring a minimum of level 6 characters, and she was fully trained at level 5. I had to retire her. Catherine, you always have a place in my heart.

Tough luck, lock, Catherine's tougher.

Of course, out of the characters I recruit, there's a majority of white people. Or... I think most of them are. Sometimes it's hard to determine the color of their skin. Maybe it's me interpreting them as white because that's the perspective I have? Anyway, my point is that even if this game is good gender-wise, it could probably improve color-wise. Then again, what game couldn't...?

By now, I must admit that when I recruit new characters, I usually go by their looks. Do I find them attractive? No? Reject. Do they look cool? Handsome? Okay, let's check what type they are. Rare? Accept. Uncommon? Well, if they look awesome and kickass enough, they're in. Shallow, I know. But hey, it's only a video game. Right? Right.

Lip piercing? Knitted cap? Glasses? You're hired, Virginia!

This means that I currently have no male character at all. I had one that looked allright, but he reached his level cap and I retired him. Sometimes I think that maybe I should stop selecting from appearance like this. Diversity in video games and all that. But, on the other hand, it's a way of selecting without having to go into calculating extremes, where I need to make an effort in my planning.

You're cute, Phil, but cute alone  kills no walkers.

From pc to tablet

So. I've added tablets to my gamer title. I've always had this prejudice that games for mobile devices are too shallow for me. I mean, I'm used to Mass Effect-epicness, and WoW roleplaying. Surely I couldn't do with small mobile games, no matter the high ratings...?

Well. This spring, my gardening heart awoke and I started to plant seeds and plan for my garden, but my gaming heart lacked patience. So while my real life crops grew, I had to do something equal game-wise. Of course I had the Sunsong Farm in Pandaria, but it wasn't quite enough.

Hesitantly, I picked up my tablet. Searched Google Play for "garden games". Found stuff like Hay Day but I don't like extracting bacon from pigs, and Stardew Valley but I don't like old school pixel design, and then...! Hello Kitty's Garden. And even if I'm not that into Hello Kitty I still find her sympathetic. So I downloaded the game.

And was satisfyed. It had everything. Plant crops. Cultivate them. Farm them. Cash in. Do quests. Instant rewards, nice graphics, no brain work to speak of. That is, until I went hardcore Kitty and calculated maximum profit for each crop and started to plan ahead to get enough money to buy new gardens... And still it was fun!

Maybe I should consider myself lucky that it wasn't possible to buy star points, which you could exhange for in game money, for real money. The option was there but nothing happened when I pressed "buy stars". Only way to get stars, and in the long run, Hello Kitty herself as a follower, was to fill in forms, download and play other games, and so on. And I'm not doing that. Buy stuff for money to enhance my gaming experience - sure. Watch optional videos to get rewards - yeah why not. Hand out my e-mail and phone number and get spammed - nope.

Now, progress is slow. Very slow. I'm on 2519 out of a maximum 1600 xp (yes) and counting. I don't level up any longer. My garden isn't nutrient enough to grow all the available plants, and the next area I can buy is so expensive it'll take me months to gather that money.

Then I found The Walking Dead: No Man's Land. I'm happy again.

The Walking Dead - moment of besvikelse

SPOILERVARNING: Jag kommer inte att avslöja vem som dör (kom igen, förr eller senare dör typ alla), eller hur säsong 2 slutar, men jag kommer att beröra avgörande händelser i de sista avsnitten.

Jag spelade klart sista avsnitten av andra säsongen av The Walking Dead igår. Spelet är ungefär lika skoningslöst mot såväl populära som impopulära karaktärer som Game of Thrones, och gång efter annan ser jag ljuset slockna i karaktärer jag verkligen kämpat för att både bli vän med och att hålla liv i. Men så är det i zombieapokalypsens USA.

Självklart blir det en hel del tårtorkande som en direkt följd av ovan nämnda orsaker, men för en gångs skull drabbades jag av andra sorters tårar också - besvikelsens.

Nej, det var inte spelet jag blev besviken på, det har levererat, utan det var karaktärerna i det. Eller snarare, Clementine blev besviken. Alltså jag själv när jag är Clementine. Kampen om överlevnad kan plocka fram det bästa i en människa, men också det sämsta, något man gång på gång fått erfara i de bägge säsongerna av spelet. Det är upp till spelaren hur spelets fokalisatorer, dvs Lee i första säsongen och Clem i andra, reagerar - överlevnad till varje pris, eller en för alla, alla för en.

Själv har jag verkligen försökt med filosofin behandla andra såsom du själv vill bli behandlad, och sträckt ut hjälpande händer åt höger och vänster, vänt andra kinden till gång efter annan, försökt medla och stötta och i allmänhet vara en Schysst Kompis.

Clementine - Din vän i alla väder!

Och ändå. Ändå går det inte i längden. Till sist står jag där och för muspekaren över vel-valet, alltså undviker att ta ställning för den ena eller andra personen eftersom jag lovat person A en sak men nu tycker att person B faktiskt har en poäng i sitt resonemang, men om jag sviker A kan det få ödesdigra konsekvenser och... hur jag än har gjort hittills så har jag misslyckats. Jag försökte rädda person C men det gick inte. Jag lyckades rädda person D men det ledde till att person F fick lida. Och så vidare.

Jag, Clem, är helt enkelt slut i själen. Jag orkar inte längre vara den enda som beter sig som en rationell, empatisk vuxen i det här gänget, för det skiter sig ändå gång på gång. Jag har försökt tro på människors godhet, varit ärlig i varje given situation för att dessa människor ska förstå att jag inte vill dem något ont, att vi behöver varandra, men gång på gång misslyckas det.

Och till sist kommer det där knivhugget i ryggen som gör så ont, så ont. Visst har jag blivit sviken förut, men då har jag alltid haft någon jag kunnat lita på kvar hos mig. Nu är jag inte längre säker ens på dem som var mina närmaste, och jag vet att andra anser att jag har svikit dem, trots allt jag gjort för att hålla ihop gruppen och hålla dess medlemmar vid liv.

Så där står jag. Benen undanslagna. Förtroendet krossat. Besvikelsens tårar stiger i ögonen och jag tänker bara "Wow! Så jävla häftigt! Att få spelaren att grina när nån dör är väl inget svårt, lite close-ups på ledsna ansikten, utsträckta händer och lagom dos stråkar så tjuter väl den stenhårdaste känsloförtryckare, men att få spelaren att gråta av besvikelse över dessa förbannade människor som sviker en när man kämpat så hårt för deras skull...!"

På sätt och vis gör det mig lite ledsen. Varenda gång någon av karaktärerna snackar om att offra en för gruppens bästa så vill jag slita tag i kragen på dem och skrika "Men vad är det för mening med att överleva om vi inte gör det för varandra? Vad är det för poäng med att vara människa om man inte bryr sig om andra? Vad spelar det för roll om jag överlever om alla andra dör?" Mot slutet av spelet har jag givit upp alla försök att medla. Jag fräser åt de andra som grälar istället för att som förut försöka beveka. Det spelar ju ingen roll ändå.

Clementine - Din vän tills du dumpar henne...

Det känns som om författarna på Telltale Games har en rätt cynisk och ganska uppgiven syn på mänskligheten. Det finns några få personer som faktiskt försöker, och som spelare har man möjlighet att vara en av försökarna. Men i slutändan blir försökarna ändå alltid förlorare. Och visst skulle man kunna säga "men det är ju bara ett spel" här, men det är bara att läsa nyheterna så inser man att så inte är fallet. Världen är full av försökare som en efter en blir förlorare i kampen för medmänsklighet på grund av alla svikare.

Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Låtom oss försöka, ty annars blifver vi alla svikare. Och det är faktiskt rätt osoft att vara en svikare. Om det blir en tredje säsong hoppas jag på lite fler överlevare och lite fler försökare. Annars vetefan om jag pallar mer.

Recension: Broken Age - del 1

Jag tillhör generationen som fick uppleva de klassiska peka-och-klicka-spelen under barndomens ljuva år. Med hjälp av en utomordentlig guide i Nintendomagasinet klarade jag och en kompis av Maniac Mansion på NES, detta mästerverk som kombinerar djupt obehag och uppsluppen hysteri med rent knas i likhet med andra Lucas Arts-spel på den tiden.

Peka-och-klicka-eran tog slut där i slutet av 90-talet, men har nu gjort come-back inte minst tack vare Tell Tale Games och deras The Walking Dead. Mannen bakom många av Lucas Arts-succéerna, Tim Schafer, har också tagit sig tillbaka till genren och kickstartat ihop ett nytt spel i samma anda - Broken Age. Här är min recension.

Eftersom projektet bad om 400 000 dollar och fick ihop dryga 3 miljoner hade jag kanske väntat mig något mer... extraordinärt. Den här första delen (den andra kommer senare som ett gratis tillägg) tog jag mig igenom på 4 timmar, och då spelade jag inte så himla fort kan jag säga. Tid är nu inte den enda faktorn som ska ställas mot prislappen, men om andra delen är ungefär lika stor får man alltså pröjsa tvåhundra pix för knappa åtta timmars klurande. Omspelningsvärdet är dessutom i det närmaste obefintligt med tanke på att det finns ungefär en lösning på varje problem, och när en nöt är knäckt så förblir den knäckt.

Man får spela två berättelser och man kan skifta mellan dem lite som man vill. I den ena spelar man bagarflickan Velouria, "Vella", som i berättelsens början ska förberedas för att offras till monstret Mog Chothra under högtiden Maiden Feast. Det grymma ödet står i härligt knäpp kontrast till familjens stolthet och glädje, allt inramat av läckert dekorerade tårtor och cupcakes. Fast Vella har ingen större lust att bli uppäten, och bestämmer sig för att istället döda monstret.

Vella förbereder sig på att bli tårtad.

I den andra berättelsen får man spela Shay, en pojke som bor på ett rymdskepp som uppenbart är gjort med ett litet barn i åtanke. Emellertid börjar han bli mer än lovligt trött på de oförargliga små låtsasuppdragen skeppsdatorn ger honom och börjar tänja på gränserna. Snart upptäcker han att det finns en riktig värld därutanför med liv som står på spel på riktigt.

Shay äter någon form av oaptitliga rymdflingor med spejsigt namn.

Det är ett rätt snyggt spel, handmålat i varma färger och har en mjuk klippdockeanimering. Musiken följer med i tempot utan att tränga sig på. Röstskådespeleriet känns dock tämligen avtrubbat emellanåt, trots flera stora namn. Bäst är Jennifer Hale som den glättiga och översvallande omtänksamma skeppsdatorn hos Shay.

Trist nog tycks utvecklaren Double Fine ha tagit ett steg... framåt. Åtminstone vill jag inte minnas att spelfigurerna hos Lucas Arts på nittiotalet var så himla stereotypa.Visserligen skulle det räddas dam i nöd i Maniac Mansion, men det var en hel del normbrott när det gällde figurerna - Guybrush Threepwood och Elaine i Monkey Island, trion i Day of the Tentacle och så vidare - medan Broken Age istället applicerat någon sorts Disney-feminism på sina figurer. Vella är söt OCH hon ska döda monster. Shay är nonchalant OCH bryr sig om liv. Dessutom är Vellas berättelse tonad i rosa, Shays i blått. Vella tillbringar större delen av spelet i kort tjusig klänning, Shay i tröja och jeans. Vella är välfriserad och slank, Shay är rufsig i håret och pojkaktigt gänglig i figuren.

Vår hjältinna skär av sig kjolen och drar ut på äkta monsterjakt...

Det finns säkert massor av förklaringar. Jag är bara trött på samma sak om och om igen, särskilt som jag i egenskap av morsa emellanåt ser animerade serier på Barnkanalen.

På klurighetssidan är det också samma gamla. Man får fundera en stund på somliga saker, andra kopplar man direkt. Beroende på hur snabb i skallen man är varierar svårighetsgraden från lagom till svinlätt. Världen är förstås underhållande i sig med sina olika säregna byar, där man får glimtar av hur just det samhället fungerar (eller inte) och det är ett driv i sig. Och så vill jag förstås veta hur de två berättelserna är sammanlänkade, såpass mycket bryr jag mig om Vella och Shay.

...medan vår hjälte räddar leksaker från ond bråd låtsasdöd.

De gamla spelen håller för omspelning eftersom de är så späckade med knasigheter. Den här historien kan man på sin höjd spela igenom en gång till för att få uppleva berättelseutvecklingen med facit i hand. För på det hela taget är Broken Age mer en nostalgisk godisbit än en vitamininjektion.