Det finns en elitism i spelvärlden liksom inom andra kulturyttringar och fritidsintressen. Dels handlar det om definitionen på ett Riktigt Spel TM (gränserna flyter omkring lite men oftast är ett Riktigt Spel TM en förstapersonskjutare eller plattformsspel som kräver konsol eller dator, som möjligen kan spelas på tablet; casualspel man hittar som appar eller i sociala medier är inga Riktiga Spel TM). Dels handlar det om hur man definierar sig själv.
En community manager på EA kallade sig själv gamer i en intervju och i kommentarfältet handlade det mest om att det bara är wannabes som kallar sig gamers. Definitionen av en riktig gamer är sålunda att man inte definierar sig som gamer, utan som en person som spelar spel helt enkelt... En sådan person som spelar spel tycks därmed definiera alla som kallar sig för gamers för fake gamers.
Jag själv kallar mig gamer och definierar ordet som en person som älskar spel, att spela spel och att omges av spel - har spel som fritidsintresse alltså. För vissa räcker det med att älska World of Warcraft och spela World of Warcraft enbart, andra tycker inte att man får kalla sig gamer om man enbart spelar ett enda spel. Jag tänker som så att man kanske inte är överlag matlagningsintresserad om man endast älskar att laga pannkakor och inget mer, men det finns ändå en passion för någon sorts matlagning där.
Casualspel är ofta väldigt enkla att lära sig och pusselartade och har en stor kvinnlig spelarbas, dessutom tycks det finnas fler kvinnliga utvecklare av casualspel än AAA-spel. Dessa spel ses ner på av AAA-spelarna eftersom de är så enkla. De är inga Riktiga Spel TM. För de är enkla. Gulliga. Pussliga.
Själv blev jag något provocerad av ett uttalande av en Wooga-anställd som sa att handkontroller med massor av knappar skrämmer henne, och för att locka fler kvinnor att spela gör man kontrollerna enkla. Som om tjejer inte fixar komplicerade kontroller. Men så tänkte jag efter och det är ju precis så jag själv funkar.
Eller ja, nästan. Jag har inga problem med att sköta kontrollerna på datorn (även om jag inte har en massa makron när jag spelar WoW och SWTOR), medan en Xbox-kontroll kan skapa viss förvirring fastän det nog mer handlar om ovana. Samtidigt, de komplexa kontrollerna som The Witcher 2 har på datorn roar mig inte ett dugg.
Jag vill åt en spelupplevelse som inbegriper story, känslor, och den smolkas om kontrollerna och själva spelmomenten, alltså när man med hjälp av knapptryckningar ska uppnå ett visst mått av förstörelse och död, är för komplicerade att hantera. Jag vill inte att det ska vara enkelt att klara spelen, men det finns andra sätt att göra det svårt än att införa spelmoment som kräver komplexa knapptryckningar.
Den här elitismen, oavsett vilket uttryck den tar sig, solkar ner den fina värld som spelvärlden ändå är i mina ögon. Det är trist att behöva läsa nedsättande kommentarer som enbart handlar om definition av ord och begrepp, när vi ändå har ett gemensamt intresse: att uppleva spel. En upplevelse är väldigt personlig, och det spelar egentligen ingen roll om det är Nobelpristagare eller deckare, tekniskt krävande spel eller casualspel - gillar vi det så gillar vi det. Att anses mindre värd bara för att man gillar det enkla är bra tråkigt.
Det är också bra tråkigt att folk med spel som fritidsintresse, som dagligen måste kämpa mot fördomar utifrån, måste trycka ner dem som befinner sig på samma sida. Jag gillar inte sportspel. Jag har inget som helst intresse av att sparka på en digital boll eller styra ett digitalt hockeylag. Jag älskar rpg, ju komplexare story desto bättre.
Men bara för att sportspel inte är rollspel skulle aldrig påstå att det inte går att leva sig in i de spelen, eller att de inte är Riktiga Spel TM bara för att jag inte får den spelupplevelse jag vill ha av dem.
 |
| Riktig Shepard TM |
