Pirret i magen

Jag beskrev hur vi brukar spela rollspel i World of Warcraft för en god vän (du kan läsa hans egen blogg här) och han, i egenskap av gammal rollspelsräv, tyckte inte att det var riktigt rollspel. "Njao," tyckte jag. "Ni är ju begränsade av den värld som finns, allt ni ser omkring er, med ett riktigt rollspel bestämmer man ju själv hur området ser ut och vad ni gör." "Nja fast det är ju halva poängen, man slipper tjafsa med tärningar och långa beskrivningar och sånt," sa jag. "Men upplevelsen är ju densamma. Jag rollspelar ju för att spela en roll, inte för att slå tärningar."

För det är ju så. Oavsett var jag rollspelar, om det är med papper och penna runt soffbordet, om det är iförd vampyrsmink och svart långklänning på en nattklubbsinredd fritidsgård, under en gran i skogen med ett latexsvärd vid sidan eller som digital krigare i en digital värld, så är det upplevelsen jag är ute efter. Känslorna. Pirret i magen.

Min roll i World of Warcraft har en bakgrundshistoria precis som mina andra rollkaraktärer har. Jag har bestämt hur han ska se ut, vad han ska ha för yrke, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Visst, klart att spelet i sig begränsar i viss mån. Det finns inte oändligt med valmöjligheter och jag kan inte göra alla stunts jag kan göra i ett traditionellt rollspel, eftersom det inte finns inprogrammerat att till exempel flyga omkring och skjuta blixtar (sånär som på i strid, möjligen). Dessutom finns en hel hoper spelare även på rollspelsservrar som inte bryr sig det minsta om rollspel utan glatt fläktar på i sina questkedjor utan en tanke på hur de skulle uppfattas i ett rollspelsscenario.

Men jag kan också påverka. Själva spelmomentet som i papper-och-penna-rollspel sköts med tabeller, tärningsslag och beskrivningar, det går av sig självt i spelet, om man så skulle vilja. Eller så hittar man på egna npc:s, kör med health points och /roll (dvs slå en tärning i spelmekaniken) och allt sånt så det blir mer traditionellt rollspel, fastän vi fortfarande använder oss av spelet som visualisering.

En riktigt bra rollspelssession är en riktigt bra rollspelssession. En papper-och-penna-omgång gör att man får använda sin verbala förmåga, gestikulera och leva sig in i rollen på det fysiska sättet. En WoW-omgång gör att man får använda sin litterära förmåga, väva berättelser för sig själv och andra, ihop med andra, och leva sig in i rollen på det intellektuella sättet. Ungefär. Men känslorna blir desamma. Pirret i magen.

Någon skrev på Twitter att rollspelare är duktiga byråkrater. Men det är ju bara en aspekt av det hela. De som gjorde den upplaga av Drakar och Demoner som kom efter Chronopia-upplagan skrev i förordet "Vi älskar att slå tärningar" och tappade mig sålunda redan i farstun. Visst är det kul att låta tärningarna avgöra i stridens hetta, men att dotta roll är något av det trökigaste som finns, enligt mig.

Det fanns en tid då somliga fantasylajvare såg ner på vampyrlajvare eftersom de senare inte syr sina egna dräkter från ull till färdig mantel, för att de inte lever i sin roll dygnet runt i sju dagar. Så vadå, tänker jag. Rollspel som rollspel. Det är att spela rollen som är grejen, inte sättet. Och när jag rollspelar ut min WoW-karaktärs höjdrädsla, nog tusan slår mitt eget hjärta dubbelt så fort, en spegling av det jag beskriver i text i spelets chatkanal.

Sedan har ju WoW en rätt klar fördel jämfört med traditionella spel, för oss som är lite till åren komna och har ynglat av oss och börjat jobba för pengar vi får behålla. Jag kan rollspela en timme på onsdagkvällen, eller några fler på fredagkvällen, utan att behöva gå utanför dörren. En Riktig Rollspelssession, papper-och-penna-varianten, innebär att man träffas strax efter barnläggning, snackar skit en timme, gör i ordning roller i två timmar till, sätter igång att spela och måste avbryta runt ett då två av oss har somnat i soffan... eller hur går det till hos er?

Det är klart. Att spela rollspel i vår fysiska värld är dökul. Men det jag vill komma åt är att vi har något gemensamt, vi WoW-spelare och de Riktiga Rollspelarna, såväl tabelldreglare som dräktfanatiker, och det är Upplevelsen. Känslorna. Pirret i magen.

Massagebesöket

Du ska gå och få dig lite härlig massage. Du väljer ut en studio, bokar tid, och travar dit, förväntansfullt. Massören är duktig, tar i precis så där hårt som du vill och ger dig en helkroppsmassage som kommer att pirra i kroppen flera dagar framöver.

Det är bara det att du tycker att massören har lite långa naglar. Det nyper liksom till lite obehagligt emellanåt. När du påpekar detta ser massören lite undrande ut, tittar på sina naglar och tycker att de är väl så långa som naglar brukar vara. Okej, tänker du, det var kanske bara tillfälligt.

Nästa gång du känner att kroppen är i behov av helkroppsmassage går du till samma studio, för det var ju himla skönt. Återigen en omgång som heter duga, men återigen också de där lite för långa naglarna. Du nämner detta för massören, som ställer sig lika frågande den här gången. "Du kanske har känslig hud?" föreslår massören, och du tänker att det kanske ligger något i det, även om du aldrig känt dig särskilt känslig.

Nå. Du ger studion en chans till, kanske naglarna är nyklippta den här gången. Men icke. Det gör egentligen inte särskilt ont när naglarna kommer åt, men du börjar störa dig på det rätt mycket vid det här laget. Du bestämmer dig för att den här studion får vara nu.

Så hittar du en annan studio, bokar tid och går dit. Som tur är har även denna studio en skicklig massör. Som synd är tycks även denna massör ha lite för långa naglar. Du säger bestämt ifrån att du helst ser att massören har klippt sina naglar till nästa gång, varpå massören snörper lite på munnen och säger att om det inte passar så finns det andra studios att gå till.

Så då gör du det. Överallt stöter du på duktiga massörer med starka händer, men samtliga har lite för långa naglar för att upplevelsen ska vara total. Någon tipsar om en studio som är speciellt inriktade på personer med känslig hud, men när du kommer dit vågar de knappt ta i dig (och de envisas dessutom med att bjuda dig på kletiga marmeladkulor med sötsliskig smak, något som du inte alls tycker om) så dit går du inte tillbaka.

Du börjar förhöra dig med dina vänner. Vad har de för upplevelser av massagestudios i stan? Några tycker att de lite för långa naglarna är väl sådant som hör till, det är ingenting de tänker på (och en del tycker att det är rätt läckert med långa naglar och struntar i att det gör lite ont på somliga), det finns ju andra massörer att gå till om man inte är nöjd, man får väl koncentrera sig på det som är bra, och just det här med lite för långa naglar hör ju inte till själva massagedelen så det kan man väl strunta i. Andra håller med dig, de börjar bli bra trötta på att ständigt få de där lite för långa naglarna nertryckta i skinnet under massagesessionen oavsett vilken massör de går till, men har liksom du själv tänkt att det kanske bara är de som är känsliga, eftersom det är det de fått höra när de har påpekat saken.

Till sist tröttnar du på att inte hitta en massör som har tillräckligt korta naglar och går in på den första studion, slår näven i bordet och kräver en massör med korta naglar. Svaret blir att man inte kan marknadsföra en studio med slagorden "Här har vi välklippta naglar" eftersom det verkar lite fånigt, och dessutom kommer det inte locka så många kunder eftersom det egentligen inte finns något behov av massörer med kortare naglar. För det är ju ingen som klagar på de med lite för långa naglar. Ja, förutom de med känslig hud.

Och själv tänker du att din hud inte varit så känslig om det funnits massörer med välklippta naglar.

No pugs allowed

Pug. Kan vara det engelska ordet för en tillplattad liten hund med stora ögon. Kan också vara förkortningen på "pick-up group", det vill säga en slumpmässigt hopplockad grupp mmorpg-spelare som kör en dungeon ihop. Båda sorterna kan man ha svårt att tåla.

Jag är varken särskilt dålig eller särskilt bra på att tanka. Jag är varken särskilt långsam eller särskilt snabb. Min största fördel som tank är att jag tar motgångar och misstag med ro och en nypa humor. Min största nackdel som tank är att den attityden inte gäller mina egna motgångar och misstag. Vilket innebär att när andra skäller ut mig för att jag är för långsam, inte ser deras fällor, står på fel ställe eller vad det nu kan vara, så går det rätt in i maggropen och sprider sig sedan som getingtäckta tjockoljeströmmar ut i kroppen på mig.

Därför puggar jag inte längre. Det hände i början av Pandaria-expansionen, då jag fortfarande var på normal mode och hade två instanser att välja på, som jag redan provat på i betan och visste att jag hanterade. Gjorde också några heroics när jag kommit upp mig i graderna lite. Kände mig rätt säker på det hela.

Och så kommer det en sån där gräslig pugmänniska och pajar alltihop.

Jag vet, jag brukar gnälla om det här i mina spelbloggar. Det här är tredje bloggen jag gör det i. Men det är så förbannat irriterande att jag inte kan ta del av hela paketet World of Warcraft bara för att det ovillkorligen innebär att jag måste ta en massa oförtjänt skit. Och blanda nu inte ihop detta med kritik. Jag tar villigt konstruktiv kritik för att lära mig bli en bättre tank, och nog gör jag mig "förtjänt" av kritiken (inte minst för att jag har så svårt att se vad som är fiendegenererade färgvirvlar och vad som är vängenererade...)

Klart det finns det en andra sida. Puggarna som tycker att det är förbannat irriterande att deras World of Warcraft-upplevelse solkas av att de blir sinkade av tanks som i deras ögon inte håller måttet, att de är där för att spela och inte för att agera pedagoger.

World of Warcraft är ett mmorpg. Massive multiplayer, det betyder att en herrans massa spelare spelar ihop. Ihop. Tillsammans. Antingen gormar man åt folk som inte kan någonting eller så kläcker man ur sig lite smarta tips. I det ena fallet blir man av med ytterligare en tank och förlänger kön till dungeons med ytterligare några sekunder. I det andra får man bättre kommunikationsskills och och bidrar till att höja tankingskills hos en medspelare.

Mitt gille är ett rollspelsgille så det blir sällan guildruns, vilket innebär att jag nästan aldrig gör dungeons nuförtiden. Men någon gång emellanåt drar vi ihop ett gäng, kör en instans, har kul, lär oss tillsammans eller lär varandra. Som häromdagen, då vi gjorde Mogu'shan Palace. Det gick ganska bra, fick tanka klart en boss med bara en dps kvar på benen, och fick lära mig att de gröna virvlarna var bra virvlar, samt var jag skulle tanka slutbossen. Lättsamt och trevligt och lärorikt. Så önskar jag att det vore även med pugs.

"Äh, det är ju så det ser ut, antingen får man tåla det eller så får man skippa pugs." Okej. Jag har svårt att förstå logiken i att man måste tycka att det är okej att folk beter sig som idioter för att kunna ta del av hela spelet, men visst. Visst kan jag skippa pugs. Visst kan jag spela med mina vänner istället. Kom bara inte och klaga på långa köer sen.

Vill du surfa på min korta kötid så varsågod! Ta med dig ett glatt humör, respekt och gärna en bra healer, så kör vi lite instanser tillsammans! Jag kan fixa första bossen i Mogu'shan Palace med bara en dps till hjälp, till exempel.

The Witcher - då som roman

I jakten på nästa Sagan om is och eld-bok (kanske klingar namnet Game of Thrones mer bekant) på biblioteket snubblade jag över en bok som hette Ödets svärd, av en polsk författare vid namn Andrzej Saprowski. Förvånat läste jag på baksidan att boken var andra delen av flera, vilka låg till grund för datorspelet The Witcher.

Jag lånade The Witcher 2 i höstas av en kompis, svor så det osade över de omöjliga kontrollerna och fastnade till sist i en grotta som jag inte tagit mig ur än - monstren är för svåra och grottan är en återvändsgränd (antar att jag borde lagt mer tid på att lära mig hantera fällor och drycker, men vafan...).

Visserligen hade jag hört om ettans tvivelaktiga samlande av kvinnor (för varje lägrat fruntimmer lades ytterligare ett kort till samlingen, pris till full samling förstås), men lockades ändå av historien om Geralt, häxkarl från Rivia, som med sina magiska drycker, runtecken och principer tar sig an det ena monstret efter det andra och dödar dem för pengar. Och trots mina aversioner mot själva spelsystemet så är storyn fortfarande intressant.

Eftersom det var enklare att knalla tillbaka till bibblan och låna första delen, Den sista önskningen, när jag väl var klar med femte GoT-boken, än att försöka ta sig vidare i The Witcher 2, så gjorde jag det. Jag blev inte besviken, något som hänt i hälften av de fall jag provsmakat av för mig ny fantasylitteratur på sistone.

Här tas ett lite annat grepp om berättande än vad jag är van vid i fantasyhistorier, men ack så fräscht det kändes. Inga enorma kartor, inga politiska intriger (nåja, några små men det är bara ursäkter för det egentliga stoffet), inga rädda-världen-uppdrag. Bara Geralt och hans berättelse, som framförs genom en nutidsberättelse och tillbakablickar från densamma.

Sapkowski skriver dialog som växlar mellan folksagesimpel och vasst humoristisk, han skapar intensiva actionsekvenser som eggar datorspelssinnet, och han målar upp en värld där sagoväsen och allsköns fasor är det centrala, både i Geralts liv och i berättelsen. Men där finns också ett djupare och mer antytt plan där Geralts inre berörs, och även om det är väldigt sparsamma glimtar så blir jag vansinnigt nyfiken på fortsättningen.

Rekommenderas, alltså, böckerna om häxkarlen från Rivia. Nu ska jag bara se till att skaffa spelen också, ettan såväl som tvåan. Och lära mig de satans kontrollerna...

Avtrubbning

Jag är alltså igång med ny vända Mass Effect-trilogi, denna gång som renegade. Renegade är en av vägarna man kan gå för att nå målet, och motsatsen är paragon. Renegade innebär att om jag kan lösa en situation med förhandling eller våld så väljer jag våld, om valet står mellan att vara barmhärtig eller skoningslös så är jag skoningslös, om jag kan vara tillmötesgående eller tjurig så väljer jag tjurig. Av naturen är jag en paragon med visst inslag av renegade, att döma av tidigare genomspelning. Men nu ska mina inre demoner släppas fria.

Det är riktigt roligt för det mesta. I första spelet blir man mellan uppdragen kontaktad av The Council, och att upprepade gånger låta koppla fram dem endast för att kunna koppla ner i örat på dem var vansinnigt skoj - till och med min sarkastiske pilot Joker tyckte att det var kul. Lite så här:

Det känns också, på ett härligt vridet sätt, befriande att damma till frågvisa journalister, låta illgärningsmän och -kvinnor stifta närmare bekantskap med min Shuriken-pistol istället för en rättsal, och paja för både lagliga instanser och brottslingar genom att godtyckligt dela ut eller undanhålla överkommen information.

Men så kommer de där valen då det verkligen tar emot. När jag trogen min renegade-bana tar ihjäl karaktärer och varelser som jag i tidigare genomspelning skonat, bara för att fylla på den röda skalan. Då mattas det brutalitetsfascinerade flinet av en smula på grund av viss anspänning i halsen och nålen på min inre moralkompass vrider sig i kramp.

Vartefter spelet fortgår mattas dock den känslan av. Renegade-valen handlar mer och mer om att välja det alternativ som står med röd text eller återfinns på dialogsnurrans nedre halva, eller om att inte missa en enda blinkande renegade-ikon som om jag klickar på rätt musknapp gör att min karaktär agerar snabbt och skoningslöst (och förstås att undvika den invanda reflexen att klicka när paragon-ikonen dyker upp).

Är jag avtrubbad? Mja, man kan ju undra. Visst stör det mig allt mindre att utplåna raser, lämna oskyldiga åt sitt öde bara för att jag har andra saker för mig (rädda en galax, bland annat) eller leverera verbala örfilar åt mina kamrater. Och visst skrattar jag rått åt min badass-Shepards kaxiga repliker när han gett ytterligare en npc renegadeanpassad behandling, alltmedan hans ansikte bokstavligen krackelerar, och ögonen lyser allt rödare av fördärvelse*

Vadå "avtrubbad"? Skaru ha en smäll?

Frågan är bara vad det är som trubbas av. Anpassar jag mig till denna tveksamma moral i största allmänhet, eller anpassar jag endast mitt spel-jag? Kommer jag, om jag någon gång finner mig stå med vapen i hand framför brottsling med tungt lastat samvete, att göra processen kort med syndaren eller kommer jag att överlåta domen åt lagens långa arm? Kommer jag att själv anse mig stå över andra och därmed ha rätt att döma dem efter eget gottfinnande?

Nja. Näe. Jag är inte särskilt orolig. Jag vet förstås inte hur jag skulle reagera i extrema situationer, där det gäller mitt liv eller någon annans, där det gäller mina barns liv. De enda levande varelser jag med svallande blod gått ut i fullskaligt krig mot i mitt liv är bladlöss, och när jag gjorde lumpen insåg jag att jag faktiskt inte visste om jag någonsin skulle palla att skjuta ihjäl en annan människa, så soldat jag var. Och jag kan inte säga att jag är mer blind för omvärldsmisär nu än förr (snarare tvärtom, grinar över varenda stackars-barn-artikel i tidningar och är världsförälder genom Unicef).

Min högst ensidigt empiriska slutsats är alltså att det egentligen inte handlar om avtrubbning i allmänhet, utan ett rationellt sätt att hantera ett fullständigt påhittat skeende (dvs spelet), där jag visserligen är den som avgör hur hämningslöst och våldsamt detta skeende fortlöper, men som jag ändå vet inte är på riktigt. Och om det inte är på riktigt kan jag övertala min hjärna att inte bry sig. Om just dessa digitala hemskheter.

En listigt inbakad moralkaka är att renegade-Shepard aldrig får ligga. Tänk på det.

En gång var Shepard en kaxig liten sötnos, numer mest kaxig.

*Dessa effekter dök först upp i Mass Effect 2.

Svaret är enkelt: Det är komplicerat

I media ser man mycket rubriker som antingen hyllar eller sågar datorspelens påverkan på oss människor (särskilt yngre). Skillnaden mellan "riktiga" artiklar och blogginlägg från ena eller andra sidan ligger oftast i att artiklarna drar till med fler fakta (relevanta såväl som irrelevanta) och skribenterna/intervjuobjekten med fler titlar (relevanta såväl som irrelevanta). Egentligen är svaret på frågan om huruvida och i så fall hur datorspel påverkar oss mycket enkelt: Det är komplicerat.

När jag till exempel sitter och spelar Mass Effect så finns det en hel rad olika komponenter som påverkar mig på olika sätt. Det finns döäckliga monster som gör mig rädd medan jag spelar och, om jag vore yngre, kanske skulle ha gjort det svårt för mig att sova och ge mig obehagskänslor även de tider jag inte spelade.

Det finns minispel där man till exempel måste ägna sig åt gammal hederlig addition för att klara av att öppna portar, eller andra där man måste se mönster i labyrinter och innan tiden går ut hinna flytta markören genom labyrinten, eller där man ska byta ut trasiga datorchip (i praktiken flytta klossar) i rätt ordning.

Striderna är dels taktiska, där jag måste välja vilka förmågor jag ska använda och i vilken ordning för att vinna striden utan att ta för mycket skada själv, dels måste jag använda finmotorik för att med muspekaren kunna sikta och skjuta trots att jag är påverkad av stress och adrenalinrus, och dessutom ha någon sorts spatial, alltså rumslig, koll.

Jag kan välja att hjälpa folk och tänka på valet av mina konsekvenser, något som lätt kan appliceras på världspolitik och katastrofsituationer, eller varför inte mitt eget vardagsliv. Jag kan också välja att köra den hänsynslösa stilen där ändamålet helgar medlen. Om jag väljer det senare tvingas åtminstone jag, Maria, göra våld på min egen inre moralkompass åtskilliga gånger, även om jag ofta skrattar åt min karaktärs nästan barnsliga brutalitet - kanske med risk för att avtrubbas. Frågan är dock, och den är inte en gång för alla utredd, om detta även påverkar mig i liknande situationer i verkliga livet.

I ett enda spel ryms alltså en hel rad olika saker som kan påverka mig negativt eller positivt, antingen det är känslomässigt eller intelligensmässigt. Därför går det inte att säga att datorspel är bra eller dåligt, för det beror självklart på både spelet och dess innehåll och uppbyggnad, samt på vem jag är och hur jag fungerar.

Som jag sa. Det är komplicerat.

Renegade Shepard

Det är knappt ett år sedan jag stod i köket och grät av sorg efter att ha sett min älskade Shepards historia avslutas med Mass Effect 3. Det låter ju himla dramatiskt, och om det här med att digitala figurer väcker starka känslor har jag bloggat om på Loading (varning för spoilers). Men faktum är att det inte är förrän nu jag äntligen lyckats dra igång Mass Effect igen, först nu som jag känner mig redo för en ny omgång.

Den här gången tänkte jag köra renegade. Med min första Shepard hade jag klart övervägande paragon-poäng, liksom jag i SWTOR har nästan bara light points. Jag är en MES helt enkelt, en blödig, känslosam, ömhjärtad liten mes som spelar enligt devisen "kan inte alla få leva om de lovar att vara snälla?".

Men nu jäklar. Nu är det hårda bullar, stål innanför pannbenet och betong i hjärtat. Här ska samlas röda poäng så det bara fräser om det. Än har jag inte en enda antydan till blått fyll på paragon-skalan, det är bara renegade som fylls på. Det känns bra.

Eller inte.