Renegade Shepard

Det är knappt ett år sedan jag stod i köket och grät av sorg efter att ha sett min älskade Shepards historia avslutas med Mass Effect 3. Det låter ju himla dramatiskt, och om det här med att digitala figurer väcker starka känslor har jag bloggat om på Loading (varning för spoilers). Men faktum är att det inte är förrän nu jag äntligen lyckats dra igång Mass Effect igen, först nu som jag känner mig redo för en ny omgång.

Den här gången tänkte jag köra renegade. Med min första Shepard hade jag klart övervägande paragon-poäng, liksom jag i SWTOR har nästan bara light points. Jag är en MES helt enkelt, en blödig, känslosam, ömhjärtad liten mes som spelar enligt devisen "kan inte alla få leva om de lovar att vara snälla?".

Men nu jäklar. Nu är det hårda bullar, stål innanför pannbenet och betong i hjärtat. Här ska samlas röda poäng så det bara fräser om det. Än har jag inte en enda antydan till blått fyll på paragon-skalan, det är bara renegade som fylls på. Det känns bra.

Eller inte.

Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar - gruvarbetare i det här fallet - får man tänka bort, andra - vagnar utanför gruvan - går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem "på riktigt" - särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.

Uppdrag: Level 50

Det är nära nu. Snart level 50. Det är alltså maxlevel och jag har ägt spelet i ett år. Jag är inte världens snabbaste levlare, om man säger så...

Jag trivs med att vara sith juggernaut. Jag trivs inte med SWTORs ability-hantering. World of Warcraft har tydliga ikoner och lagom många förmågor som medger en rotation som inte kräver alltför mycket trixande med keybinds och makros (vad säger jag, jag använder ju inte ens makros). SWTOR har ungefär två typer av ikoner i nästan olika färger: den ena sorten inbegriper ett huvud, den andra sorten inbegriper en ljussabel. Dessutom är det för många förmågor som liknar varandra (jag har t ex fyra-fem olika sorters stun-effekter, ett par armourbreaking-attacker och några attacker som inte gör så mycket mer än just skada), och som salt i såren har de dessutom bieffekter som liknar åter andra förmågor, och så slutar det med att jag måste ha allihop i actionbaren ändå.

Eftersom jag är ett vanedjur går mycket av min stridstid åt att fundera över hur jag kan flytta om förmågor på actionbaren så att de liknar uppsättningen jag har i WoW. Alltså, effektivisera rotationen och, tja, lära mig varje förmåga lite bättre så att keybindsen sitter mer i fingrarna än i ögonen - som det är nu tittar jag mer på actionbaren än på vad som faktiskt händer på skärmen, och det är förstås en nackdel om jag på sikt vill tanka heroics även i SWTOR*.

Nu efter jul kör jag free-to-play-varianten, efter att ha varit inaktiv och pröjsat för det hela hösten. Det spelar mig inte så stor roll eftersom jag mest questar på solokvist och framförallt är intresserad av min class story för tillfället. Jag skulle vilja rollspela, men undrar hur sjutton jag ska få ihop det tids- och engagemangsmässigt. Kontinuerligt rollspel kan bli så himla bra, men jag är inte särskilt kontinuerlig av mig just nu. Dessutom har jag redan visst rollspel igång i WoW, och det kostar på lite mentalt också. För många bebisar, liksom.

Snart lär det dock bli till att betala igen. Jag vill ha tillgång till alla questbelöningar, kunna matcha rustningen och använda alla emotes, och snart kommer ju expansionen, med allt vad det innebär. Ingen har väl undgått att läsa om "Regnbågsplaneten" Makeb där spelets samtliga homosexuella npc:s kommer att placeras. Jag tycker det är bedrövligt att det inte går att låta dessa npc:s befinna sig lite här och var i hela spelet (BioWare är ju kända - berömda också, och ökända får man förmoda - för att länge ha erbjudit möjlighet till samkönade relationer i sina spel) men antar att det än så länge är en nödvändig kompromiss med tanke på maktfaktorn USA:s inte alltför generösa inställning till att det över huvud taget skulle finnas antydan till homosexualitet i Star Wars-universat.

Fyra bars kvar. Sedan är det Ding med stort D. Ligger jag i kan jag vara färdig i mars.

*Jag tankar sällan i WoW. Inte för att jag inte klarar av instanserna, utan för att jag inte klarar av utskällningar av andra spelare. Konstruktiv kritik och tips tar jag tacksamt emot, men skäll vill jag inte ha. Och den hårda hud somliga vittnar om i tanksammanhang, den lyckas jag aldrig få. Det blir bara nya skavsår i de gamla och läkta.

Väx, lilla drake

En tripp in i Azeroth blev det i afton. Eller snarare Pandaria. Om det är bra eller dåligt att man numer kan göra obegränsat med dailies, det vet jag inte, men det finns i alla fall att göra, även om man tröttnat på att slita på åkern. Jag håller på att föda upp en jade-drake, en grön en. Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den blir stor.

Annars går tiden åt att så grönsaker, fiska, laga mat, hjälpa grannarna, rensa ogräs... Helt normala saker för en legosoldat med magiska krafter och skarpslipad yxa. Fast det är ändå en rätt skön omväxling mot Cataclysms (säg det sex gånger i en laxask) dailies - jag älskade i och för sig Molten Front och dess infernaliska kaos och omväxlande quests, men att nu förtjäna guld och dessutom ett och annat valor point på att odla morötter, det är inte fy skam heller.

Rollspelandet har kommit igång som smått efter jul och nyår. Själv har jag mest läst Sagan om Is och Eld-böckerna (Game of Thrones) och dessutom dragit igång mitt eget företagande (som frilansskribent, föreläsare bl a) så spelandet har liksom hamnat på avkrokar i hjärnan. Därför var det skönt att mjukstarta förra veckan med ett litet lagom rollspelsevent som en guildkamrat ledde. Det var bara jag som dök upp, men vi körde ändå, traskade iväg genom Jade Forest för att leverera öltunnor till grannbyn, och väl framme få i uppdrag att skrämma iväg några forest sprites. Inget märkvärdigt, men ändå något som ens karaktärer kan sysselsätta sig med samtidigt som de pratar om ditten och datten. Vardagsrollspelande, kan man kalla det. Tids nog blir det tid för epicness.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.

 

Areeena och rollspeeel, äntligeeen!

Whoah! Plötsligt blev det jul och så fick jag skrivuppdrag och så kom Star Wars: The Old Republic och så började jag skriva för Megazine...! Tankadinen blev en negligerad blogg.
Den uppmärksamme läste krönikan om problemet med folk som inte kan skilja på in character och out of character i senaste Level: World of Warcraft (hade rubriken Barslagsmål och Käftsmällar eller nåt sånt). Den var min dårå såatt... Håll utkik efter nästa nummer också i mitten av februari.
I SWTOR har jag också slagit mig in på tankbanan, men där är jag på långa vägar inte lika seriös som i WoW. Vilket innebär ganska lite.
Igår gjorde jag några arenamatcher med en guildkamrat, gillet behöver bli level 20 och att vinna arenamatcher är ett bra sätt att skaffa guild-xp. Jag körde retribution, hon helade. Visst blev vi överkörda av ett par paladiner, och visst var det nån warlock/priest-variant som jag fumlade bort, men en druid/mage som besegrade oss i en omgång tog vi av daga mycket skickligt i en senare match.
Jag har som vanligt problem med att hitta mina förmågor. Experter skulle säkert facepalma över mina obefintliga makros, eller sjunka ihop på golvet och kvida över min actionbar som i andras ögon måste te sig oerhört rörig. Efter lite ommöblering och nyupptäckande av Divine Plea (återställa mana) som försvunnit från pvp-baren samt insikten om att Repentance (försätta någon i meditativt tillstånd i en minut) faktiskt funkar på spelare också, så gick det lite lite bättre.

Igår var det rollspelsevent också, det första efter jul. Vi är ju några stycken som skaffat SWTOR, liksom... Ett småputtrigt litet event, vi drog till Lost Rigger Cove i Tanaris och snodde tillbaka stulen pryl åt en goblin. WoW erbjuder en intressant mix av bordsrollspel och datorspelsrollspel, eftersom man måste fantisera ihop en del. Som goblinen, prylen och de som stulit sagda pryl. Och ett pajat och fällt torn.

För övrigt ser senaste conquestpointrustningen apcool ut! Inga fåglar, bara drakar! Men. I vanlig ordning designar Blizzard mismatchande stövlar/bälte/wristguards för oss platebärare som inte använder Intellect. Skandal, det är vad det är. /Trumpen

The end is nigh!

Och då menar jag inte bara slutet på detta år. Jag har gett mig in i de nya instanserna som medföljde senaste patchen. Alldeles för trött med med guild-dps och någons vän som healer gav vi oss in i End Time. Eller ja, den dök upp när vi signade upp på Dungeon Finder.
Först måste man förstås ha skaffat sig ett quest, för Hordes del hittar man det inne i Garroshs myshörna i Valley of Strength, Orgrimmar. Därefter är det bara att följa instruktionerna. Efter inledande End Time följde Well of Eternity. Därefter kan man, om man har lust, fortsätta kedjan in i Hour of Twilight, men där sa min hjärna tack och godnatt.
End Time gav mig ett par tjusiga tank-brallor, Bloodhoof Legguards. Kollar man in loot-listan hittar man andra tank-attiraljer som väcker habegär...
Dessa två instanser var på det hela taget inte jättesvåra. Vi wipeade både tre och fem gånger, men när man väl hittat knepen borde det inte vara så himla knivigt. Stå i månskenscirkeln när den dyker upp, då är det lättare att döda zillioner mobs. Dra upp bossen i Obsidian Dragonshrine (End Time) ur lavan så undviker ni ond bråd död medelst überboostad näsknäppning (och flytta för Thralls skull till samma plattform när bossen spränger den ni står på). Tro inte att fel fire inte når er på sista bossen i Well of Eternity bara för att ni efter ett första fatalt misslyckande bestämmer er för att skippa achievementet That's Not Canon! och slutföra instansen på normalt sätt.
I övrigt är det egentligen inga konstigheter. Å andra sidan är jag en inte helt tillförlitlig källa eftersom jag mest hade hjärna inställd på autofollow och gjorde som jag blev tillsagd. Lite som ett prov - plugga järnet minuterna innan, prestera, glömma bort. Fast nåt lär ha fastnat i reptilhjärnan och kan plockas fram vid piggare tillfälle. I såna där sömngångarstunder är det skönt att hitta bra pug-dps och ha en trevlig healer med sig. Och självklart min egen guild-dps, trogna kamrat i alla väder och instanser :).