Renegade Shepard

Det är knappt ett år sedan jag stod i köket och grät av sorg efter att ha sett min älskade Shepards historia avslutas med Mass Effect 3. Det låter ju himla dramatiskt, och om det här med att digitala figurer väcker starka känslor har jag bloggat om på Loading (varning för spoilers). Men faktum är att det inte är förrän nu jag äntligen lyckats dra igång Mass Effect igen, först nu som jag känner mig redo för en ny omgång.

Den här gången tänkte jag köra renegade. Med min första Shepard hade jag klart övervägande paragon-poäng, liksom jag i SWTOR har nästan bara light points. Jag är en MES helt enkelt, en blödig, känslosam, ömhjärtad liten mes som spelar enligt devisen "kan inte alla få leva om de lovar att vara snälla?".

Men nu jäklar. Nu är det hårda bullar, stål innanför pannbenet och betong i hjärtat. Här ska samlas röda poäng så det bara fräser om det. Än har jag inte en enda antydan till blått fyll på paragon-skalan, det är bara renegade som fylls på. Det känns bra.

Eller inte.

Rollspel i all enkelhet

För att upprätthålla någon sorts standard i gillet, trots att medlemmarna har plugg, jobb och Guild Wars 2 som ockuperar deras hjärnor, så arrangerar en av våra fina officerare ett litet rollspelsevent varje vecka ungefär. Sist gick det lite trögt, det var bara jag och hon, men vi är så himla bra rollspelare (ryggdunk) och våra karaktärer har så mycket historia ihop att det gick lika bra för det.

Häromdagen var det fler som dök upp och vi gav oss av till en närbelägen gruva som kryllade av små stenspindlar och större stenspindlar. Vi skulle hitta en stackars vilsekommen pandarenyngling som troligen fastnat i ett stenras eller i värsta fall dödats av stendjuren.

Det är en lustig kombination av gammalt hederligt bordsrollspel vi håller på med, där spelledaren med ord beskriver miljö, omgivningar, väder, och personer som spelarna träffar efter vägens gång, och det faktiska digitala spel som vi rör oss i, det vill säga World of Warcraft. En del ingame-prylar - gruvarbetare i det här fallet - får man tänka bort, andra - vagnar utanför gruvan - går att använda i spelet. Man går lite på känn, är man osäker frågar man spelledaren.

En del av oss klär ner oss, sätter på oss låglevelgear som vi transmoggat till nåt häftigare, för att undvika instakilling när vi tar oss an monster. Det är kul att rollspela strider, men det är lika kul att utkämpa dem "på riktigt" - särskilt när monstren är så starka i jämförelse med ens låglevelgear att det faktiskt blir riktigt svettigt innan man får död på dem. Problemet är om man är spellcaster, eftersom spells kan göra samma skada utan oavsett vilken rustning man har (hett tips är också att plocka bort trinkets och ringar, de gör stor skillnad).

Somliga har uttryckt att den här typen av event är tråkiga, inte minst vandringar till och från de platser där uppdragen ska slutföras. Ibland handlar det förstås om olika preferenser, att de föredrar actionstinna events som börjar i hundranittio och slutar i en bergvägg. Ibland tänker jag elakt att de helt enkelt är dåliga rollspelare.

Visst gillar jag fartfyllda actionevent också, men jag tycker lika bra om de mer långsamtgående. Jag kan tänka över min rollfigur, fundera ut hur jag borde reagera i olika situationer, småprata och käftas med de andra rollerna, lära känna dem bättre, lyssna på deras samtal, eller kanske roa dem med skämt och bjuda dem på små berättelser från min figurs bakgrundshistoria.
Efter eventens slut brukar de flesta fortsätta rollspela, sätta sig på värdshuset med en bit mat och något starkt att dricka, och bara prata om allt och inget. Det ger mycket känsla, både av gemenskap och av atmosfär.

Uppdrag: Level 50

Det är nära nu. Snart level 50. Det är alltså maxlevel och jag har ägt spelet i ett år. Jag är inte världens snabbaste levlare, om man säger så...

Jag trivs med att vara sith juggernaut. Jag trivs inte med SWTORs ability-hantering. World of Warcraft har tydliga ikoner och lagom många förmågor som medger en rotation som inte kräver alltför mycket trixande med keybinds och makros (vad säger jag, jag använder ju inte ens makros). SWTOR har ungefär två typer av ikoner i nästan olika färger: den ena sorten inbegriper ett huvud, den andra sorten inbegriper en ljussabel. Dessutom är det för många förmågor som liknar varandra (jag har t ex fyra-fem olika sorters stun-effekter, ett par armourbreaking-attacker och några attacker som inte gör så mycket mer än just skada), och som salt i såren har de dessutom bieffekter som liknar åter andra förmågor, och så slutar det med att jag måste ha allihop i actionbaren ändå.

Eftersom jag är ett vanedjur går mycket av min stridstid åt att fundera över hur jag kan flytta om förmågor på actionbaren så att de liknar uppsättningen jag har i WoW. Alltså, effektivisera rotationen och, tja, lära mig varje förmåga lite bättre så att keybindsen sitter mer i fingrarna än i ögonen - som det är nu tittar jag mer på actionbaren än på vad som faktiskt händer på skärmen, och det är förstås en nackdel om jag på sikt vill tanka heroics även i SWTOR*.

Nu efter jul kör jag free-to-play-varianten, efter att ha varit inaktiv och pröjsat för det hela hösten. Det spelar mig inte så stor roll eftersom jag mest questar på solokvist och framförallt är intresserad av min class story för tillfället. Jag skulle vilja rollspela, men undrar hur sjutton jag ska få ihop det tids- och engagemangsmässigt. Kontinuerligt rollspel kan bli så himla bra, men jag är inte särskilt kontinuerlig av mig just nu. Dessutom har jag redan visst rollspel igång i WoW, och det kostar på lite mentalt också. För många bebisar, liksom.

Snart lär det dock bli till att betala igen. Jag vill ha tillgång till alla questbelöningar, kunna matcha rustningen och använda alla emotes, och snart kommer ju expansionen, med allt vad det innebär. Ingen har väl undgått att läsa om "Regnbågsplaneten" Makeb där spelets samtliga homosexuella npc:s kommer att placeras. Jag tycker det är bedrövligt att det inte går att låta dessa npc:s befinna sig lite här och var i hela spelet (BioWare är ju kända - berömda också, och ökända får man förmoda - för att länge ha erbjudit möjlighet till samkönade relationer i sina spel) men antar att det än så länge är en nödvändig kompromiss med tanke på maktfaktorn USA:s inte alltför generösa inställning till att det över huvud taget skulle finnas antydan till homosexualitet i Star Wars-universat.

Fyra bars kvar. Sedan är det Ding med stort D. Ligger jag i kan jag vara färdig i mars.

*Jag tankar sällan i WoW. Inte för att jag inte klarar av instanserna, utan för att jag inte klarar av utskällningar av andra spelare. Konstruktiv kritik och tips tar jag tacksamt emot, men skäll vill jag inte ha. Och den hårda hud somliga vittnar om i tanksammanhang, den lyckas jag aldrig få. Det blir bara nya skavsår i de gamla och läkta.

Väx, lilla drake

En tripp in i Azeroth blev det i afton. Eller snarare Pandaria. Om det är bra eller dåligt att man numer kan göra obegränsat med dailies, det vet jag inte, men det finns i alla fall att göra, även om man tröttnat på att slita på åkern. Jag håller på att föda upp en jade-drake, en grön en. Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den blir stor.

Annars går tiden åt att så grönsaker, fiska, laga mat, hjälpa grannarna, rensa ogräs... Helt normala saker för en legosoldat med magiska krafter och skarpslipad yxa. Fast det är ändå en rätt skön omväxling mot Cataclysms (säg det sex gånger i en laxask) dailies - jag älskade i och för sig Molten Front och dess infernaliska kaos och omväxlande quests, men att nu förtjäna guld och dessutom ett och annat valor point på att odla morötter, det är inte fy skam heller.

Rollspelandet har kommit igång som smått efter jul och nyår. Själv har jag mest läst Sagan om Is och Eld-böckerna (Game of Thrones) och dessutom dragit igång mitt eget företagande (som frilansskribent, föreläsare bl a) så spelandet har liksom hamnat på avkrokar i hjärnan. Därför var det skönt att mjukstarta förra veckan med ett litet lagom rollspelsevent som en guildkamrat ledde. Det var bara jag som dök upp, men vi körde ändå, traskade iväg genom Jade Forest för att leverera öltunnor till grannbyn, och väl framme få i uppdrag att skrämma iväg några forest sprites. Inget märkvärdigt, men ändå något som ens karaktärer kan sysselsätta sig med samtidigt som de pratar om ditten och datten. Vardagsrollspelande, kan man kalla det. Tids nog blir det tid för epicness.

Då kör vi igång igen

Den här bloggen har jag döpt till "...and my shield!" De säger nämligen aldrig så i Sagan om Ringen, när ringens brödraskap bildas där i Rivendell. "You have my sword, and my bow, and my axe", säger de. Ingen nämner skölden. Den viktigaste av alla. Tanken. Dåligt.

Oavsett vilket spel jag spelar väljer jag slagpåsetypen. I World of Warcraft spelar jag protection paladin, i SWTOR sith juggernaut, i Dragon Age brukar det bli svärdskämpe med sköld och i Mass Effect vanguard. Ineffektivt, enligt somliga. Känns tryggt, tycker jag. Det får ta sin tid.

Rollspel utgör kärnan i mitt gamerliv. Min tillflyktsort, min upplevelsekälla, min kreativitetskatalysator. Rpg och mmorpg. Om detta skall denna blogg handla.

Jag har förut bloggat som Tankadinen (sista inlägget på den bloggen gjordes för ett år sedan, samtliga har flyttats över hit), men från och med nu tar ...and my shield! över.