Innan jag satte igång att spela Witcher-serien läste jag de två första böckerna om Geralt från Rivia och hans äventyr (om dem skriver jag här). Det första spelet, The Witcher, utspelar sig någon gång efter den första boken och delar av den andra, något som skickligt utnyttjas i spelets story. Att på förhand veta vem Geralt är och vad som driver honom ger ett intressant perspektiv på den berättelse jag upplever.
Spelets författare bestämde sig någonstans för att slänga på huvudpersonen Geralt en minnesförlust å det mest praktiska slaget - han har full koll på sina svärd och hur man brygger schyssta trolldrycker, men minns ingenting av det som hänt i hans liv tidigare, varken personer han känt eller saker han har gjort. Det underlättar för berättandet såtillvida att ingen tid behöver läggas på att förklara vem han är och var han kommer ifrån, utan spelaren kan köra igång in media res.
På vägen ställs Geralt, och därmed spelaren, inför moraliska och filosofiska val, både i tanke och i handling, som bit för bit hjälper Geralt att förstå vem han är, även om han kanske aldrig kommer att minnas vad han gjort. Det ger också spelaren möjlighet att själv skapa sin egen version av Geralt.
Jag kan ha varit här förut. Frågan är vem som minns det.
I boken presenteras dock en färdig bild av häxkarlen från Rivia, en som visserligen skalas av efterhand och i slutänden visar sig vara något annat än vad både läsaren och Geralt själv trott från början, men ändå en tämligen entydig bild. Det här påverkar mig i mina val, eftersom jag redan har en uppfattning om hur Geralt är. Varje gång jag ställs inför ett avgörande val för min karaktär går jag tillbaka i tankarna till böckerna - hur skulle bok-Geralt ha gjort? Hur såg hans livsfilosofi ut där?
Skulle Geralt gå i säng med en värdshusflicka, även om han inte var dyngrak?
Mig gör det ingenting att ha all denna förhandskunskap. Tvärtom är det bara roligt att stöta på personer som jag lärt känna i böckerna och höra historier om Geralts bedrifter som jag redan har upplevt eftersom det blir en berättelse på två plan. Ett där jag får sitta vid sidan av och hoppa av otålighet eftersom jag ju vet precis vad som hänt tidigare och är sprickfärdig av förväntan över hur Geralt själv ska reagera när han får nya pusselbitar; ett där jag lever mig in i spel-Geralts liv och försöker ta reda på nya saker om mitt förflutna samtidigt som jag måste lösa den uppgift jag ställts inför från spelets början och därmed stöter på nya människor och situationer att förhålla mig till.
Geralt och Dandelion, två vänner som får börja om på nytt.
Alla "spoilers", all bakgrundsinformation som jag fått genom böckerna, till trots, så tror jag att böckerna hade varit svårare att ta till sig om jag först spelat spelet. I och med min upplevelseordning kan jag forma spel-Geralt utifrån den bild jag fått ifrån böckerna. Häxkarlen i böckerna hade med största sannolikhet känts som en helt annan version om jag först stöpt spel-Geralt efter eget tycke och smak.
Det betyder inte att jag inte rekommenderar böckerna till dem som redan spelat spelen. Själva essensen av häxkarlen från Rivia går inte att välja bort i spelet, och allting är ju ändå gråskalor snarare än svart eller vitt.
Robert på bloggen Spelföräldrarna har dragit igång sommarprojektet "Veckans spelglädje" som går ut på att han varje vecka presenterar ett ämne som varje deltagande bloggare får ge sin syn på. Jag tänker haka på. Det första inlägget kommer inom kort. Läs bakgrunden till projektet här.
Surfade in på ett riktigt kul inlägg i debatten om kvinnliga rustningar i mmorpg på MMOSite. Det ser förstås inte alltid ut så här, men i långt högre grad än manliga rustningar visar skrevområde, bröstmuskler etc. En teori är att ju mindre och billigare spelet är, desto mer bikinaktiga blir kvinnorustningarna...
Men det var inte det jag skulle prata om utan det här: motargument. Ett av de vanligaste är "spela ett annat spel då". Ett annat är "det är ju killar i majoritet", "det ska väl vara snyggt" och så vidare. Så här vill jag bemöta de argumenten.
1. Spela ett annat spel då.
Jag vill spela det här spelet eftersom det på det hela taget är bra. Jag vill bara att min kvinnliga karaktär ska ha en vettig rustning. Dessutom är det svårt att hitta ett enda spel som inte någonstans har en bikinirustning.
2. Ska det vara diskbänksrealistiskt då menar du?
Att jag ogillar en sak betyder inte att jag älskar raka motsatsen. Rustningar kan vara snygga, till och med attraktiva, samtidigt som de är funktionella och inte visar omotiverade hudpartier. Läs gärna en äkta rustningsmakares åsikter om hur funktionellt kan rimma väl med attraktivt.
3. Vi ser ju olika ut.
Ja, det gör vi. Män och kvinnor har olika kroppsform och behöver olika utformade rustningar för att det både ska gå att röra sig i och skydda som det ska. Men knepet med bröstformade rustningar för att både få brösten att synas och dessutom skydda dem, går bort eftersom designen dessvärre är direkt livsfarlig.
4. Är det så fult med lite hud?
Bar hud kan vara snyggt och attraktivt/sexigt men blir i vissa fall bara sexualiserat. I fallet med rustningar påstår jag att det är sexualiserat, det vill säga den enda funktion hudblottandet har är att åskådaren ska bli lite tänd. Designen på mansrustningarna gör att karaktären ser häftig och snygg ut, något som ofta ingår i attraktivt/sexigt, men knappast sexualiserad eftersom den samtidigt är funktionell, det vill säga skyddar vitala delar som ljumskar, mage och hals.
5. Målgruppen är ju unga heterosexuella killar.
Nja, det är visserligen mest män som spelar mmorpg men ändå kanske uppemot en femtedel kvinnor, vilka då ingår i målgruppen. Att strunta i en femtedel av sin spelarbas är inte särskilt klokt. Tyvärr är det oftast pengar som snackar, och då hamnar vi på argument 1.
6. Men den manliga spelaren är ju i majoritet, varför ska en minoritet påverka hela spelet?
Av alla kvinnor som spelar så väljer nästan alla att spela kvinnliga karaktärer, medan kanske en minoritet av männen gör det. Då finns det stor anledning att lyssna på just den kvinnliga spelargruppen. Oavsett vem man är så spelar könet stor roll för identifikation - ser jag kvinnor kopplar jag direkt till mig själv: jag är en av dem. Vi må ha hur lite som helst gemensamt i övrigt, men det biologiska könet är detsamma. Alltså blir synen på kvinnor i spelet lika med synen på mig som kvinna i verkliga livet. Och - myten om mannen som en enkelspårig sexuellt inriktad varelse som kräver stålbikini för att vara nöjd med sitt spel förstärks.
Bilderna är från Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag hade velat ha förhandsbilderna på Lancer-klassen ur själva karaktärsskapardelen i spelet. Den manliga rustningen är heltäckande. Den kvinnliga har... ett stort hål precis över magen. En rustning med hål för magen. Wow. I ärlighetens namn ska jag säga att det visst finns flera bilder på kvinnokaraktärer från spelet med täckande kläder. Däremot hittar jag inga manliga karaktärer med bara bröst/ljumskar/midjor. Bara en glimt överarm.
Fotnot: Jag har läst statistik över spelarantal etc men hittar inte rätt länkar nu.
Japp, det är dags för en ny vända om skolk, våld och datorspel i media. Borlänge Tidning fokuserar på antalet timmar som läggs på datorspelande och hur det påverkar kroppen. Läraren Lars Jonsson talar om spel som något som tar fokus från det du egentligen ska göra och rekommenderar lika många timmar fysisk träning som datorspelande. Spelarna själva tycker att spelandet påverkar skolprestationerna positivt, men att de nog lagt på sig några extra kilo av all energidryck under lanande.
Mina fem ören: Fysisk aktivitet i måttlig mängd påverkar fysiskt och psykiskt tillstånd positivt. Troligen får man en bättre spelupplevelse om man mår bra fysiskt och psykiskt. Att kulturutövande har god inverkan på skolresultat vet alla utom möjligen vår skolminister, alltså är det inte konstigt om datorspelande (som inbegriper både spel, kultur och nöje) gör att spelaren klarar sig bättre i skolan.
För lite motion och sömn i kombination med för mycket energidryck kan vara förödande.
Men, så skriver Norrbottenskuriren att spelandet gör att eleverna inte går till skolan alls, eftersom de inte orkar. Läraren Tomas Livbom säger att många av dem är djupt deprimerade, att de fastnat i den onda cirkeln, att det inte går att bara "rycka ur sladden" eftersom det kan finnas andra problem som gör att föräldrarna inte orkar ta tag i just detta. Samtalsterapeuten Maria Norén säger att föräldrarna har ett stort ansvar - till exempel att vara närvarande själva och inte sitta klistrade i mobilen. Norrbottenskuriren skriver vidare om skolkuratorn Ilkka Koskenniemi som tycker att det är dags att börja fråga om datorspelsvanor när det börjar gå dåligt för elever och orsakerna ska kollas upp.
Mina fem ören: Unga mår sämre och sämre. Klasserna blir större och större. Lärarna får mindre och mindre tid till att vara lärare och blir mer och mer administratörer. Det dras in på skolsköterskor och skolkuratorer. Föräldrar har tillgång till hur mycket information som helst vilket skapar osäkerhet, samtidigt som de från "experthåll" får rådet att känna efter själva när det gäller barnuppfostran. Så vad gör barn (och vuxna)? Flyr. Rätt in i den enda värld de kan kontrollera. Och spelen är utformade så att spelaren hela tiden ska vilja komma vidare, så att den hela tiden får belöningar för det den gör och där utmaningsnivån anpassas efter spelarens nivå*.
VARENDA STANS där datorspelsproblematik kommer de här "andra problem" upp i periferin. Andra problem. Problem som prioriteras ner, som hamnar under datorspelsproblematiken. Låt mig, återigen, citera Ludvig Holbergs Jeppe på berget: "Alla säger att Jeppe super, men ingen säger varför Jeppe super."** På artonhundratalet oroades man över unga kvinnor som flydde in i sina fiktiva romanvärldar, och orden som används är nästan desamma nuförtiden med unga män och datorspelande. Unga kvinnor på den tiden hade inga mål här i livet förutom att gifta sig och föda barn. Unga män nuförtiden har ett liv som arbetslösa framför sig. Då kan man ju lika gärna sig ha kul under tiden...
Kanske är Shepard ledsen för att han bär hela galaxens öde på sina axlar snarare än att han spelar för mycket Battlefield?
Ja och så var det det här med våld och avtrubbning. En studie från Stockholms universitet säger att de som inte spelar våldsamma spel särskilt mycket får högre hjärtfrekvens på natten och sover sämre än de som spelar våldsamma spel i högre utsträckning. Doktorand Malena Ivarsson säger dock till Borås Tidning att det hon låter det vara osagt om våldsspelen är avtrubbande eller inte, men konstaterar att det nog inte är så bra att spela precis innan sängdags.
Mina fem ören: Vad är det som avtrubbas - empati med de datorgenererade offren? Stresskänslighet inför krävande moment som att sikta och skjuta först? Ovanan att se datorgenererade monster som ser äckliga ut? Och vad räknas som ett våldsamt spel? Innan man kan dra några slutsatser bör man först definiera detta, och det tycks inte studien ha gjort. En del vänjer sig snabbt och ser det som sker på skärmen som en hög pixlar, andra vänjer sig aldrig och slutar därför spela spelen, och åter andra associerar alltför mycket med verkligheten för att kunna se det enbart som pixlar (som jag).
Våldsamt eller bara pixligt?
Slutligen, Penn & Teller har gjort ett, självklart vinklat, program om spelvåld där de på vägen sätter fingret på det verkliga problemet: Människor som mår dåligt.
* Jag har skrivit utförligare om spelens mekanik i en artikel på temat "Varför spelar vi fortfarande?" i Level presenterar: World of Warcraft nr 3 2013, i butik nu.
** Och tro nu inte att jag likställer datorspelande med supande. Datorspel är inget kemiskt medel som tillförs kroppen.
Jag dras till mmorpg. Massive multiplayer online roleplaying games. Nya singleplayerspel kanske lockar emellanåt. Åtminstone om de helt klart och tydligt är rollspel, med betoning på roll. Tydlig story, karaktärsutveckling och så vidare. Det är så svårt att se på baksidan av spel nuförtiden vilken genre de tillhör eftersom varenda shooter har en till synes omfattande bakgrundshistoria och tydligt utformad spelkaraktär. Men när man börjar spela inser man att det är just en shooter/döda-monster-spel och inget riktigt rollspel. Enligt min definition då.
Istället är det mmorpg som fångar mig och jag har länge funderat på varför. Jag kör ju aldrig pvp och knappt några heroics, och soloquestar hela tiden. Så varför välja ett mmorpg, där halva grejen är att man spelar tillsammans med andra?
Häromdagen kom jag på det. En mycket enkel slutsats. I ett mmorpg bestämmer jag själv vem jag spelar. Jag bestämmer utseende, yrke, förmågor, bakgrundshistoria - allt. Det finns ingen färdig mall, bara lösa konturer som jag själv formar till något jag gillar. Och världen är tillåtande. Jag kan utföra uppdrag - men jag kan också lulla omkring och göra ingenting. Jag bestämmer.
Därför är det roligt att så många mmorpg är free-to-play, så jag slipper sitta där med fem-sex månadskostnader. Nu har jag inte fem-sex spel igång, endast två (World of Warcraft och Star Wars: The Old Republic) samt en closed beta, men jag har länge kastat lystna blickar på både Guild Wars 2, Tera och Secret World. Få se om det blir av snart.
Det lustiga är att SWTOR mest lockar med sin singleplayerdel, alltså class story. Jag gillar den. Den får mig att känna mig tuff och häftig. WoW lyckas inte riktigt med det på samma sätt, förmodligen eftersom de inte har inspelad dialog och dialogval utan förlitar sig på questtexter.
Bägge gör förstås samma misstag - att ge samtliga spelares karaktärer samma roll i världen, det vill säga Den Som Avgör Allt. Och det går ju inte. Åtminstone inte om man ska ta hänsyn till den när man rollspelar sina kompisar. Jag väntar fortfarande på ett mmorpg som klarar det konststycket, att få spelaren att känna sig häftig och speciell utan att det kraschar lore-logiken när man rollspelar med andra.
Jag har skrivit en ganska lång text om Battlefield 4 och det som visades och sades på eventet i Stockholm den 26 mars. Läs hela texten på min officiella sida.
Det finns en elitism i spelvärlden liksom inom andra kulturyttringar och fritidsintressen. Dels handlar det om definitionen på ett Riktigt Spel TM (gränserna flyter omkring lite men oftast är ett Riktigt Spel TM en förstapersonskjutare eller plattformsspel som kräver konsol eller dator, som möjligen kan spelas på tablet; casualspel man hittar som appar eller i sociala medier är inga Riktiga Spel TM). Dels handlar det om hur man definierar sig själv.
En community manager på EA kallade sig själv gamer i en intervju och i kommentarfältet handlade det mest om att det bara är wannabes som kallar sig gamers. Definitionen av en riktig gamer är sålunda att man inte definierar sig som gamer, utan som en person som spelar spel helt enkelt... En sådan person som spelar spel tycks därmed definiera alla som kallar sig för gamers för fake gamers.
Jag själv kallar mig gamer och definierar ordet som en person som älskar spel, att spela spel och att omges av spel - har spel som fritidsintresse alltså. För vissa räcker det med att älska World of Warcraft och spela World of Warcraft enbart, andra tycker inte att man får kalla sig gamer om man enbart spelar ett enda spel. Jag tänker som så att man kanske inte är överlag matlagningsintresserad om man endast älskar att laga pannkakor och inget mer, men det finns ändå en passion för någon sorts matlagning där.
Casualspel är ofta väldigt enkla att lära sig och pusselartade och har en stor kvinnlig spelarbas, dessutom tycks det finnas fler kvinnliga utvecklare av casualspel än AAA-spel. Dessa spel ses ner på av AAA-spelarna eftersom de är så enkla. De är inga Riktiga Spel TM. För de är enkla. Gulliga. Pussliga.
Själv blev jag något provocerad av ett uttalande av en Wooga-anställd som sa att handkontroller med massor av knappar skrämmer henne, och för att locka fler kvinnor att spela gör man kontrollerna enkla. Som om tjejer inte fixar komplicerade kontroller. Men så tänkte jag efter och det är ju precis så jag själv funkar.
Eller ja, nästan. Jag har inga problem med att sköta kontrollerna på datorn (även om jag inte har en massa makron när jag spelar WoW och SWTOR), medan en Xbox-kontroll kan skapa viss förvirring fastän det nog mer handlar om ovana. Samtidigt, de komplexa kontrollerna som The Witcher 2 har på datorn roar mig inte ett dugg.
Jag vill åt en spelupplevelse som inbegriper story, känslor, och den smolkas om kontrollerna och själva spelmomenten, alltså när man med hjälp av knapptryckningar ska uppnå ett visst mått av förstörelse och död, är för komplicerade att hantera. Jag vill inte att det ska vara enkelt att klara spelen, men det finns andra sätt att göra det svårt än att införa spelmoment som kräver komplexa knapptryckningar.
Den här elitismen, oavsett vilket uttryck den tar sig, solkar ner den fina värld som spelvärlden ändå är i mina ögon. Det är trist att behöva läsa nedsättande kommentarer som enbart handlar om definition av ord och begrepp, när vi ändå har ett gemensamt intresse: att uppleva spel. En upplevelse är väldigt personlig, och det spelar egentligen ingen roll om det är Nobelpristagare eller deckare, tekniskt krävande spel eller casualspel - gillar vi det så gillar vi det. Att anses mindre värd bara för att man gillar det enkla är bra tråkigt.
Det är också bra tråkigt att folk med spel som fritidsintresse, som dagligen måste kämpa mot fördomar utifrån, måste trycka ner dem som befinner sig på samma sida. Jag gillar inte sportspel. Jag har inget som helst intresse av att sparka på en digital boll eller styra ett digitalt hockeylag. Jag älskar rpg, ju komplexare story desto bättre.
Men bara för att sportspel inte är rollspel skulle aldrig påstå att det inte går att leva sig in i de spelen, eller att de inte är Riktiga Spel TM bara för att jag inte får den spelupplevelse jag vill ha av dem.
