Gästkrönikör på Slutet.nu

Idag är jag gästkrönikör på Slutet.nu. Läs om varför jag fortfarande inte spelat klart Witcher 3 för att jag "inte har tid".

Jaha? Vad ska jag göra nu?

Ibland känner jag mig som Kråkan i Mamma Mu bygger koja. Han går all in på kojbygge, mäter och spikar och sågar och har sig, och när han byggt värsta kråkslottet (pun intended) så går han in i nån sorts post-kreativ apati och bara "Vad gör man sen? När kojan är klar? Vad ska man göra då?" Lite samma är det med World of Warcraft.

När jag har grindat rep och kört dungeons och gamla raids om och om och om igen, och slutligen har alla delar till den där transmoggen jag dreglat över så länge, då... Jaha. Det var det. Fint set. Jag har haft det en gång nu. Vad ska jag göra med det sen? Bara ha?

Det är förstås det som är halva idén med World of Warcraft. Samla samla. Lägga ner tid på spelandet, vilket genererar kosing för Blizzard. Det finns alltid mer blänkande rustningar att jaga. Samtidigt blir jag vid varje slutfört åtagande påmind om att leva i nuet. Är det det resultatet som är den verkliga upplevelsen, eller är det resan dit?

När jag lollar runt efter fiskar och shoveltusk-kött och morötter och grejer, då får jag ju trots allt uppleva en massa av Azeroth som jag kanske inte upptäckt hittills. Snubbla över questkedjor som jag inte gjort i min iver att nå maxlevel, låta mig inspireras av arkitektur och trädgårdskonst, upptäcka npc-er med roliga namn, och så vidare.

"Bishop Farting? Farting? HAHAHA!!" "Suck..."

Så, när jag kommer ihåg det försöker jag att ändå njuta av resan. Att levla herbalism i Northrend ger mig ju chansen att insupa atmosfären i Icecrown igen, känna doften av solvarm tall i Grizzly Hills, överväldigas av mäktigheten i Storm Peaks frusna raviner.

Men mellan varje resa infinner sig ändå den där kråksången. Vad gör man sen? När setet är klart? Vad ska man göra då?

...kanske skaffa ett nytt transmog-set?

Nytt mål: Blackguard

En guildkamrat nämnde några olika svärd hen skulle vilja ha till transmogrification, däribland Blackguard. Påpassligt nog kan min main tillverka just det svärdet, fast materialen är lite knepiga att få fram. Det krävs både traditionell farming bland malmådrar och mobs, plus lite grejande med alchemy och smelting för att få ihop allting.

"Jag kan köpa materialen", sa min vän, men jag hade redan tänt på idén att smida ett Blackguard-svärd från grunden med egenhändigt införskaffade material. Det blev några vändor i Blackrock Depths med min miner/alchemist, ett althoppande utan dess like för att hitta alla mats som jag sparat ifall att, plus lite mer althoppande för att samla ihop grejerna för att lära sig att tillverka ett par olika komponenter, innan jag hade allt jag behövde.

Run, Aeyin! Run!

Det gick inte att landa här, men det gick att hoppa av mounten i luften.

Det roliga med att farma, något som i sig kan vara dötrist och tråkigt och inte det minsta underbart, det är allt kul man snubblar över efter vägen. Gamla instanser, vanillaquest, små överraskningar här och där.

Här skulle man kunna ha en Pride-parad ju.

Bergakung.

Level 70 Elite Tauren Chieftains spelade på The Grim Guzzler en afton.

Äntligen redo för själva smidandet! Återigen en tripp in i Blackrock Depths, vars hopplösa karta jag numer bemästrar till åtminstone 85%, för att forma stålet vid själva The Black Anvil.

Har man slagit yxan i städet får man slita som fan.

"Sluta gnäll, Incencius, jag beundrar mitt verk här."

Det blev riktigt snyggt, om jag får säga det själv. Det kommer att klä min väns blood elf mage alldeles perfekt.

Master of the Ways!

Det är svårt att inte ha nåt att göra i World of Warcraft. Däremot är allting inte alltid så himla kul. Just nu är garrison-sysslor dötråkiga. Istället är jag så långt nere i pandaträdgårdsmyllan man kan komma.

Det har lite med mitt återuppväckta odlarintresse i köttvärlden att göra, och så är det här med fiske och matlagning nåt som Crogash tycker mycket om. Lustigt det där, hur ens påhittade karaktärer liksom får liv, utan att man hade tänkt ut nåt från början.

Så jag har fiskat och jagat och odlat och lagat massa mat och smilat in mig som fördärvad hos bönderna i Heartlands, odlingslandskapet i Valley of the Four Winds, för att få klart questet A Second Hand. Det är inte klart än, men snart... snart... På kuppen har jag gått och blivit polare med Nat Pagle och skaffat mig min vattengående mount.

Och nu äntligen har jag lyckats norpa titeln Master of the Ways. Nån i gillet tyckte i och för sig att det är en lite tam titel för en ärrad krigshjälte, men för Crogash är det något av det finaste han har

För övrigt har den här resan Crogash gör hittills varit mycket upptäckarglädje. Ibland när jag grindar och farmar och har mig så använder jag Wowhead väldigt flitigt för att det ska gå fort. Nu har jag istället upptäckt vartefter att pandabönderna går att muta med olika maträtter som jag kan laga av det jag samlar på mig, att de gillar olika gåvor olika mycket, och så vidare. Det har varit rätt mysigt. Nu börjar jag bli såpass erfaren att jag jobbar mer systematiskt, till exempel genom att leta jordhögar med gömda gåvor i, men ännu finns charmen där.

Jag har börjat med ny medicin som dels dämpar ångest/oro/depression och dels gör mig trött på kvällen och gör att jag har ro att också faktiskt gå och lägga mig, somna utan att tänka för mycket och sen sova i princip hela natten. I och med att jag sover bättre så har jag mer energi på dagarna, och antingen det nu beror på sömn eller medicin eller både och, så kan jag ta itu med saker på ett helt annat sätt. Ofta växer sysslor i bröstet på mig, det är som att jag när jag tänker på att diska så översköljs jag av känslan av all kommande disk i resten av mitt liv, ihoplagt, och så orkar jag inte ens börja. Den känslan upplever jag nästan inte alls nu. Eller har inte gjort sen jag började med medicinen.

Samtidigt har jag ju kunnat pyssla och dona och greja hur mycket som helst i World of Warcraft förut, medan jag knappt orkat laga mat. Vare sig det nu handlat om att samla gear eller fixa cooking achievements så har jag kunnat fokusera på sånt i timmar. Och jag har kommit till slutsatsen att WoW-sysslorna ändå ger mig ungefär samma känsla av belåtenhet som sysslor i verkliga livet ger mig. När jag sår och skördar i WoW känns det bra inuti. När jag sår och skördar i verkliga livet känns det bra inuti.

Nästan som riktig bubbelplast.

Skillnaden är att i det förra fallet ger det inget påtagligt resultat i köttvärlden. Dessutom är det förstås milsvid skillnad i fysisk ansträngning, och även mental. I spelet använder jag ungefär, ja vadå, fem knappar som jag styr med mina tio fingrar? De förändras aldrig. I köttvärlden använder jag mina händer på långt mer komplicerade sätt, något som väl ändå måste stimulera hjärnan på många fler sätt än spelandet. Och samtidigt är det just därför spel har varit, och fortfarande är, så viktigt för mig. När jag bara inte orkar i köttvärlden så kan jag ändå få ett visst mått av belåtenhetskänsla genom att göra det där istället.

Nu blir nästa mål att göra klart questet A Second Hand, samt att göra alla sorters cooking- och fishing dailies i huvudstäderna. Mot oändligheten, och vidare!

Horde-aste kocken EU?

Snart. Snart har jag bemästrat allt det pandariska köket har att bjuda på. Många timmars fiskande, grönsaksodlande, djurslaktande har det blivit. Och av nån anledning har det varit lite meditativt. Det liksom smakar gott av den här fiktiva mathanteringen. Dessutom är Crogash en fena på både fiske och matlagning även in character, och jag är ju sån att jag helst måste ha gjort saker och ting in game för att använda mig av det i rollspel.

Fan. Nu blev jag sugen på att fiska. Ses i Krasarang Wilds!

Herren på trädgårdstäppan