Jaha? Vad ska jag göra nu?

Ibland känner jag mig som Kråkan i Mamma Mu bygger koja. Han går all in på kojbygge, mäter och spikar och sågar och har sig, och när han byggt värsta kråkslottet (pun intended) så går han in i nån sorts post-kreativ apati och bara "Vad gör man sen? När kojan är klar? Vad ska man göra då?" Lite samma är det med World of Warcraft.

När jag har grindat rep och kört dungeons och gamla raids om och om och om igen, och slutligen har alla delar till den där transmoggen jag dreglat över så länge, då... Jaha. Det var det. Fint set. Jag har haft det en gång nu. Vad ska jag göra med det sen? Bara ha?

Det är förstås det som är halva idén med World of Warcraft. Samla samla. Lägga ner tid på spelandet, vilket genererar kosing för Blizzard. Det finns alltid mer blänkande rustningar att jaga. Samtidigt blir jag vid varje slutfört åtagande påmind om att leva i nuet. Är det det resultatet som är den verkliga upplevelsen, eller är det resan dit?

När jag lollar runt efter fiskar och shoveltusk-kött och morötter och grejer, då får jag ju trots allt uppleva en massa av Azeroth som jag kanske inte upptäckt hittills. Snubbla över questkedjor som jag inte gjort i min iver att nå maxlevel, låta mig inspireras av arkitektur och trädgårdskonst, upptäcka npc-er med roliga namn, och så vidare.

"Bishop Farting? Farting? HAHAHA!!" "Suck..."

Så, när jag kommer ihåg det försöker jag att ändå njuta av resan. Att levla herbalism i Northrend ger mig ju chansen att insupa atmosfären i Icecrown igen, känna doften av solvarm tall i Grizzly Hills, överväldigas av mäktigheten i Storm Peaks frusna raviner.

Men mellan varje resa infinner sig ändå den där kråksången. Vad gör man sen? När setet är klart? Vad ska man göra då?

...kanske skaffa ett nytt transmog-set?