Thursday 10 March 2016

Master of the Ways!

Det är svårt att inte ha nåt att göra i World of Warcraft. Däremot är allting inte alltid så himla kul. Just nu är garrison-sysslor dötråkiga. Istället är jag så långt nere i pandaträdgårdsmyllan man kan komma.
Det har lite med mitt återuppväckta odlarintresse i köttvärlden att göra, och så är det här med fiske och matlagning nåt som Crogash tycker mycket om. Lustigt det där, hur ens påhittade karaktärer liksom får liv, utan att man hade tänkt ut nåt från början.
Så jag har fiskat och jagat och odlat och lagat massa mat och smilat in mig som fördärvad hos bönderna i Heartlands, odlingslandskapet i Valley of the Four Winds, för att få klart questet A Second Hand. Det är inte klart än, men snart... snart... På kuppen har jag gått och blivit polare med Nat Pagle och skaffat mig min vattengående mount.
Och nu äntligen har jag lyckats norpa titeln Master of the Ways. Nån i gillet tyckte i och för sig att det är en lite tam titel för en ärrad krigshjälte, men för Crogash är det något av det finaste han har
För övrigt har den här resan Crogash gör hittills varit mycket upptäckarglädje. Ibland när jag grindar och farmar och har mig så använder jag Wowhead väldigt flitigt för att det ska gå fort. Nu har jag istället upptäckt vartefter att pandabönderna går att muta med olika maträtter som jag kan laga av det jag samlar på mig, att de gillar olika gåvor olika mycket, och så vidare. Det har varit rätt mysigt. Nu börjar jag bli såpass erfaren att jag jobbar mer systematiskt, till exempel genom att leta jordhögar med gömda gåvor i, men ännu finns charmen där.
Jag har börjat med ny medicin som dels dämpar ångest/oro/depression och dels gör mig trött på kvällen och gör att jag har ro att också faktiskt gå och lägga mig, somna utan att tänka för mycket och sen sova i princip hela natten. I och med att jag sover bättre så har jag mer energi på dagarna, och antingen det nu beror på sömn eller medicin eller både och, så kan jag ta itu med saker på ett helt annat sätt. Ofta växer sysslor i bröstet på mig, det är som att jag när jag tänker på att diska så översköljs jag av känslan av all kommande disk i resten av mitt liv, ihoplagt, och så orkar jag inte ens börja. Den känslan upplever jag nästan inte alls nu. Eller har inte gjort sen jag började med medicinen.
Samtidigt har jag ju kunnat pyssla och dona och greja hur mycket som helst i World of Warcraft förut, medan jag knappt orkat laga mat. Vare sig det nu handlat om att samla gear eller fixa cooking achievements så har jag kunnat fokusera på sånt i timmar. Och jag har kommit till slutsatsen att WoW-sysslorna ändå ger mig ungefär samma känsla av belåtenhet som sysslor i verkliga livet ger mig. När jag sår och skördar i WoW känns det bra inuti. När jag sår och skördar i verkliga livet känns det bra inuti.
Nästan som riktig bubbelplast.
Skillnaden är att i det förra fallet ger det inget påtagligt resultat i köttvärlden. Dessutom är det förstås milsvid skillnad i fysisk ansträngning, och även mental. I spelet använder jag ungefär, ja vadå, fem knappar som jag styr med mina tio fingrar? De förändras aldrig. I köttvärlden använder jag mina händer på långt mer komplicerade sätt, något som väl ändå måste stimulera hjärnan på många fler sätt än spelandet. Och samtidigt är det just därför spel har varit, och fortfarande är, så viktigt för mig. När jag bara inte orkar i köttvärlden så kan jag ändå få ett visst mått av belåtenhetskänsla genom att göra det där istället.
Nu blir nästa mål att göra klart questet A Second Hand, samt att göra alla sorters cooking- och fishing dailies i huvudstäderna. Mot oändligheten, och vidare!

No comments:

Post a Comment