Horde-aste kocken EU?

Snart. Snart har jag bemästrat allt det pandariska köket har att bjuda på. Många timmars fiskande, grönsaksodlande, djurslaktande har det blivit. Och av nån anledning har det varit lite meditativt. Det liksom smakar gott av den här fiktiva mathanteringen. Dessutom är Crogash en fena på både fiske och matlagning även in character, och jag är ju sån att jag helst måste ha gjort saker och ting in game för att använda mig av det i rollspel.

Fan. Nu blev jag sugen på att fiska. Ses i Krasarang Wilds!

Herren på trädgårdstäppan

Kataklysmisk frustration

Trots att jag dingat 85 för längesen med min Alliance-paladin så är jag kvar i Vashj'ir. Eller, skulle ha varit det, om det inte vore för det där jäkla questet Defending the Rift. Eftersom jag inte hittade de nagas jag skulle döda på det blå området på kartan drog jag tillbaka till questgivern, men fick ingen hjälp där heller.

På Wowhead luskade jag reda på att jag skulle snacka med questgivern ifråga. Det gick inte, fanns ingen pratbubbla att klicka på i talrutan. Läste kommentarerna, och hoppet sjönk. Det här questet var tydligen buggigt från början, och tycks inte någonsin ha blivit lagat ordentligt.

Jag kan alltså inte ens starta questet. Så jag kan inte göra klart alla Vashj'ir-quest. Så jag måste åka till nåt annat ställe och questa. Grrraaaah!!

Det här var i och för sig kul. Strax utanför hemgrottan gick det plötsligt inte att mounta upp på sjöhästen, för tydligen befann jag mig inte under vatten. Hah.

tumblr omg

Alltså... jag skaffade tumblr för att följa en WoW-vän som också tecknar riktigt bra, och sen... ja, jag vet inte riktigt vad som hände men jag började posta egna grejer. Såatteh, här är den.

Bara WoW, bara WoW, bara massor utav WoW

Det blir mycket WoW, kan jag säga. Jag började levla en alliance-paladin före jul och tänkte skaffa mig en garrison så jag kunde pynta till Winter's Veil, men så långt hann jag inte på den sidan nyår. Inte för att jag inte haft tid, utan för att jag inte orkar trula på med en enda karaktär så länge i taget.

Nu är jag i alla fall i Vashj'ir med allypalan och lever loppan. Jag är alltså ingen levlare egentligen, men med heirlooms går det i alla fall fort, även om man inte spelar så ofta. Det tråkiga är att man hinner levla ur zonerna innan man är klar med dem. Men, då tar jag de där platåerna med långsammare levling medan jag kramar ur det som går ur de zoner jag känner extra mycket för just för tillfället.

Grizzly Hills, till exempel, är en zon jag gillar. Särskilt på grund av alla fina hästar. Jag gillar hästar. Jag önskar att man kunde rida på de vilda mustangerna, kanske tämja en. Men man får nöja sig med ett eller annat quest.

Hoppla, Svarten!

Annars är det väl garrison business när andan faller på, dvs inte särskilt ofta. Med fem... WTF HAR JAG FEM LEVELHUNDRINGAR?? omg ...med fem level 100-karaktärer så är det en del örter att plocka och malm att hacka loss, och det är tråååkigt.

...fast ibland får man döda knäppsöta wakkalings i örtagården.

Sen är det ju raids på måndagar, och jag är en av två tanks. Jag brukar roa mig med att ha olika transmogs varje gång. Eller, det blir inte nytt exakt varje gång för ibland hittar jag sets som jag gillar extra mycket (eller hittar inte sets som är coolare). Som den här gladiatorinspirerade kilt-varianten.

Granen och jag tindrar ikapp. Jag är dock sexigast.

Och har man inget bättre för sig kan man alltid köpa några Unecessary Spikes och sätta upp kring bygget av sin level 2 Gladiator's Sanctum.

Det finns inga onödiga spikes, bara onödiga kommentarer.

Ja och så hände en kul grej när jag hade bytt hårddisk och var tvungen att ladda ner WoW igen från början, då fick jag Vanilla-loading screens. Det var fint. Så jag avslutar med en sån nostalgibild.

Det var kanske bättre förr, men det var inte i HD.

Speltips på transtema

Ermahgerd, vilken spridning...! Över 900 visningar på mitt komma-ut-inlägg, och så mycket fina och värmande ord på Facebook och Twitter att jag är helt mindblown. Tänk att jag varit så osäker på mig själv att jag inte ens har vågat lita på min omgivning.

I alla fall, så tänkte jag tipsa om lite spel på transtema. Mest är det transfeminint tema kanske (själv är jag då transmaskulin) eftersom jag inte direkt letat ihjäl mig utan tagit det jag vet finns (tipsa mig gärna om spel med transmaskulint tema!) men alla ger de spelaren inblick i hur det kan vara att leva som transperson.

Dys4ia - om att som transkvinna börja med hormonbehandling och hur det påverkar. Av Anna Anthropy.

Mainichi - ett litet rollspel om de emellanåt omöjliga val en transkvinna kan tvingas göra. Av Mattie Brice.

LIM - ett spel där du som rörlig kub måste ta dig i mål och samtidigt försöka passa in, eller vara dig själv och riskera att bli utkastad. Av Merrit Kopas.

När jag letade efter de här spelen som jag själv har spelat hittade jag artikeln "Let's talk about Birdo" av Laura Kate på The Average Gamer, om de problem som finns i spelkulturen när det gäller transpersoner med fokus på transkvinnor. Hon tipsar om spelet Loved av Alex Ocias, som jag nu spelat några minuter av, och det verkar vara ett intressant spel på temat hur omvärlden alltid lägger sig i de val du gör, men också i sånt du inte själv kan påverka.

Läs också artikeln "Gaming is my safe space" av Jessica Janiuk på Polygon, om hur viktigt det är för transpersoner att det går att välja kön på sin spelarfigur.

I World of Warcraft (som förstås är ett väldans binärt spel - det finns två kön, man och kvinna, punkt slut) kan man som bekant välja kön på sin spelarfigur, och för ett par hundra spänn kan man byta kön ifall man ångrar sig. Om man bara vill prova på det andra könet en halvtimme eller så kan man dricka en magisk dryck. Tänk om det vore så i verkligheten.

Han e en tuff dude i brudförpackning
En tuff dude i snyggt fodral

Fotnot: Transkvinna = kvinna som bestämdes ha manligt kön vid födseln, transman = man som bestämdes ha kvinnligt kön vid födseln. För fler benämningar och begrepp, se ordlista på RFLS Ungdoms sajt Transformering.se.

En aqun-athlok som heter Marcus

I helgen berättade jag nåt för mina föräldrar som jag har gruvat mig inför i ungefär ett års tid, och så här i efterhand känner jag mig nästan dum som gruvade mig så. För när jag sa "Jag har påbörjat en transutredning, jag var på första mötet med läkare i februari, sen har jag träffat en kurator och nu senast läkaren igen för att kolla så jag inte hade nån allvarlig psykisk störning eller sjukdom, om nån månad ska jag träffa en psykolog och på sikt blir det beslut om behandling, hormoner och sånt", så lyssnade de utan att avbryta, invända eller ifrågasätta, och när jag var klar sa de att de stöttar mig fullt ut, att det viktigaste är att jag mår bra och om det här är en delförklaring till att jag har mått dåligt hittills är det jättebra att jag har tagit det här steget. Så borde alla föräldrar till transpersoner bete sig, och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar finns där för mig, förbehållslöst.

World of Warcraft har betytt väldigt mycket för mig i den här processen, redan innan jag visste vad det var för en process. Jag har haft mitt alter ego där i flera år, en karaktär som inte riktigt är jag själv, men som har mycket av min egen person i sig och som är av manligt kön. När jag spelar spel där man bara kan spela man har jag aldrig haft något emot det, fastän jag har känt att som kvinna borde jag ha det. När jag spelar spel där man kan välja kön har jag oftast valt att spela man, fastän jag nästan har skämts för att jag som kvinna inte valt att också spela kvinna. Ändå har det alltid känts rätt att spela man, och obekvämt att spela kvinna, även i bordsrollspel och på lajv. I spelens värld, framförallt i WoW, har jag rett ut mina känslor inför mig själv, det kön jag tilldelats vid födseln, och det kön jag upplever mig ha och känner mig mest bekväm i. Jag hade kanske gjort det även utan WoW, men det hade nog tagit ännu längre tid. När jag bad mina guildkamrater att benämna mig "he/him" istället kändes det rätt, till skillnad från när jag några år tidigare avslöjat mitt "rätta kön", alltså att jag var kvinna irl, då den enda lättnaden kom sig av att jag inte längre undanhöll mitt tilldelade kön, men istället gjorde mig än mer obekväm att bli omnämnd "she/her".

Så. Jag vet inte hur lång tid utredningen kommer att ta, när jag får påbörja fysisk behandling (hormoner, kirurgi, vad det nu blir) och jag vet inte hur snart jag kommer att hitta mitt nya jag såpass att jag självsäkert kan presentera mig som man utan att ursäkta mig på något sätt, men nu när mamma och pappa vet och jag är förvissad om att de stöttar mig och älskar mig, då känns det bra mycket lättare att kliva ut i världen som Marcus. Även om jag är jävligt nervös.

Som en liten avslutning, en artikel från Kotaku om karaktären Krem i ett av mina favoritspel, Dragon Age: Inquisition. Behöver jag nämna att jag började gråta när jag spelade igenom dialogen med Krem där han berättar om sig själv? (Klippet nedan är från Video Game Sophistry - kanske inte den mest vidsynte inkvisitorn man kan spela men Krems och Iron Bulls poänger om transpersoner går fram.)

Tiden går fort när man mår dåligt

Har varit sjukskriven på 75% sen i slutet av september och liksom inte orkat med så mycket mer jobbmässigt än en liten föreläsning för mediepedagoger om datorspel, forskning, spelifiering, spelkultur osv. Och i privatlivet har det orkats nästan ännu mindre. Jag har fått in ett par fötter i vården (det handlar om psykiska krämpor plus en separation från en person som gått från livskamrat i äktenskaplig betydelse till livskamrat i vänskaplig betydelse; vi är numer housemates) och det blir nog bra så småningom, men jag har bland annat fattat beslutet att inte recensera fler spel för Dalarnas Tidningar.

Den här bloggen tänker jag inte lägga ner. Men det kanske inte blir nåt vettigt skrivet på ett tag. Jag spelar World of Warcraft: Warlords of Draenor, den senaste expansionen som kom i slutet av förra året, och kan rekommendera den. Var skeptisk till en början pga parallella tidslinjer, men det funkar bra och är en intressant värld att utforska och questa i. Raidar en gång i veckan som dps tillsammans med guildmates från två guilds. Rollspelar flera gånger i veckan med min main och tycker att det är väldans kul, och överhuvudtaget är WoW något jag behöver för att koppla av just nu.

Har också spelat Dragon Age: Inquisition, och måste nu spela om minst 20 timmar eftersom jag provade göra slut med mitt love interest och glömde bort autosparandet, och märkte inte fadäsen förrän spelet var nästan slut. Och jag måste ju ha min Dorian när jag räddar världen, sant? Skitbra spel, förresten.

I WoW kan man förresten ta selfies med en kamera. Jag... gillar det egentligen inte. Dessutom är de nya blood elf-modellernas ansikten inte riktigt såsom jag önskat, men... här är en selfie i alla fall, min belf pala iförd tank gear med transmog Colossal Dragonplate.

Är det en noobie? Eller en groupie? Nej en selfie!