Den verkliga ludonarrativa dissonansen

Tänkte på en sak när jag spelade Wolfenstein: The New Order men som aldrig blev ett blogginlägg just då. Det här med att spelet hela tiden bankar in budskapet att Blazkowicz, alltså spelarens alter ego, är en hjälte. Samma sak med Mass Effect. Man är inte någon menlös nobody från ingen särskild stans, utan har gjort sig ett namn, räddat folk, skjutit sönder saker. Man är Hjälten.

Och samtidigt - vad är det för uppdrag man får egentligen? "Snälla snälla hjälten, min dotter är försvunnen i det stora INTERSTELLÄRA KRIGET som pågår och sist jag hörde av henne var hon på den här planeten som är typ TRE GÅNGER SÅ STOR SOM JORDEN men du kan väl kika efter henne om du är i krokarna...?" Och Shepard ba' "visst ska jag leta efter henne också medan jag försöker hitta ett sätt att typ rädda RESTEN AV GALAXEN, så, ja, I should go". Plus att det är en själv, som är just den person som typ hela världen förlitar sig på och som är fullständigt outbytbar, är den som handlöst kastar sig framför reapers och dödsnazistmaskiner och whatnot, istället för att skicka sina soldater.

"Öhj, Shep, en till."

Eller när Blazko, den stackars jäkeln, i ett av spelets mest förnedrande ögonblick, ombeds hämta en fucking skruvmejsel* en trappa ner. En skruvmejsel. Och på köpet trillar han ner i ett avloppsrör och inga kulsprutor eller dödsnazistelektrictetsvapen någonsin kan rädda honom upp därifrån (ingen klarar ens av att fixa fram ett rep; av dem alla är det Blazko och endast Blazko som är kapabel nog att hämta saker åt andra).

"Fan Blazko, hur lyckas du egentligen hämta allting? Använder du nån app?"

Tänk hur mycket mer intressant det skulle ha varit om det vore tvärtom. Du spelar Vemsomhelst personifierad, den där assistenten som ingen någonsin brytt sig om att lära sig namnet på, som någon höjdare ber hämta en kopp kaffe och som råkar snubbla in i värsta onding-mötet, gömmer sig bakom ett skrivbord, hittar en pickadoll och i blotta förskräckelsen råkar rädda hela världen. Att man får börja från grunden liksom. Bygga upp sitt rykte snarare än att bibehålla det genom slumpmässiga aktioner som varierar från rena rama under till diskborstinköp.

"You will be a minister of death praying for war. But until that day you are pukes."**

Nog måste det finnas sådana här spel redan, även om jag i fredagseftermiddagens mentala lättja inte riktigt kan komma på något. Men om det finns någon enda ludonarrativ dissonans vars existens jag är beredd att erkänna utan omsvep så är det just denna mellan hjältens besjungelse och springsjasens verklighet.

Om jag i spelet verkligen är en hjälte - låt mig vara en. Annars - kom inte och påstå att jag är en för att i nästa behandla mig som kanonmat och/eller mjölkbud.

När du är klar med den där kan du väl kika in på grannplaneten och hämta en kopp socker är du gullig.

*Det kan ha varit en slipmaskin. Eller ficklampa. Det är inte poängen. Poängen är att det var en helt onödig grej att skicka sin hjältigaste hjälte på.
**Från Full Metal Jacket, förstås.

Är du en Riktig Gamer™?

Nu ska jag tala om för dig vad jag anser att en gamer är för nånting. Jag kan börja med mig själv. Jag anser att jag själv är en gamer eftersom a) jag älskar att spela datorspel, b) jag älskar att umgås och prata spel med andra människor som älskar spel, samt c) jag omger mig gärna av spelrelaterade saker såsom prylar och figurer från spel, spelaffischer, smycken och kläder med spelmotiv, och spelmusik.

I'm a gamer baby, so why don't you love me

Jag har en trädgård. Jag gillar att ha trädgård. Ibland klipper jag gräset, planterar ett morotsfrö, köper en kruka penséer och kör ner i jorden och såna saker. Väldigt ibland. Men jag är för den skull ingen trädgårdsmänniska, ingen trädgårdstomte.

En gång i tiden tävlade jag i längdskidåkning. Jag gick samtidigt på ridskola. Jag kallade mig hästtjej trots att jag inte tävlade, inte hade någon sköthäst, inte tapetserade precis hela mitt rum med hästaffischer. Jag kallade mig inte skidtjej trots att jag tränade två gånger i veckan, åkte på tävlingar varje månad under vinterhalvåret och emellanåt var på skidläger.

Allt handlar om definition. Vem är jag? Vad känner jag mig som? Vilken typ identifierar jag mig med?

Min spelplats. En av de viktigaste platserna i mitt liv.

Du som spelat samtliga Castlevania-titlar. Du som nött Call of Duty sen du var tio. Du som spelar Hayday på väg hem från skolan. Du som lirar Mass Effect om och om och om igen. Du som sköter din Farmville-gård på lunchen. Du som byggt upp ett helt samhälle i Sims 4 för att kunna skriva berättelser om dem i din blogg. Du som kör The Witcher på lätt nivå för att kunna försjunka i storyn istället för timslånga fajter. Du som kör en match Battlefield 4 med ditt syskon nån gång i veckan bara för kul. Du som spelat Final Fantasy XIII men aldrig rört FF VII. Du som levlar World of Warcraft-karaktärer för att kunna rollspela i höglevelzoner. Du som konstruerar bergochdalbanor i Minecraft. Du som spelar Candy Crush Saga när du väntar på att kopiatorn ska bli klar. Du som spelar League of Legends för att bli bäst. Du som spelar Lego Harry Potter för att ditt barn behöver hjälp. Du som spelar Guild Wars 2 för att den du är kär i gör det. Du som gräver ner dig i Star Wars: The Old Republic för att hantera din ångest. Du som skapar modekollektioner i Stardoll.

Definierar du dig som gamer - ja, då är du en.

Vi gillar olika.

Jag har förstås mitt perspektiv på hur olika typer av människor spelar olika typer av spel. Hur spelar du ett specifikt spel?

Mångfald

När någon frågar efter större mångfald i spelens värld och somliga reagerar som om världen höll på att gå under så tänker jag på en mening ur Liftarens guide till galaxen:

/.../nästan tvåtusen år efter det att en man hade blivit fastspikad vid ett träd för att han antytt hur trevligt det vore om alla kunde vara lite snälla mot varann som omväxling/.../

För det är ju det det handlar om. Nej, man behöver inte vara taskig mot andra för att ha kul när man spelar. Nej, man behöver inte reproducera stereotyper för att göra ett bra spel. Och så vidare.

Och framförallt: Det handlar om att plocka in fler, nya, annorlunda saker och personer, inte stänga ute de befintliga.

För om det fanns lite mer sånt här:

Icke-heterosexuell kärlek

...och lite mer sånt här:

Kvinnlig krigare i funktionell (men snygg) rustning

...så kanske fler vågade sig på sånt här:

En goddamn shooter med två kvinnliga bifigurer som gör nytta varav den ena dessutom har funktionsvariation

...och då skulle det vara helt okej med en och annan sån här:

Trollkvinna som klär sig bäst fan hon vill och inte på grund av nån spelutvecklares dåliga och enkelspåriga fantasi

För i ärlighetens namn är många rätt trötta på det här:

Nej, inte bara här, utan där, och där, och där...

...och vill gärna se mer av det här:

"Men Gone Home är väl inget spel utan en interaktiv roma...-" "MEN JO det kan väl va både och vafan"

...och helst slippa bli dissade för sånt här:

Ja nej men bra PR-grej där att påstå att de som är intresserade av ER story är ryggradslösa.

Så, istället för det här:

Kriiig!!

...kanske vi kan ägna oss åt sånt här?

Om till och med Jack och Miranda kan enas om somligt så borde väl vi kunna.

Okej? Okej. Bra. :D

Bilder: Screenshots från Dragon Age 2, Final Fantasy XIV, Wolfenstein: The New Order, The Witcher, FFXIV igen, Gone Home, Wolfenstein igen, Valiant Hearts, Mass Effect 2.

The Walking Dead - moment of besvikelse

SPOILERVARNING: Jag kommer inte att avslöja vem som dör (kom igen, förr eller senare dör typ alla), eller hur säsong 2 slutar, men jag kommer att beröra avgörande händelser i de sista avsnitten.

Jag spelade klart sista avsnitten av andra säsongen av The Walking Dead igår. Spelet är ungefär lika skoningslöst mot såväl populära som impopulära karaktärer som Game of Thrones, och gång efter annan ser jag ljuset slockna i karaktärer jag verkligen kämpat för att både bli vän med och att hålla liv i. Men så är det i zombieapokalypsens USA.

Självklart blir det en hel del tårtorkande som en direkt följd av ovan nämnda orsaker, men för en gångs skull drabbades jag av andra sorters tårar också - besvikelsens.

Nej, det var inte spelet jag blev besviken på, det har levererat, utan det var karaktärerna i det. Eller snarare, Clementine blev besviken. Alltså jag själv när jag är Clementine. Kampen om överlevnad kan plocka fram det bästa i en människa, men också det sämsta, något man gång på gång fått erfara i de bägge säsongerna av spelet. Det är upp till spelaren hur spelets fokalisatorer, dvs Lee i första säsongen och Clem i andra, reagerar - överlevnad till varje pris, eller en för alla, alla för en.

Själv har jag verkligen försökt med filosofin behandla andra såsom du själv vill bli behandlad, och sträckt ut hjälpande händer åt höger och vänster, vänt andra kinden till gång efter annan, försökt medla och stötta och i allmänhet vara en Schysst Kompis.

Clementine - Din vän i alla väder!

Och ändå. Ändå går det inte i längden. Till sist står jag där och för muspekaren över vel-valet, alltså undviker att ta ställning för den ena eller andra personen eftersom jag lovat person A en sak men nu tycker att person B faktiskt har en poäng i sitt resonemang, men om jag sviker A kan det få ödesdigra konsekvenser och... hur jag än har gjort hittills så har jag misslyckats. Jag försökte rädda person C men det gick inte. Jag lyckades rädda person D men det ledde till att person F fick lida. Och så vidare.

Jag, Clem, är helt enkelt slut i själen. Jag orkar inte längre vara den enda som beter sig som en rationell, empatisk vuxen i det här gänget, för det skiter sig ändå gång på gång. Jag har försökt tro på människors godhet, varit ärlig i varje given situation för att dessa människor ska förstå att jag inte vill dem något ont, att vi behöver varandra, men gång på gång misslyckas det.

Och till sist kommer det där knivhugget i ryggen som gör så ont, så ont. Visst har jag blivit sviken förut, men då har jag alltid haft någon jag kunnat lita på kvar hos mig. Nu är jag inte längre säker ens på dem som var mina närmaste, och jag vet att andra anser att jag har svikit dem, trots allt jag gjort för att hålla ihop gruppen och hålla dess medlemmar vid liv.

Så där står jag. Benen undanslagna. Förtroendet krossat. Besvikelsens tårar stiger i ögonen och jag tänker bara "Wow! Så jävla häftigt! Att få spelaren att grina när nån dör är väl inget svårt, lite close-ups på ledsna ansikten, utsträckta händer och lagom dos stråkar så tjuter väl den stenhårdaste känsloförtryckare, men att få spelaren att gråta av besvikelse över dessa förbannade människor som sviker en när man kämpat så hårt för deras skull...!"

På sätt och vis gör det mig lite ledsen. Varenda gång någon av karaktärerna snackar om att offra en för gruppens bästa så vill jag slita tag i kragen på dem och skrika "Men vad är det för mening med att överleva om vi inte gör det för varandra? Vad är det för poäng med att vara människa om man inte bryr sig om andra? Vad spelar det för roll om jag överlever om alla andra dör?" Mot slutet av spelet har jag givit upp alla försök att medla. Jag fräser åt de andra som grälar istället för att som förut försöka beveka. Det spelar ju ingen roll ändå.

Clementine - Din vän tills du dumpar henne...

Det känns som om författarna på Telltale Games har en rätt cynisk och ganska uppgiven syn på mänskligheten. Det finns några få personer som faktiskt försöker, och som spelare har man möjlighet att vara en av försökarna. Men i slutändan blir försökarna ändå alltid förlorare. Och visst skulle man kunna säga "men det är ju bara ett spel" här, men det är bara att läsa nyheterna så inser man att så inte är fallet. Världen är full av försökare som en efter en blir förlorare i kampen för medmänsklighet på grund av alla svikare.

Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Låtom oss försöka, ty annars blifver vi alla svikare. Och det är faktiskt rätt osoft att vara en svikare. Om det blir en tredje säsong hoppas jag på lite fler överlevare och lite fler försökare. Annars vetefan om jag pallar mer.