Det blir mycket WoW, kan jag säga. Jag började levla en alliance-paladin före jul och tänkte skaffa mig en garrison så jag kunde pynta till Winter's Veil, men så långt hann jag inte på den sidan nyår. Inte för att jag inte haft tid, utan för att jag inte orkar trula på med en enda karaktär så länge i taget.
Nu är jag i alla fall i Vashj'ir med allypalan och lever loppan. Jag är alltså ingen levlare egentligen, men med heirlooms går det i alla fall fort, även om man inte spelar så ofta. Det tråkiga är att man hinner levla ur zonerna innan man är klar med dem. Men, då tar jag de där platåerna med långsammare levling medan jag kramar ur det som går ur de zoner jag känner extra mycket för just för tillfället.
Grizzly Hills, till exempel, är en zon jag gillar. Särskilt på grund av alla fina hästar. Jag gillar hästar. Jag önskar att man kunde rida på de vilda mustangerna, kanske tämja en. Men man får nöja sig med ett eller annat quest.
Hoppla, Svarten!
Annars är det väl garrison business när andan faller på, dvs inte särskilt ofta. Med fem... WTF HAR JAG FEM LEVELHUNDRINGAR?? omg ...med fem level 100-karaktärer så är det en del örter att plocka och malm att hacka loss, och det är tråååkigt.
...fast ibland får man döda knäppsöta wakkalings i örtagården.
Sen är det ju raids på måndagar, och jag är en av två tanks. Jag brukar roa mig med att ha olika transmogs varje gång. Eller, det blir inte nytt exakt varje gång för ibland hittar jag sets som jag gillar extra mycket (eller hittar inte sets som är coolare). Som den här gladiatorinspirerade kilt-varianten.
Granen och jag tindrar ikapp. Jag är dock sexigast.
Och har man inget bättre för sig kan man alltid köpa några Unecessary Spikes och sätta upp kring bygget av sin level 2 Gladiator's Sanctum.
Det finns inga onödiga spikes, bara onödiga kommentarer.
Ja och så hände en kul grej när jag hade bytt hårddisk och var tvungen att ladda ner WoW igen från början, då fick jag Vanilla-loading screens. Det var fint. Så jag avslutar med en sån nostalgibild.
Det var kanske bättre förr, men det var inte i HD.
Ermahgerd, vilken spridning...! Över 900 visningar på mitt komma-ut-inlägg, och så mycket fina och värmande ord på Facebook och Twitter att jag är helt mindblown. Tänk att jag varit så osäker på mig själv att jag inte ens har vågat lita på min omgivning.
I alla fall, så tänkte jag tipsa om lite spel på transtema. Mest är det transfeminint tema kanske (själv är jag då transmaskulin) eftersom jag inte direkt letat ihjäl mig utan tagit det jag vet finns (tipsa mig gärna om spel med transmaskulint tema!) men alla ger de spelaren inblick i hur det kan vara att leva som transperson.
Dys4ia- om att som transkvinna börja med hormonbehandling och hur det påverkar. Av Anna Anthropy.
Mainichi- ett litet rollspel om de emellanåt omöjliga val en transkvinna kan tvingas göra. Av Mattie Brice.
LIM - ett spel där du som rörlig kub måste ta dig i mål och samtidigt försöka passa in, eller vara dig själv och riskera att bli utkastad. Av Merrit Kopas.
När jag letade efter de här spelen som jag själv har spelat hittade jag artikeln "Let's talk about Birdo" av Laura Kate på The Average Gamer, om de problem som finns i spelkulturen när det gäller transpersoner med fokus på transkvinnor. Hon tipsar om spelet Loved av Alex Ocias, som jag nu spelat några minuter av, och det verkar vara ett intressant spel på temat hur omvärlden alltid lägger sig i de val du gör, men också i sånt du inte själv kan påverka.
I World of Warcraft (som förstås är ett väldans binärt spel - det finns två kön, man och kvinna, punkt slut) kan man som bekant välja kön på sin spelarfigur, och för ett par hundra spänn kan man byta kön ifall man ångrar sig. Om man bara vill prova på det andra könet en halvtimme eller så kan man dricka en magisk dryck. Tänk om det vore så i verkligheten.
Han e en tuff dude i brudförpackning En tuff dude i snyggt fodral
Fotnot: Transkvinna = kvinna som bestämdes ha manligt kön vid födseln, transman = man som bestämdes ha kvinnligt kön vid födseln. För fler benämningar och begrepp, se ordlista på RFLS Ungdoms sajt Transformering.se.
I helgen berättade jag nåt för mina föräldrar som jag har gruvat mig inför i ungefär ett års tid, och så här i efterhand känner jag mig nästan dum som gruvade mig så. För när jag sa "Jag har påbörjat en transutredning, jag var på första mötet med läkare i februari, sen har jag träffat en kurator och nu senast läkaren igen för att kolla så jag inte hade nån allvarlig psykisk störning eller sjukdom, om nån månad ska jag träffa en psykolog och på sikt blir det beslut om behandling, hormoner och sånt", så lyssnade de utan att avbryta, invända eller ifrågasätta, och när jag var klar sa de att de stöttar mig fullt ut, att det viktigaste är att jag mår bra och om det här är en delförklaring till att jag har mått dåligt hittills är det jättebra att jag har tagit det här steget. Så borde alla föräldrar till transpersoner bete sig, och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar finns där för mig, förbehållslöst.
World of Warcraft har betytt väldigt mycket för mig i den här processen, redan innan jag visste vad det var för en process. Jag har haft mitt alter ego där i flera år, en karaktär som inte riktigt är jag själv, men som har mycket av min egen person i sig och som är av manligt kön. När jag spelar spel där man bara kan spela man har jag aldrig haft något emot det, fastän jag har känt att som kvinna borde jag ha det. När jag spelar spel där man kan välja kön har jag oftast valt att spela man, fastän jag nästan har skämts för att jag som kvinna inte valt att också spela kvinna. Ändå har det alltid känts rätt att spela man, och obekvämt att spela kvinna, även i bordsrollspel och på lajv. I spelens värld, framförallt i WoW, har jag rett ut mina känslor inför mig själv, det kön jag tilldelats vid födseln, och det kön jag upplever mig ha och känner mig mest bekväm i. Jag hade kanske gjort det även utan WoW, men det hade nog tagit ännu längre tid. När jag bad mina guildkamrater att benämna mig "he/him" istället kändes det rätt, till skillnad från när jag några år tidigare avslöjat mitt "rätta kön", alltså att jag var kvinna irl, då den enda lättnaden kom sig av att jag inte längre undanhöll mitt tilldelade kön, men istället gjorde mig än mer obekväm att bli omnämnd "she/her".
Så. Jag vet inte hur lång tid utredningen kommer att ta, när jag får påbörja fysisk behandling (hormoner, kirurgi, vad det nu blir) och jag vet inte hur snart jag kommer att hitta mitt nya jag såpass att jag självsäkert kan presentera mig som man utan att ursäkta mig på något sätt, men nu när mamma och pappa vet och jag är förvissad om att de stöttar mig och älskar mig, då känns det bra mycket lättare att kliva ut i världen som Marcus. Även om jag är jävligt nervös.
Som en liten avslutning, en artikel från Kotaku om karaktären Krem i ett av mina favoritspel, Dragon Age: Inquisition. Behöver jag nämna att jag började gråta när jag spelade igenom dialogen med Krem där han berättar om sig själv? (Klippet nedan är från Video Game Sophistry - kanske inte den mest vidsynte inkvisitorn man kan spela men Krems och Iron Bulls poänger om transpersoner går fram.)
Har varit sjukskriven på 75% sen i slutet av september och liksom inte orkat med så mycket mer jobbmässigt än en liten föreläsning för mediepedagoger om datorspel, forskning, spelifiering, spelkultur osv. Och i privatlivet har det orkats nästan ännu mindre. Jag har fått in ett par fötter i vården (det handlar om psykiska krämpor plus en separation från en person som gått från livskamrat i äktenskaplig betydelse till livskamrat i vänskaplig betydelse; vi är numer housemates) och det blir nog bra så småningom, men jag har bland annat fattat beslutet att inte recensera fler spel för Dalarnas Tidningar.
Den här bloggen tänker jag inte lägga ner. Men det kanske inte blir nåt vettigt skrivet på ett tag. Jag spelar World of Warcraft: Warlords of Draenor, den senaste expansionen som kom i slutet av förra året, och kan rekommendera den. Var skeptisk till en början pga parallella tidslinjer, men det funkar bra och är en intressant värld att utforska och questa i. Raidar en gång i veckan som dps tillsammans med guildmates från två guilds. Rollspelar flera gånger i veckan med min main och tycker att det är väldans kul, och överhuvudtaget är WoW något jag behöver för att koppla av just nu.
Har också spelat Dragon Age: Inquisition, och måste nu spela om minst 20 timmar eftersom jag provade göra slut med mitt love interest och glömde bort autosparandet, och märkte inte fadäsen förrän spelet var nästan slut. Och jag måste ju ha min Dorian när jag räddar världen, sant? Skitbra spel, förresten.
I WoW kan man förresten ta selfies med en kamera. Jag... gillar det egentligen inte. Dessutom är de nya blood elf-modellernas ansikten inte riktigt såsom jag önskat, men... här är en selfie i alla fall, min belf pala iförd tank gear med transmog Colossal Dragonplate.
Är det en noobie? Eller en groupie? Nej en selfie!
Tänkte på en sak när jag spelade Wolfenstein: The New Order men som aldrig blev ett blogginlägg just då. Det här med att spelet hela tiden bankar in budskapet att Blazkowicz, alltså spelarens alter ego, är en hjälte. Samma sak med Mass Effect. Man är inte någon menlös nobody från ingen särskild stans, utan har gjort sig ett namn, räddat folk, skjutit sönder saker. Man är Hjälten.
Och samtidigt - vad är det för uppdrag man får egentligen? "Snälla snälla hjälten, min dotter är försvunnen i det stora INTERSTELLÄRA KRIGET som pågår och sist jag hörde av henne var hon på den här planeten som är typ TRE GÅNGER SÅ STOR SOM JORDEN men du kan väl kika efter henne om du är i krokarna...?" Och Shepard ba' "visst ska jag leta efter henne också medan jag försöker hitta ett sätt att typ rädda RESTEN AV GALAXEN, så, ja, I should go". Plus att det är en själv, som är just den person som typ hela världen förlitar sig på och som är fullständigt outbytbar, är den som handlöst kastar sig framför reapers och dödsnazistmaskiner och whatnot, istället för att skicka sina soldater.
"Öhj, Shep, en till."
Eller när Blazko, den stackars jäkeln, i ett av spelets mest förnedrande ögonblick, ombeds hämta en fucking skruvmejsel* en trappa ner. En skruvmejsel. Och på köpet trillar han ner i ett avloppsrör och inga kulsprutor eller dödsnazistelektrictetsvapen någonsin kan rädda honom upp därifrån (ingen klarar ens av att fixa fram ett rep; av dem alla är det Blazko och endast Blazko som är kapabel nog att hämta saker åt andra).
"Fan Blazko, hur lyckas du egentligen hämta allting? Använder du nån app?"
Tänk hur mycket mer intressant det skulle ha varit om det vore tvärtom. Du spelar Vemsomhelst personifierad, den där assistenten som ingen någonsin brytt sig om att lära sig namnet på, som någon höjdare ber hämta en kopp kaffe och som råkar snubbla in i värsta onding-mötet, gömmer sig bakom ett skrivbord, hittar en pickadoll och i blotta förskräckelsen råkar rädda hela världen. Att man får börja från grunden liksom. Bygga upp sitt rykte snarare än att bibehålla det genom slumpmässiga aktioner som varierar från rena rama under till diskborstinköp.
"You will be a minister of death praying for war. But until that day you are pukes."**
Nog måste det finnas sådana här spel redan, även om jag i fredagseftermiddagens mentala lättja inte riktigt kan komma på något. Men om det finns någon enda ludonarrativ dissonans vars existens jag är beredd att erkänna utan omsvep så är det just denna mellan hjältens besjungelse och springsjasens verklighet.
Om jag i spelet verkligen är en hjälte - låt mig vara en. Annars - kom inte och påstå att jag är en för att i nästa behandla mig som kanonmat och/eller mjölkbud.
När du är klar med den där kan du väl kika in på grannplaneten och hämta en kopp socker är du gullig.
*Det kan ha varit en slipmaskin. Eller ficklampa. Det är inte poängen. Poängen är att det var en helt onödig grej att skicka sin hjältigaste hjälte på. **Från Full Metal Jacket, förstås.
Nu ska jag tala om för dig vad jag anser att en gamer är för nånting. Jag kan börja med mig själv. Jag anser att jag själv är en gamer eftersom a) jag älskar att spela datorspel, b) jag älskar att umgås och prata spel med andra människor som älskar spel, samt c) jag omger mig gärna av spelrelaterade saker såsom prylar och figurer från spel, spelaffischer, smycken och kläder med spelmotiv, och spelmusik.
I'm a gamer baby, so why don't you love me
Jag har en trädgård. Jag gillar att ha trädgård. Ibland klipper jag gräset, planterar ett morotsfrö, köper en kruka penséer och kör ner i jorden och såna saker. Väldigt ibland. Men jag är för den skull ingen trädgårdsmänniska, ingen trädgårdstomte.
En gång i tiden tävlade jag i längdskidåkning. Jag gick samtidigt på ridskola. Jag kallade mig hästtjej trots att jag inte tävlade, inte hade någon sköthäst, inte tapetserade precis hela mitt rum med hästaffischer. Jag kallade mig inte skidtjej trots att jag tränade två gånger i veckan, åkte på tävlingar varje månad under vinterhalvåret och emellanåt var på skidläger.
Allt handlar om definition. Vem är jag? Vad känner jag mig som? Vilken typ identifierar jag mig med?
Min spelplats. En av de viktigaste platserna i mitt liv.
Du som spelat samtliga Castlevania-titlar. Du som nött Call of Duty sen du var tio. Du som spelar Hayday på väg hem från skolan. Du som lirar Mass Effect om och om och om igen. Du som sköter din Farmville-gård på lunchen. Du som byggt upp ett helt samhälle i Sims 4 för att kunna skriva berättelser om dem i din blogg. Du som kör The Witcher på lätt nivå för att kunna försjunka i storyn istället för timslånga fajter. Du som kör en match Battlefield 4 med ditt syskon nån gång i veckan bara för kul. Du som spelat Final Fantasy XIII men aldrig rört FF VII. Du som levlar World of Warcraft-karaktärer för att kunna rollspela i höglevelzoner. Du som konstruerar bergochdalbanor i Minecraft. Du som spelar Candy Crush Saga när du väntar på att kopiatorn ska bli klar. Du som spelar League of Legends för att bli bäst. Du som spelar Lego Harry Potter för att ditt barn behöver hjälp. Du som spelar Guild Wars 2 för att den du är kär i gör det. Du som gräver ner dig i Star Wars: The Old Republic för att hantera din ångest. Du som skapar modekollektioner i Stardoll.
Definierar du dig som gamer - ja, då är du en.
Vi gillar olika.
Jag har förstås mitt perspektiv på hur olika typer av människor spelar olika typer av spel. Hur spelar du ett specifikt spel?
När någon frågar efter större mångfald i spelens värld och somliga reagerar som om världen höll på att gå under så tänker jag på en mening ur Liftarens guide till galaxen:
/.../nästan tvåtusen år efter det att en man hade blivit fastspikad vid ett träd för att han antytt hur trevligt det vore om alla kunde vara lite snälla mot varann som omväxling/.../
För det är ju det det handlar om. Nej, man behöver inte vara taskig mot andra för att ha kul när man spelar. Nej, man behöver inte reproducera stereotyper för att göra ett bra spel. Och så vidare.
Och framförallt: Det handlar om att plocka in fler, nya, annorlunda saker och personer, inte stänga ute de befintliga.
För om det fanns lite mer sånt här:
Icke-heterosexuell kärlek
...och lite mer sånt här:
Kvinnlig krigare i funktionell (men snygg) rustning
...så kanske fler vågade sig på sånt här:
En goddamn shooter med två kvinnliga bifigurer som gör nytta varav den ena dessutom har funktionsvariation
...och då skulle det vara helt okej med en och annan sån här:
Trollkvinna som klär sig bäst fan hon vill och inte på grund av nån spelutvecklares dåliga och enkelspåriga fantasi
För i ärlighetens namn är många rätt trötta på det här:
Nej, inte bara här, utan där, och där, och där...
...och vill gärna se mer av det här:
"Men Gone Home är väl inget spel utan en interaktiv roma...-" "MEN JO det kan väl va både och vafan"
...och helst slippa bli dissade för sånt här:
Ja nej men bra PR-grej där att påstå att de som är intresserade av ER story är ryggradslösa.
Så, istället för det här:
Kriiig!!
...kanske vi kan ägna oss åt sånt här?
Om till och med Jack och Miranda kan enas om somligt så borde väl vi kunna.
Okej? Okej. Bra. :D
Bilder: Screenshots från Dragon Age 2, Final Fantasy XIV, Wolfenstein: The New Order, The Witcher, FFXIV igen, Gone Home, Wolfenstein igen, Valiant Hearts, Mass Effect 2.
