Puggelipugg och episka ting

Jag och healer från gillet drog med oss villig rollspelare och gav oss in i en random heroic dungeon. Självklart blev det Stonecore, det brukar bli det. Lustigt nog är den dungeon som alla skyr den jag kan bäst. De två dpsarna hade tydligen blivit av med sin förra grupp, för irriterande gnomen Millhouse var puts väck och stenormen Corborus väntade tålmodigt på oss.

Sånär som på lite sedvanligt "wtf tank what u waiting for" när jag uttryckligen sagt att jag var tvungen att svara i telefon så var det en ovanligt smärtfri runda. Det blev lite svettigt när
någon retade upp fel warchief men vi löste situationen. Till och med Ozruk gick ner på första försöket. Flytet var inte lika bra som sist, men på något sätt lyckades jag hinna med att vända honom rätt.
...
Hm, trodde jag hade beskrivit den episka striden, men det har jag tydligen glömt. Se längst ner för redogörelse.*

Hos höga prinsessan... öhm, prästinnan (blev fel i informationsflödet hjärna-tangentbord där) Azil agerade jag ärkeklant och ställde mig under ett fallande stenblock och dog, men tack och lov lyckades någon combatressa mig (den trevliga rollspelaren tror jag bestämt) och resten var kakbit.

Wtf-pugaren drog, men den andra hängde med oss på nästa random. Lost City of the Tol'Vir. Där har jag varit en enda gång och det var i normal mode och jag tror jag dps-ade. Nåväl, shammyn hade koll på gatorna och tactsen, jag lyckades kitea general Husam rätt smidigt mellan minorna, och vi susade runt utan större problem.

En liten ego-boost var det. Dpsen fick upp siffrorna tillräckligt högt för att saker skulle gå smidigt, samtidigt som min threat sällan var i farozonen. Faktiskt var det lite WotLK-känsla i det hela, tank'n'spank liksom. Jag gillar sånt. Repfarmandet i Molten Front har lönat sig, med två nya tankepics: blingblinget Moonwell Phial och handledsvärmarna Ricket's Gun Show. Talent tree ser ut så här nuförtiden, och förklaringen hittar du i tidigare inlägget Skill capped? Mnnjaaeeh.... Än har jag långt kvar till ensampuggande, men den ljusnande framtid är min, kan man säga.

En upptäckt gjorde jag strax innan vi drog igång. Det var ungefär lika pinsamt som när jag vid level 72 insåg att jag hade något som hette Divine Shield och som var mycket behändigt när man trillade nerför stup i Dragonblight ("Omg, I just ran off a cliff after telling my horse to take it easy... I died..." "Why didn't you bubble?" "...bubble?" "omg lol xP Divine Shield!" "...oh." eller typ så gick konvon i guild chat). Jag insåg att Divine Protection har 1 minuts cooldown och reducerar skada med 20% utan att ge forbearance. Det är allt jag har att säga om den saken.

Och äntligen - transmogrification! Nu kan man snart ha sitt tankgear i rollspelssammanhang så man slipper välja mellan slå-hårt-men-se-ut-som-ett-mähä eller drop-dead-gorgeous-and-instantly.

* Det var så här. Jag hade varit i Stonecore med en katastrofal pug där min guildkamrat tycktes vara den enda kompetent dpsen. Efter fjärde eller femte wipen och ett icke oansenligt antal anklagelser sa jag att de nog skulle klara sig bättre med en annan tank (sanningen var väl att jag skulle ha klarat mig bättre med andra dps) och lämnade instansen. Bränd av den upplevelsen dröjde det länge innan det blev puggande igen. Tog med mig ett par guildkamrater som dps och tryckte nervöst på "Exit light, enter dungeon". Stonecore. Förstås... Modet sjönk. Men healern och den tredje dpsen var trevliga och vi nådde snart fram till Ozruk. Innan vi visste ordet av var samtliga dps utslagna. Adjö, vackra värld, tänkte jag, men gav mig ändå fan på att ge den gode Ozruk en match innan vi lämnade in. Så jag och healern nötte envist vidare på stenhögen i flera minuter, ett magiskt flyt infann sig, jag kutade som en iller och healern viftade som en galning och jag kom i grevens tid på den briljanta idén att dra en Lay of Hands just när det såg som mörkast ut, och till sist hade Ozruk stampat sin sista stamp. Jublet i partychat visste inga gränser. I mitt stilla sinne sträckte jag upp ett visst finger åt tidigare klagokörer. Det var en strid värd att minnas.

Men åååh!

Skulle försöka skaffa mig ett par plate-gloves som ser ut som Blood Guard-handskarna (de med fingrarna otäckta) fast svart/grå istället för svart/röd. Dödade bossen tre gånger för att till sist kunna loota Death Grips som jag blivit tipsad, för att upptäcka att de såg helt fel ut. Fin får lida pin, eller hur var det.
Det riktigt jävliga är att jag har haft ett par såna där handskar förut, men sålt dom eftersom jag inte använt dom... och nu vill jag ha en svart rp-rustning igen... suck.

Hänsyn en björntjänst

Gamla nyheter, men nu har de nått svenska Ekonyheterna: Krigsspel tas bort från Coop-butiker i Norge. Av hänsyn till de drabbade, säger man. I nätartikeln, norska VG:s nätartikel och även danska TV2:s notis i ämnet, nämns att man tar bort World of Warcraft, i två av fallen illustreras också artikeln med just bilder från WoW.

Och nu är det dags för mig att bli arg. Breivik spelade t ex Modern Warfare 2 för att öva sig, medan World of Warcraft användes
främst som täckmantel. Så varför är det WoW som visas upp vid skampålen, gång på gång på gång? Förmodligen för att det är enklare att särskilja från krigsspelens omslags- och illustrationsdesign, för att det är fler föräldrar som kan namnet på det spelet, känner igen loggan till just WoW och som har yngre barn som spelar WoW. Det är lågt att spela på föräldrars oro.*

Och detta agerande för att visa de anhöriga hänsyn. I så fall kanske ett bortplockande av leksaksvapen vore ett större "hänsynstagande". Eller strandprylar. Eller konstgödsel... Jag har en känsla av att det handlar om att vinna cred, att framstå som förmer än alla andra kedjor (t ex elektronikkedjan Spaceworld som inte riktig går med på att Breivik sköt ihjäl så många människor för att kedjan säljer datorspel). Visst ligger det säkert ett visst mått sympati (tror inte det handlar om empati, då hade man sett klarare på saken) i saken men att vinna kundernas förtroende är viktigare.

Fast vilka kunders förtroende? De som ändå inte spelar, de som föraktar datorspel? För inte fan vinner de mitt förtroende. Eftersom endast spelen tagits bort måste ju det betyda att Coop kopplar Breivik starkast till spelen, och då är det troligt att även Coop ser dem som största enskilda orsakerna till dådet. Och om de ser på saken på det sättet, då ser de uppenbarligen på spelare (som mig) som potentiella våldsutövare och mördare. Och eftersom även barn spelar datorspel så måste de dessutom se föräldrar (som mig) som passiva idioter, eftersom dessa då inte kan anförtros att köpa spel åt sina barn och hantera barnens spelande.

Nej, seriöst. Skänk några konsoler och några bra spel till fritidsgårdar istället, eller sponsra ungdomsföreningars aktiviteter, eller (kanske det bästa av allt) gå ihop med Försäkringskassan och ge arbetslösa föräldrar jobb. Barn i familjer med lågutbildade och arbetslösa föräldrar löper större risk att bli kriminella och begå våldsbrott än barn som spelar datorspel.

*Tanken slog mig, det kanske är Blizzard som ligger bakom? All PR är bra PR, eller hur var det...?