Omspelningsvärde

Jag är begåvad med selektivt minne, det vill säga jag kan se om Sagan om Ringen-trilogin för tredje gången och ÄNDÅ överraskas av Frodos beslut i slutscenen, eller se Captain America: The Winter Soldier på bio efter att ha sett Captain America: The First Avenger både på bio och på dvd strax efter release och ÄNDÅ inte känna igen Winter Soldier när han tar av sig masken.

Det är en uppskattad begåvning även när det gäller spel, särskilt om de har en enda linjär story och inte har särskilt många val. Omspelningsvärdet blir ju högre. Samtidigt har jag börjat ifrågasätta mitt eget krav på omspelningsvärde och istället försöka tänka mer bergochdalbanebanor. Anledningen är fixeringen vid pengar, eller snarare tänket att hur mycket pengar vi lägger ner på varje upplevelseminut avgör om ett spel är värt pengarna eller inte.

Ta Metal Gear Solid V: Ground Zeroes som exempel, eftersom det i flera recensioner kritiserats för just det höga priset i jämförelse med den korta spellängden. Efter en och en halv timmes speltid är man klar med huvuduppdraget. Spelet kostar mellan två och trehundra pix. Minutpriset blir då typ tre spänn. Jämför det med en film på bio som landar på kanske 80 öre. Jämför det med ett spel med mainstory på runt 50 timmar som kostar 400-500 spänn - minutpris på 16 öre. Om filmen eller spelet går att återuppleva om och om igen blir priset oändligt nära noll (vilket också gäller MGS GZ även om man börjar på ett högre pris).

Omspelningsvärdet ligger också i hur många olika sätt spelet går att spela på. MGS GZ har en enda story i bakgrunden, men man kan lösa uppdragen på olika sätt, plus att man låser upp ett antal småuppdrag när man klarat mainstoryn. I Mass Effect-serien kan man egentligen inte ändra på början och slut i något av spelen, men det kan se rätt olika ut däremellan och spellängden ligger på mellan 20 och 30 timmar per spel - minst. En film är linjär och statisk i sin uppbyggnad så där handlar omtittningsvärdet mer om att till exempel fokusera på detaljer (all symbolik i Terminator 2), eller att se på hela skeendet med helt nya ögon när man vet hur det slutar (Sjätte Sinnet, The Game).

Dragon Age 2. Bara den här scenen höjer omspelningsvärdet flera meter.

Men även om saker har fasta pris så är de ändå relativa till allting annat. Egentligen är det inte dyrt med en biobiljett med tanke på att i den ingår filmhyra, lokalkostnader, personalkostnader, städning, underhåll etc., men för en som har begränsad budget kan det ändå kosta för mycket. På samma sätt som att jag tycker att ett par hundra kronor för ett 90-minutersspel som jag kan spela om ett antal gånger för skojs skull inte är överpris om jag jämför med minutpriset på en dussinaction på bio (även om jag antar att utgivaren cashar in bra mycket mer per arbetad timme på det spelet än på längre och dyrare spel, vilket kan leda till frågor om i moralen när det gäller att ta betalt som jag inte tänker gå in på nu).

När jag skrev om Broken Age här på bloggen anmärkte jag på omspelningsvärdet. Det är ett spel som klaras av på 4 timmar och även om man får lite trevlig story på köpet så finns det inget nytt att hämta vid en andra omspelning - gåtorna är knäckta, det är bara att hämta grejer och ta sig vidare. Längre än MGS GZ alltså, för samma pris (plus att nästa del av spelet ingår i priset), men med nästintill noll omspelningsvärde.

Och det är här jag måste fundera över omspelningsvärdets egenvärde. För MGS GZ är inte nödvändigtvis mer värt pengarna bara för att det går att spela om på olika sätt. Inte heller är Broken Age nödvändigtvis mer värt pengarna bara för att man får fler spelminuter per krona. Varje spel förtjänar att bedömas utefter sina egna premisser, och inte jämföras med andra spels, eller för den delen andra upplevelsers, minutpris. Broken Age var en gemytlig upplevelse, men jag tycker (möjligen en smula nostalgiskt) att Day of the Tentacle var roligare och därför mer intressant att spela om, även om det är ungefär lika linjärt vad gäller lösningar som Broken Age.

Man kan spöa FFXIV ARR-bossar om och om och om igen för 13 eurosar per månad.

Ändå tycker jag att Broken Age i sig är värt sitt pris. Liksom jag kan tycka att MGS GZ egentligen är värt sitt pris, eftersom 200 spänn för mig inte är en jättesumma relativt till vad min plånbok vanligen innehåller. Dessutom är jag nuförtiden mer benägen att köpa kortare spel eftersom jag då hinner och orkar spela igenom över huvud taget; ett längre spel hade alltså kunnat bli bra mycket dyrare per minut eftersom jag kanske inte alls hade spelat klart (eller ens börjat). Och relativt sett, om man ser till min plånbok alltså, så är det lättare att lägga ut 200 kronor än 600 för ett spel, oavsett längd.

Vi kanske är bortskämda med lågt minutpris och omspelningsvärde. Spelare betalar gärna mer för enorma sandlådespelsvärldar eller multiplayerspel med många olika banor, där minutpriset egentligen beror mer på hur mycket tid de själva lägger ner på att lalla omkring i spelen än hur stor arbetsinsats det krävts för att utveckla sagda spel. När de då stöter på ett spel där berättandet är linjärt och spelvärlden är begränsad till storyns utveckling, då tycker de att spelet är för dyrt i förhållande till innehåll.

Vilket leder mig till bergochdalbanetänket. En bergochdalbanetur har ett minutpris på kanske 60 kr. Sextio spänn. Det är alltså tjugo gånger högre än priskritiserade MGS GZ. Klart det blir billigare med åkband och så vidare men på en dag hinner det förmodligen inte krypa ner till långspelsnivåer i alla fall. Men ska man bara åka en enda gång kan det ändå vara värt de där 60 kronorna, om det är en schysst åktur. På samma sätt som att ett spel mycket väl kan vara värt pengarna, även om minutpriset drar iväg och omspelningsvärdet lågt.

Omspelningsvärde - not exactly rocket science, is it.

Är spelbara kvinnliga karaktärer en kostnadsfråga?

Nej.

Det svenska spelundret - i en stad nära mig

Screenshot från Fabula Mortis

Träffade Patrik Rydén på falubaserade spelföretaget Deadghost Interactive och fick veta mer om deras kommande spel Fabula Mortis, en steampunkskjutare som släpps på Steam i höst. Skrev sedan en artikel som kan läsas här på Dalarnas Tidningar.

Det finns inget "vs" mellan spelkärlek och kritiskt tänkande

Redaktörn på en svensk gratistidning om spel hävdar att på den tidningen älskar de spel och att kritik av t ex sexism är politiskt och ingenting de tycker att spelkritiker ska ägna sig åt. Då ställer sig vän av ordning förstås frågan: kan man tycka om ett spel OCH ändå kritisera delar av det?

Svar: Självklart. Lika självklart som man kan diskutera sexism OCH samtidigt bry sig om Röda Korsets hjälparbete i Syrien och Sydsudan. Eller lika självklart som man kan vilja vara egen företagare OCH tycka att välfärdstjänster ska vara statliga.

Man kan vara npc-kvinna OCH ha kläder.

Att kritisera spel, att analysera och ställa spelproducenter till svars, handlar nämligen inte om att hata spel utan att vilja se en ständig förbättring. Till exempel hör jag till den lilla lilla (?) skara som gillar Alien vs Predator skarpt, av tre orsaker:
1) kvinnlig huvudperson som axlar hjälterollen i filmen och gör det utan att bli av med kläder, gå manlighetsnormbananas eller någonstans bli ett offer (och dessutom är mörkhyad utan rakpermanent),
2) kvinnlig bifigur som behandlas som vilka bifigurer (läs manliga) som helst,
samt
3) en predator som fick lite personlighet (det har både första och andra filmens predator, men nu blev ju den här dessutom polare med hjälten).

INPUT [fangirlrant]
Ja och så PREDATOOORS omg jag älskar predators <3 <3 <3
/end [fangirlrant]

Att filmen däremot inte kunde få mer än kanske 2 eller 3 av fem möjliga poäng, trots att jag älskade så mycket med den, hade att göra med den usla backstoryn, det faktum att alla predators såg ut som muskelbyggare med dubbla rustningar (till skillnad från ettans och tvåans smidiga jägare som faktiskt inte bara var över två meter långa rent fysiskt utan och så såg ut som om de var det), plus ett allmänt tattigt filmiskt berättande.

Man kan vara spelhjälte OCH mörkhyad.

Eller för att ta Final Fantasy XIV: A Realm Reborn som exempel. Jag älskar världen, designen, hur min egen figur ser ut, storylinesen, questen, mekaniken, och speciellt det faktum att även om män och kvinnor emellanåt görs skillnad på av npc:s så är det en bra blandning av manliga och kvinnliga npc:er både bland stridande och ickestridande roller, traditionellt manliga respektive traditionellt kvinnliga. Men jag har ÄNDÅ åsikter om somliga rustningars design när de hamnar på kvinnofigurer, med trosklädda rumpor som bara råååkar sticka fram under korta stridskjolar, eller hål (!) på magen (!) på en i övrigt heltäckande rustning (samma rustning, ska erkännas, lämnar överarmarna bara på den manliga modellen - sexigt måhända, liksom maghålet kan vara, men klart mindre sexualiserande JO SÅ ÄR DET sluta käfta emot).

Är ett spel per automatik bra då om det är helt jämställt vad gäller kön, sexualitet, etnicitet, funktionsnedsättningar osv? Nej. Självklart inte. Ett spel blir snarare intressant om det problematiserar just de här grejerna. MEN, och det är ett jävla stort "men", det är skillnad på att:
a) reproducera en företeelse i realismens namn och låta det vara en del av kulisserna (eller säga att det är ju SATIR och det är du som inte fattar det),
och
b) inkludera en företeelse för att problematisera, ifrågasätta och diskutera.

I många fall när a görs och får kritik för det så hänvisas till konstnärens integritet, konstnärlig frihet, rätt att göra vad hen vill (nej förlåt, han eller hon, eftersom de på den här sidan i allmänhet inte erkänner ordet "hen") och yadayada. "Det är ju så här." "Det var en kul grej bara." "Jag hade ingen speciell tanke med det."

Oh. My. Gawd.

Man kan kanske inte vara stadsvakt OCH ha läcker urringning...

När man skapar någonting har man väl för i helsike en tanke med det? Eller finns det på allvar personer som typ sätter sig med en penna i handen och ett papper framför och typ viftar lite och sedan säger till sig själv "hehe, ser ju ut som en trasselsudd ju, jag säljer den"?

Ja nej visst. Inte kan man kräva av en spelproducent att den tar ansvar för sin produkt bara för att den råkat sälja i några hundratusen eller rentav miljoner exemplar. Nej nej. De gör ju bara det de tycker är kul. Och vi köper det. Köp inte om du inte tycker att det är kul.

Sorry. Det funkar inte så. Och det är därför kulturkritiken finns, för att de som själva av någon anledning inte kan skapa sin egen kultur (dvs saknar möjlighet, utbildning, intresse osv - hur många av oss ekovurmare odlar egna mjölkkor? Nä just det.) ska få uppleva och ta del av kultur som inte enbart talar till smaklökarna. Det är därför vi har statliga kulturstöd, för att den delen av kulturen som är så viktig för oss människor, den som får oss att tänka ett varv längre, också ska få finnas till. Den är nämligen inte mindre kommersiellt gångbar för att den är sämre och tråkigare, utan för att det är jobbigt att tänka.

Och tänk då, vilken vinst, om man kunde ha kul samtidigt som man fick tänka till. Det är just därför spelglädje och spelkritik visst hänger ihop. Det är därför speljournalister måste fortsätta ifrågasätta idisslandet av stereotypa spelfigurer och storys. Vi har trots allt kommit lite längre än tiden då "bröd och skådespel åt folket" gällde.

Låtom spelbranschen skapa spel där man kan tänka till och ha kul samtidigt.

Vågar ni, Nintendo?

Vad spelar könet för roll?

Den här artikeln, Male gamers, female avatars fick mig att äntligen få tummen ur och blogganpassa en artikel som jag skrev för Level presenterar: E-sport och MMO i fjol. Håll till godo.

En kväll på senhösten spelade jag World of Warcraft och guildkamraten Blackhoof frågade om jag ville tanka en gammal raidinstans åt honom och några av hans irl-kompisar. ”Eh, okej,” sade jag och loggade tveksamt in på Skype. Jag är inte helt överens med röstchattar, de känns liksom för privata. I spelet är jag ju stabil paladintank, en blood elf av manligt kön som kan fråga om vägen och facepalma åt sig själv. Medan jag, spelaren och kvinnan bakom tangentbordet, bara känns mesig och förvirrad.

Vi drog igång. Emellanåt ställde jag frågor via röstchatt om hur jag borde hantera mobbs och bossar. Plötsligt frågade en av guildkamratens vänner förvånat: “Är tanken tjej?” En inte helt ovanlig reaktion, som möjligen var positiv ifall han tyckte att det var häftigt med en tankande tjej. Eller om han nu bara ville veta vem av rösterna som var tanken. Samtidigt frågade han mig inte personligen, trots att jag var närvarande.

Som kvinna med manlig avatar är jag rätt ovanlig. Jag tycks däremot inte alls vara särskilt ovanlig i det att jag, i egenskap av kvinna, helst låter bli att avslöja min könstillhörighet för andra spelare om jag inte känner dem väl. Detta sammantaget tror jag har bidragit till att jag under mina år som mmorpg-spelare i princip sluppit negativ (och positiv) särbehandling. Men jag är alltså inte den enda kvinnan som spelar mmorpg.

Det är tanken som räknas. Inte kön.

Mellan tummen och pekfingret utgör kvinnor kanske upp till en femtedel av mmorpg-spelarna, beroende på spel. De kvinnliga spelarna har i allmänhet en högre medelålder än de manliga spelarna. Ju äldre man är, desto fler alts tenderar man att ha och desto troligare är det att man skaffar avatarer av motsatt kön. Samtidigt tycks det vara fler män som byter kön när de spelar än kvinnor.

Att relativt få spelare är kvinnor gör att de flesta oftast antar att andra spelare är män. Om du är kvinna måste du aktivt göra medspelaren uppmärksam på detta, vilket innebär att du sticker ut, och då blir du också representant för hela ditt kön. Något som i sin tur gör det lättare för andra (såväl män som kvinnor) att dra alla kvinnliga spelare över en kam. 

Eftersom det så ofta hävdas att kön inte spelar någon roll för vilka spel man gillar och hur man spelar, medan det lika ofta hävdas att det faktiskt gör det, så bestämde jag mig för att titta lite närmre på studier i ämnet. Jag tillhör nämligen till den skara som anser att det visst är skillnad – generellt, men inte nödvändigtvis individuellt.

Innan vi börjar vill jag påpeka att man ska vara lite försiktig med att dra slutsatser utifrån statistik. De studier jag har tittat på är inte sällan små och avgränsade till enstaka spel och tidsperioder, och avspeglar inte nödvändigtvis helheten. Man ska också ha klart för sig att bara för att det finns ett samband mellan två fakta betyder det inte att det ena orsakar det andra.

Det är inte vapen som dödar. Ej heller genitalier.

Män är från Draenor, kvinnor från Azeroth?

Kön är ingenting man kan dra slutsatser av på individnivå när det gäller vilka spel man gillar eller hur man spelar. När man ser på män och kvinnor som två generella grupper finns dock vissa skillnader. Män spelar lite mer prestationsinriktat, levlar lite snabbare och är mer inställda på att uppnå resultat. Kvinnor spelar mera socialt, inte sällan tillsammans med sin partner, och är mer aktiva i sina guilds.

En studie av spelet Fairyland, som var ovanligt så till vida att det hade hela 40% kvinnliga spelare, visade dock något riktigt intressant. Oavsett kön på spelaren så levlade de med manliga avatarer snabbast och spelade mer prestationsinriktat än de som valt kvinnlig avatar, som istället spelades mer socialt. Det verkar alltså som om vi tar med oss vår statistiska uppfattning om hur män respektive kvinnor är när vi iklär oss en digital kropp av motsatt kön. I Fairyland var det också, intressant nog, troligare att man fick sina helande drycker sålda om ens avatar hade kvinnligt namn. De flesta som spelade warriors hade dessutom manliga avatarer.

När det gällde den sociala biten var det troligare att man tog kontakt med en avatar av motsatt kön. Däremot var det, lustigt nog när vi nu påstår att verkligt kön inte spelar någon roll, vanligare att kvinnor blev vän med andra kvinnor, och män med andra män, oavsett avatarens kön, om man började privatchatta med varandra. (Dessutom tycks kvinnliga WoW-spelare använda /hug-emoten oftare än manliga.)

Man ska vara artig. Även om man ska ge nån på käften.

Har skicklighet med kön att göra?

För några år sedan var det i USA lika många kvinnliga spelare som manliga som spelade healers och något fler män som spelade tanks. Manliga dps-spelare var mer närstridsinriktade och kvinnliga dps-spelare mer avståndsinriktade. I Sydkorea spelade däremot många fler kvinnor healers än män, något som kan tyda på kulturella skillnader.

När man för inte länge sedan i en allmän spelstudie lät män och kvinnor ägna ett visst antal timmar om dagen åt spel var männen till en början mycket bättre på att skjuta prick och bättre på att orientera sig. Efter en månads spelande var dock kvinnorna ikapp på bägge punkter. En tänkbar förklaring till de inledande skillnaderna är att pojkar leker mer rörligt när de är små än vad flickor gör och därför redan har en bra grundträning i spatial förmåga. Emellertid ger träning uppenbarligen färdighet.

En annan sak som spelar in kan vara att kvinnor ofta i undersökningar anser sig spela mer casualinriktat och inte tycker att de är experter. Detta skulle kunna vara en självuppfyllande profetia om man har följande studie i åtanke: Flickor som fick veta att flickor brukade prestera sämre på ett matteprov än pojkar gjorde just det, medan de som fick veta att det inte var någon skillnad presterade lika bra som pojkarna. Och undersökningar talar ju om för oss att kvinnor spelar mer socialt och mindre prestationsinriktat än män, inte sant…?

I döden är vi alla lika.

”Tillbaks till köket”

Många kvinnliga spelare vittnar om att de fått ta emot könsspecifika skällsord och hot om våldtäkt (!) av med- eller motspelarna. De som protesterar brukar få till svar att “så är det på Internet”, att om hon inte tål det kan hon sluta spela, att det inte alls har med kön att göra.

För att ta reda på om kvinnor verkligen fick ta mer skit i röstchattar än män gjordes en studie där man i förväg spelade in neutrala spelrepliker med en manlig röst och en kvinnlig röst som sedan användes under spelsessioner via nätet. Det kan inte nog understrykas att de olika spelarna som rösterna kopplades till spelade ungefär lika bra, de vann ungefär lika mycket och så vidare.

Studien visade att den kvinnliga rösten fick ta emot tre gånger så mycket trashtalk som den manliga. Spelare har också i andra sammanhang vittnat om att om de utger sig för att vara kvinnor får de trashtalk riktat mot just det kvinnliga könet.

Sade någon “överkänslig”? Det beror i så fall på skavsår.

Men det går åt rätt håll. Man har på allvar börjat ta tag i röstchattarnas klimatproblem, och allt fler kvinnor syns och kommer till tals på mmo-scenen. Så om några år kanske Blackhoofs kompis inte längre blir förvånad över att spela ihop med en tank som också är kvinna.

Fotnot: Till artikeln gjorde jag också åtta intervjuer med kvinnliga spelare, om deras onlinebeteende, avatar-kön och upplevelser. Dessa publicerar jag inte här eftersom jag inte har frågat spelarna i fråga om lov. Än.

Mer eller mindre relevanta källor
Gender swapping and user behaviour in online social games
Examining the role of gender in video game usage, preference, and behavior
Communication in multiplayer gaming: Examining player responses to gender cues
Datorspel gör kvinnor mer lika män
Video games: males prefer violence while females prefer social
Are you a gamer? A qualitative study on the parameters for categorizing casual and hardcore gamers
WoW Insider: Body language in World of Warcraft
Exploring the behavioral patterns of learners in an educational massively multiple online role-playing game
MMORPG - Vilka faktorer spelar en roll för spelare när de byter från ett MMORPG till ett annat? 
Mer eller mindre relevant statistik
Ungar och medier
Essential facts about the computer and videogame industry 2013
ESA Game player data
Videogames in Europe: Consumer study
The Norrathian Scrolls: A study of Everquest
The Daedalus project
WoW Insider: The WoW factor

En mus på glid

Alltså... att prylen som en gång i tiden kallades "pekdon" numer kallas "mus" är förstås högst logiskt med tanke på sagda pryls utseende och ordens respektive utalbarhet, men det innebär att det är en svår sak att snacka om utan att man måste a) förklara sig, b) rodna, c) gapskratta och/eller d) bli arg på den som låtsas missförstå.

Därför vill jag en gång för alla göra klart att det här inlägget handlar om datortillbehör och ingenting annat. Är alla med på det? Bra.

This is my mouse. There are many others like it, but this one is mine.

Jag har en mmorpg-mus, en äldre version av Razer Naga med nummersats vid tummen, som i alla avseenden är ergonomiskt utformad, passar min inte så stora hand och är lätt vinklad så att jag slipper få ont i handleden. Musmattan är en Steelseries 4HD, en hård variant med ytstruktur som ska minimera friktion och ge god precision. Jag har trivts väldigt bra med bägge, sånär som på en sak. Musens undersida.

Från början trodde jag att det helt enkelt var skräp på musmattan, eftersom det hela tiden var något som skrapade i. Men trots idogt bortborstande av obefintliga dammkorn så fortsatte det skrapa i på undersidan - inte alltid, men då och då. Jag kollade undersidan och misstänkte ett tag den lilla switchen som slår av och på nummersatsen, men det verkade ju rätt märkligt att den skulle stå ut så mycket.

Till sist upptäckte jag att skarven i plasten i bakkant var en yttepytteaning förskjuten, så att ena plastdelens vassa kant skrapade i musmattan. Eftersom musjäveln ändå kostat nästan 800 spänn blev jag lite sur över detta lilla fjuttfel, men eftersom den också hade något år på nacken antog jag att det inte var lönt att försöka få ut en ny på garanti (eller så var jag för lat för att gå till butiken, bara att välja). Så jag tog helt enkelt till hemmafixarlösningen: nagelfil.

Det var inte helt lätt att fila ner skarven, eftersom de två plastdelarna fortfarande gick att förskjuta en aning åt bägge håll, men det hjälpte i alla fall en aning. När problemet dök upp igen och det inte hjälpte med att fila upptäckte jag till sist att den tunna tunna plast som produktinformationen är tryckt på hade gått sönder och att en liten flärp stack ut (eller snarare ner) och skrapade i musmattan. Fram med skalpell och skära bort. Problemet löst. Igen.

Knottrig för extra glid.

Vid det här laget började dock både matta och glidytor på musen bli ganska slitna, för även om jag har pekarhastighet inställd på ganska högt för att slippa röra armen för mycket (sånt där som kan orsaka musarm, ni vet, nåt som jag hittills har klarat mig riktigt bra från, säkerligen tack vare eftertanke vid mushantering), så blir det ju ett visst slitage när man spelar och använder datorn åtskilliga timmar varje dag.

Som av en händelse låg det en förpackning extra-glidytor (Steelseries Glides, har utgått enligt den webbutiken men det finns andra liknande, t ex speciella för just Razer-möss) på en butik som jag besökte för att få mitt stackars mobilglas utbytt, och jag som egentligen inte visste att sånt fanns slog till direkt. Hemma följde en stunds funderande (instruktionerna var något vaga, så jag trodde det fanns två lager skyddsplast när det egentligen bara fanns ett), konturritande (eftersom det var raka rektangulära bitar), klippande och slutligen skalpellskärande.

Det blev också en del svärande eftersom jag är lite småskakig i händerna när jag håller på med sånt här petjobb, och för att skalpellen var slö. Extraglidesen var raka bitar, musens glidytor är böljande och följer hela muskanten, så det blev flera småbitar att försöka lappa ihop så sömlöst som möjligt. Det gick inte jättebra. Dessutom blev de lite buckliga i kanterna (särskilt när jag försökte pilla bort den ickeexisterande extraplasten) och jag lyckades skära tvärs igenom halva bakkantsbiten eftersom skalpellen slant.

Alla kan inte vara Ernst. Det kan gå ändå.

Resultatet blev dock, även om det estetiska lämnar en del att önska, att musen återfått sitt glid. Förhoppningsvis håller skarvarna ett bra tag innan de krullar upp sig. 55 spänn plus ett uns frustration och tio minuters fipplande kostade det hela. När det blir dags för ny mus kanske jag rentav gör mig omaket att sätta på glides redan innan musmattan tar stryk. Åtminstone om nästa musmatta blir i samma prisklass och kvalitet som den jag har.

Fusk, genvägar, hjälpmedel

Eftersom jag begått en av de ultimata spelarsynderna, alltså att inte ha spelat Final Fantasy VII när det kom ut, så bestämde jag mig för att fylla denna vita fläck på min gamerkarta när spelet reades ut på Steam. Visserligen har vi spelet till PS och det går att köra på vår PS2:a, men det är ju så mycket enklare att dra igång på datorn.

"Jaså är vi på datan nuförti'n. Ja se teknikens under."

Det största problemet jag stött på är överansträngning i handleden. Jag har ytterst sällan haft problem med axlar, armar och händer på grund av spelande, men när kontroller och handhavande skiljer sig från mina vanliga keybinds och rotations i mmorpg och singleplayerspel så sätter det sig direkt i vänstra handleden. Detta avhjälps med styrketräning (lyfta lättare vikter i olika riktningar med rak handled) och lite lagom stretching och övningar från arbetsterapeut (kanske får göra en liten video eller nåt...?).

Jag förstår precis hur du känner det, sparpunkten.

Det näst största är navigering. Jag är hopplös när det gäller att minnas namn och riktningar i spel, och de enda ledtrådarna man får om vart man ska härnäst i FF VII är just namn och riktningar som lämnas av enstaka NPC enstaka gånger. Kartan som finns i spelet är jag rätt ohjälpt av - jag ser förstås var jag själv befinner mig, vilket är ett stort plus, men man ser inga namn på ställen och den avslöjar inte ifall det över huvud taget är möjligt att ta sig från punkt A till punkt B via punkt C eller om man måste en omväg runt punkt D, E och F. Alltså har jag tjuvkikat på kartor på nätet. Och kollat walkthroughs när jag inte vetat vart jag borde bege mig.

Jag har alltså ägnat mig åt FUSK™.

Vi har varit på turné och har kommit lätt på sné, finns det ingen som kan säga var vi é?

Eller? Själv tävlar jag ju inte mot någon i att klara flest uppdrag på snabbast tid, eller att skaffa samtliga achievements utan hjälp. Alltså anser jag det inte vara fusk när jag kollar kartor och walkthroughs på nätet för att ta mig vidare. Jag vill åt storyn, jag vill uppleva stämningen, jag vill känna mig skicklig när jag knäcker motståndare genom att slänga in rätt attacker vid rätt tillfälle. Så jag använder mig av de fina hjälpmedel internet kan bistå med för att få ut det jag vill ha av spelet.

Det är det bästa med att leva i internetåldern. Återuppleva, eller förstagångsuppleva, gamla pärlor utan onödig frustration och tidsslöseri. Me likes.