Omspelningsvärde

Jag är begåvad med selektivt minne, det vill säga jag kan se om Sagan om Ringen-trilogin för tredje gången och ÄNDÅ överraskas av Frodos beslut i slutscenen, eller se Captain America: The Winter Soldier på bio efter att ha sett Captain America: The First Avenger både på bio och på dvd strax efter release och ÄNDÅ inte känna igen Winter Soldier när han tar av sig masken.

Det är en uppskattad begåvning även när det gäller spel, särskilt om de har en enda linjär story och inte har särskilt många val. Omspelningsvärdet blir ju högre. Samtidigt har jag börjat ifrågasätta mitt eget krav på omspelningsvärde och istället försöka tänka mer bergochdalbanebanor. Anledningen är fixeringen vid pengar, eller snarare tänket att hur mycket pengar vi lägger ner på varje upplevelseminut avgör om ett spel är värt pengarna eller inte.

Ta Metal Gear Solid V: Ground Zeroes som exempel, eftersom det i flera recensioner kritiserats för just det höga priset i jämförelse med den korta spellängden. Efter en och en halv timmes speltid är man klar med huvuduppdraget. Spelet kostar mellan två och trehundra pix. Minutpriset blir då typ tre spänn. Jämför det med en film på bio som landar på kanske 80 öre. Jämför det med ett spel med mainstory på runt 50 timmar som kostar 400-500 spänn - minutpris på 16 öre. Om filmen eller spelet går att återuppleva om och om igen blir priset oändligt nära noll (vilket också gäller MGS GZ även om man börjar på ett högre pris).

Omspelningsvärdet ligger också i hur många olika sätt spelet går att spela på. MGS GZ har en enda story i bakgrunden, men man kan lösa uppdragen på olika sätt, plus att man låser upp ett antal småuppdrag när man klarat mainstoryn. I Mass Effect-serien kan man egentligen inte ändra på början och slut i något av spelen, men det kan se rätt olika ut däremellan och spellängden ligger på mellan 20 och 30 timmar per spel - minst. En film är linjär och statisk i sin uppbyggnad så där handlar omtittningsvärdet mer om att till exempel fokusera på detaljer (all symbolik i Terminator 2), eller att se på hela skeendet med helt nya ögon när man vet hur det slutar (Sjätte Sinnet, The Game).

Dragon Age 2. Bara den här scenen höjer omspelningsvärdet flera meter.

Men även om saker har fasta pris så är de ändå relativa till allting annat. Egentligen är det inte dyrt med en biobiljett med tanke på att i den ingår filmhyra, lokalkostnader, personalkostnader, städning, underhåll etc., men för en som har begränsad budget kan det ändå kosta för mycket. På samma sätt som att jag tycker att ett par hundra kronor för ett 90-minutersspel som jag kan spela om ett antal gånger för skojs skull inte är överpris om jag jämför med minutpriset på en dussinaction på bio (även om jag antar att utgivaren cashar in bra mycket mer per arbetad timme på det spelet än på längre och dyrare spel, vilket kan leda till frågor om i moralen när det gäller att ta betalt som jag inte tänker gå in på nu).

När jag skrev om Broken Age här på bloggen anmärkte jag på omspelningsvärdet. Det är ett spel som klaras av på 4 timmar och även om man får lite trevlig story på köpet så finns det inget nytt att hämta vid en andra omspelning - gåtorna är knäckta, det är bara att hämta grejer och ta sig vidare. Längre än MGS GZ alltså, för samma pris (plus att nästa del av spelet ingår i priset), men med nästintill noll omspelningsvärde.

Och det är här jag måste fundera över omspelningsvärdets egenvärde. För MGS GZ är inte nödvändigtvis mer värt pengarna bara för att det går att spela om på olika sätt. Inte heller är Broken Age nödvändigtvis mer värt pengarna bara för att man får fler spelminuter per krona. Varje spel förtjänar att bedömas utefter sina egna premisser, och inte jämföras med andra spels, eller för den delen andra upplevelsers, minutpris. Broken Age var en gemytlig upplevelse, men jag tycker (möjligen en smula nostalgiskt) att Day of the Tentacle var roligare och därför mer intressant att spela om, även om det är ungefär lika linjärt vad gäller lösningar som Broken Age.

Man kan spöa FFXIV ARR-bossar om och om och om igen för 13 eurosar per månad.

Ändå tycker jag att Broken Age i sig är värt sitt pris. Liksom jag kan tycka att MGS GZ egentligen är värt sitt pris, eftersom 200 spänn för mig inte är en jättesumma relativt till vad min plånbok vanligen innehåller. Dessutom är jag nuförtiden mer benägen att köpa kortare spel eftersom jag då hinner och orkar spela igenom över huvud taget; ett längre spel hade alltså kunnat bli bra mycket dyrare per minut eftersom jag kanske inte alls hade spelat klart (eller ens börjat). Och relativt sett, om man ser till min plånbok alltså, så är det lättare att lägga ut 200 kronor än 600 för ett spel, oavsett längd.

Vi kanske är bortskämda med lågt minutpris och omspelningsvärde. Spelare betalar gärna mer för enorma sandlådespelsvärldar eller multiplayerspel med många olika banor, där minutpriset egentligen beror mer på hur mycket tid de själva lägger ner på att lalla omkring i spelen än hur stor arbetsinsats det krävts för att utveckla sagda spel. När de då stöter på ett spel där berättandet är linjärt och spelvärlden är begränsad till storyns utveckling, då tycker de att spelet är för dyrt i förhållande till innehåll.

Vilket leder mig till bergochdalbanetänket. En bergochdalbanetur har ett minutpris på kanske 60 kr. Sextio spänn. Det är alltså tjugo gånger högre än priskritiserade MGS GZ. Klart det blir billigare med åkband och så vidare men på en dag hinner det förmodligen inte krypa ner till långspelsnivåer i alla fall. Men ska man bara åka en enda gång kan det ändå vara värt de där 60 kronorna, om det är en schysst åktur. På samma sätt som att ett spel mycket väl kan vara värt pengarna, även om minutpriset drar iväg och omspelningsvärdet lågt.

Omspelningsvärde - not exactly rocket science, is it.