Först: Tack Robert på Spelföräldrarna för initiativet! Det har varit både utmanande och roligt! Dessutom välbehövligt för en bloggare som jag, som alltför ofta förlitar sig på spontanitet och inspiration...
Så, till ämnet. Jag älskar ju att spela spel. Digitala spel alltså. Helst rollspel. MMO eller single. För att bokstavligen illustrera denna kärlek har jag valt ut några sådana där tillfällen som gör att det är extra värt att spela.
Under förrförra och förra veckan jobbade jag med annat och hade inte cacheminne nog i hjärnan för att blogga. Men eftersom det går prestige i det här (för min egen del alltså, jag jämför mig inte med andra) så måste jag ju bara skriva om förförra Veckans Spelglädje också.
Pay to win/p2w handlar om att istället för att slita som en gnu i månader för att loota värsta häftiga legendary-drakmounten pröjsa ett par hundralappar och få drakhärket på studs i den digitala brevlådan. Eller motsvarande übermäktiga hjälmen/svärdet/skölden.
En gammal sanning är att tid = pengar. Om jag alltså tillhör den sorgliga skara som sliter åtta timmar om dagen på ett jobb jag avskyr för att tjäna pengar jag enligt regeringen sedan måste spendera friskt för att de skatter jag betalar på prylar jag köper till underpris ska finansiera deras avdrag för dem som tjänar mer än vad jag gör, så jobbar jag ju i slutändan lika mycket för den där draken/hjälmen som en snorunge på gymnasiet som spelar åtta timmar om dygnet efter skoltid (som de mest skolkar/sover bort ändå, eftersom de spelar datorspel, det har jag läst i kvälls- och gratistidningar). Det är bara det att min tid omvandlats till pengar. Alltså är det helt i sin ordning att även jag kan uppleva den ultimata lyckan av att ha en egen drake att rida på.
Me wantsss thisss preciousss men orka raida...
Nu ska jag i sanningens namn erkänna att jag inte jobbar åtta timmar om dagen på ett jobb jag avskyr utan arbetar precis så mycket jag vill på ett jobb jag älskar, jag är nämligen egenföretagare. Det blir kanske inte så mycket pengar att jag tycker att jag har råd att spendera dem på digitala prylar, och jag vet fortfarande inte om jag skulle ha samvete nog att köpa något digitalt som faktiskt gör skillnad när jag spelar (till skillnad från en drakmount). Så jag kanske bara skulle använda prylen till transmogrification.
Temat för Veckans Spelglädje: Fusk!
Vad är fusk? Guideböcker? Genvägskoder som finns inlagda för att programmerare ska kunna testköra sina verk utan att behöva spela igenom spelet femtielvatusen gånger och som läcker ut på nätet och används av spelare? Utnyttjande av buggar i spel som gör det möjligt att klara bossen i raiden på tre slag istället för sjutton? Konsultera forum när man kört fast i ett spel och inte hittar någon hjälp i spelets egen tutorial?
När Seymor skulle få slutgiltiga omgången stryk krävdes lite hjälp.
Eller kanske som i mitt fall: svära högt och osande och kommendera sin äkta make till tangentbordet för att demonstrera hur i %#&! man gör för att fixa kombinationstryckningarna i Remember Me. Alternativt smotra* upp den rätta kombinationen i det första minnespusslet som ska läggas för att rädda Nilin (spelarens alter ego) ur en bokstavligt talat knivig situation**.
Hursomhelst. "Fusk" är min räddning när jag är ute efter storyn och inte för att tävla eller jämföra mig med någon. Det ger mig tillgång till det jag vill ha utan att jag behöver få bryta sönder tangentbord/dunka sönder skärmen/lägga mig och skrikgråta på golvet.
Byta injektionsvätska, rulla bord, paja dator, eller var det rulla bord sist, eller...? Arrgh, whatever, jag kollar på nätet...!
*Smotra = mitt eget försök att bli odödlig på nätet genom att införa ett annat ord för "googla" genom att förkorta "sökmotorsöka", allt för att undvika varumärkesvardagligande (se där ett annat ord jag just uppfann eftersom jag är för lat för att komma på ett bättre sätt att uttrycka det hela på). **Jag kommer inte att fortsätta spela Remember Me. Åtminstone inte just nu, det var för oengagerande och irriterande. Istället får det bli The Walking Dead.
Temat för Veckans spelglädje är: Eskortuppdrag.
Det här handlar alltså inte om att i urringat, kortkort och högklackat få betalt för att åma sig bredvid politiker på deras flygresor, utan om att hjälpa stackars npc:s att ta sig genom områden fyllda av fiender. Sånt kan ju vara nog så störigt om npc:n i fråga kutar iväg åt ett helt annat håll alternativt försöker slåss själv och drar aggro och grejer, som det kan vara i World of Warcraft ibland.
"Du ville inte klä ut dig till hora, då får du vackert slåss, Geralt."
Själv har jag nyss med hjälp av en till hora förklädd kompanjon nästan eskorterat en gravid alvkvinna ut ur ett hus omringat av fienden, men just som vi var på väg ut genom dörren skrek min kompanjon att vattnet gått och att bebisen var på väg, så eskortuppdraget förvandlades till beskyddaruppdrag istället.
Det här utspelade sig i The Witcher 2, spelet jag för tillfället är i färd med. Överlag funkar eskortuppdragen rätt bra där. Personerna jag ska hjälpa springer antingen på lagom avstånd i förväg, eller så väntar de snällt på en så att man själv får bestämma takten. Ibland blir de stående och då är det bara att ge dem en knuff i ryggen så visar de vägen. Tack och lov kan de också försvara sig, så jag slipper faila på grund av död.
Här nånstans bestämde sig bebisen för att komma ut. Alltså fick Geralt eskortera utan eskortobjekt. Lika bra det. Bebisen skulle nog få sin beskärda del av blod och skrik ändå.
Men visst. En gång tappade jag bort trollkvinnan Triss Merrigold mitt inne i skogen och höll på att bli vansinnig eftersom skogen innehåller tusen småstigar och det dessutom är kartan som vrider sig och inte markören, men sånt handlar mycket om vana. Och med tanke på hur det mesta flyter på i The Witcher 2 den här gången jämfört med förra, nu när jag har ett antal spelade spel emellan, så märks det att övning ger färdighet.
En cutscene. Ett stycke film som spelas upp i ett spel för att ge spelaren ytterligare en bit historia. Godis godis för en som jag, som inte har något emot att spela mig igenom en film om den är tillräckligt bra. Jääättedryyygt om cutscenen är en del av en passage som inkluderar strid som måste klaras av för att gå vidare. Som i Final Fantasy X. Om Seymour knackar ihjäl en i slutfajten så måste man starta om. Och då blir det cutscene igen.
So, Tidus. You're just dying to hear my speach again? Oh well...
Så jag har ett förslag. Andra gången man måste se denna oskippbara cutscene, vilken det nu månde vara, så poppar en liten ruta upp som frågar: "Vill du köra pausprogram nu?" och om man då klickar på "Ja" så dyker en filmsnutt av den här typen upp.
...
Blogger vägrar hitta YouTube-klippet, så jag kan tyvärr inte bädda in det. Istället får du klicka på den här länken för att se varför jag gör det här:
Temat för Veckans spelglädje är: Installations-/Nedladdnings-/Laddningstider.
Det bästa med installations-, nedladdnings- och laddningstider är förstås när det går mycket fortare än man hade trott. Som ibland när jag drar igång Star Wars: The Old Republic bara för att logga in en snabbis, kolla brevlådan, göra något quest, softa lite - och så är det så längesedan jag loggade in att inloggningsrutan bara
och jag blir helt
och så gör jag en kopp kaffe, och så går jag tillbaka till datorn bara för att kolla hur långt nedladdningen har kommit, spelet har PATCHAT KLART och jag bara
(Jag kan inte lägga in en bild på laddningsskärmen när spelet har patchat klart, för just i afton går det inte sådär väldans fort. Det får bli en bild på min SWTOR-karaktär som får demonstrera hur ivrigt jag loggar in när det är klart istället.)
Oj. Skriva något positivt om DRM. Alltså, jag är inte den som är den. Jag betalar gärna för produkter eftersom jag vet att varken filmskapande eller spelutvecklande är någon dans på rosor (även om jag tycker att somliga kanske borde inse att de fantasisummor de får i lön inte direkt hjälper världen i rätt riktning alla gånger). Däremot har jag svårt för resonemanget "YOU WOULDN'T STEAL A CAR, WOULD YOU??" eftersom det trots allt är viss skillnad mellan att masstillverka bilar och att masstillverka digitala kopior av ett spel.
Men något direkt positivt med DRM...? Det är som att skriva "en särskilt positiv sak med lås är att de stänger ute tjuvar". Nej, jag får nog vrida på det ett varv. Jag skulle kunna ta ett exempel på där DRM hanteras väl.
Robot Unicorn Attack. Detta fantastiska spel. Var i hela världen kan man hitta regnbågar, enhörningar, ond bråd död OCH Erasure på ett och samma ställe? Robot Unicorn Attack. Var i hela världen kan man hitta dödskallar, enhörningar, ond bråd död OCH Blind Guardian på ett och samma ställe? (...valfritt tonårsrum från 90-talet kanske... det var ett dåligt exempel, vi håller oss till det första.)
På nätet spelar man gratis. Helt gratis. Vill jag spela offline på min smartfåne eller surfplatta får jag vackert lov att köpa en app. Den kostar 7 kronor. Jag skulle lätt kunna tänka mig att betala det tredubbla, kanske det tiodubbla (nej, hold your unicorns nu), för även om spelidén är mycket simpel så är det så galet perfekt som fördriva-tiden-spel och total hjärnavslappning, och bara låten Always med Erasure är ju värd sina kronor.
Och nu, till det förträffliga. När jag betalat mina 7 kronor för att via Google Play ladda hem appen - så kan jag ladda ner den både till telefonen och till plattan! Då har man fattat vad det här med digitala rättigheter går ut på. Jag betalar för rätten att spela spelet, inte rätten att spela spelet endast på mobilen, eller endast på surfplattan.
Dasha eller crasha? Hur hanteras DRM egentligen?
Jämför det med dvd-skivor som inte går att kopiera. Låt oss ponera att jag har småbarn (det har jag), och vill göra en bra-att-ha-kopia ifall skivan någon dag i deras mjuka små händer på väg upp till dvd-spelaren dras över gruslagret på golvet (det har hänt). Men si där är det stopp, ety jag icke i första hand har betalat för rätten att egentligen se filmen, utan rätten att inneha filmen på just denna enda dvd-skiva.
Så. Ibland hanteras DRM mycket bra av dem som ivrigt försöker undgå kopieringspiraternas räder, något som kommer både konsument och utvecklare till nytta. De flesta av oss har nämligen ingenting emot att betala skäliga summor pengar, men då vill vi också kunna använda det vi köpt som vi vill. Dessutom har vi ingen som helst lust att betala för att somliga inte gör det.
Som en bonus: Musikvideon Always med Erasure. Den är så...! jag saknar ord...! Njut!
