"Tjejspel" del 2 - statistiken

Det här är andra inlägget av två på temat "tjejspel". Det första handlar om förakt. Innan någon tror att jag försöker härma Oskar Skogs tänkvärda blogginlägg på Loading häromdagen vill jag klargöra att jag påbörjade det här och föregående blogginlägg redan innan Thomas Arnroth skrev om Spelbutiken. Antar att det är någon sorts trend.

På sätt och vis får man ha viss förståelse för att vinstdrivna företag, när det gäller marknadsföring, bryr sig mest om den största målgruppen eftersom det är där de säkra pengarna finns. Det finns statistik som visar att kvinnor i högre utsträckning spelar sociala spel, pussel-, musik- och simulatorspel och liknande, medan män i högre utsträckning spelar shooters, rollspel och fightingspel. Alltså finns det en poäng med att marknadsföra dessa spel på olika sätt.

Problemet här är dock att "största målgrupp" är ett begrepp baserat på vilken grupp som är störst utifrån minsta gemensamma nämnare, det vill säga kön. Och könet, i sin tur, är inte en definitivt avgörande faktor när man talar om preferenser. Vårrullar och kladdkaka är visserligen mat respektive bakverk, men bägge innehåller förmodligen vetemjöl.

Om man gillar ett spel eller inte har i första hand att göra med ens personliga preferenser när det gäller genre, design, story och gameplay - inte kön. Dessutom finns flera andra saker att ta hänsyn till när man läser statistik, som urval, frågeställningar och liknande, samt att det självklart finns många många undantag från regeln.

Battlefield 3

Halo 2

Ändå tycker jag, som läst fler statistikrapporter och undersökningar än just den jag länkade till, att det är tänkvärda fakta som dyker upp i just statistik - därför att statistik kan innehålla nycklarna till förståelse för vad det är alla dessa kvinnor och en del män tilltalas av i pussel- och simulatorspel, och vad alla dessa män och en del kvinnor tilltalas av i shooter- och fightingspel. Låt mig illustrera med lite omslagsexempel.

I min spelhylla finns bland annat följande spel: Mass Effect 3, Deus Ex: Human Evolution, Halo 2, Battlefield 3, Grand Theft Auto IV och Dragon Age: Origins. Två av spelen (ME3 och DAO) beskriver hur "du" måste utkämpa strider för att rädda människor. Tre av spelen (DEHE, H2 och GTA IV) beskriver hur en namngiven man råkat ut för ett eller annat och nu måste ta sig vidare. BF3 beskriver hur du kan uppleva krig i multiplayer, single player-kampanj eller co-op.

Grand Theft Auto IV: Liberty City

Deus Ex: Human Evolution

Av alla dessa spel har jag spelat lite grann av DEHE, BF3 och GTA IV. Jag har spelat igenom två av dem minst en gång, ME3 och DAO - dessa två plus Halo 2 har jag själv köpt i butik, men jag har inte ens öppnat Halo 2. ME3 och DAO är rollspel där man själv utformar sin figur och får dialogval och handlingsval som påverkar berättelsen, vilket är anledningen till att jag tycker så mycket om dem.

DEHE, GTA IV och BF3 låter en i och för sig spela roller, men de är färdigskrivna i mer eller mindre utsträckning och jag fastnade aldrig för någon av dem. GTA IV är dessutom mer ett sandlådespel där man har som störst behållning av att köra olika fordon. Att jag inte öppnat Halo 2 är för att jag först efteråt fick klart för mig att det handlar om ett mer renodlat shooter-spel, alltså ingenting för mig.

Mass Effect 3

Dragon Age: Origins

Många kvinnor spelar Mass Effect- och Dragon Age-serierna, möjligen på grund av de rika rollspelsmöjligheterna, och möjligheterna att bygga relationer och inleda romantiska förhållanden med sina companions (npc-figurer som ingår i ens team). Den här teorin får näring i statistik som visar att kvinnor i högre utsträckning än män spelar socialt på olika sätt.

Jag hade aldrig köpt ME3 om jag inte blivit rekommenderad de första spelen och faktiskt provat på dem, eftersom jag av baksidestexten förmodligen hade trott att de var som vilka andra rymdskjutare som helst - det är nämligen ingen större skillnad på beskrivningen av ME3 och Halo 2. Jag hade knappast köpt det om de kategoriserats som "för kvinnor" eller haft rosa förpackning heller. Hade det däremot stått ord som "rollspel", "valmöjligheter i storyn", "relationsbyggande", då hade nog mitt intresse höjts avsevärt.

Poängen är alltså återigen: Det är inte bara kvinnor som gillar relationsrollspel, och det är inte bara män som gillar shooters, och ingen gillar det ena eller det andra på grund av sitt kön utan på grund av preferenser. Om spelbutiker och spelstudios alltså kan använda statistiken till att bena ut vilka ingredienser de bör marknadsföra sina spel med, så skulle de nog ha lättare att nå nya målgrupper (som Oskar Skog alltså så träffande beskriver i det här inlägget). De skulle undvika att snöa in sig på det enklaste och mest uppenbara (det vill säga kön), samtidigt som de säkert skulle locka fler spelare ur den könsspecifika minoritetsgrupp de vill nå.

Det skulle både spelare och företag vinna på.

Det här är inget spel jag spelar. Inte för att det är pastellfärgat och heter Lego Friends utan för att pyssel och kreativt skapande i spelvärldar ger mig ungefär lika lite som plattformsspel eller shooters. Jag vill ha story och karaktärsutveckling, inte sandlåda och obegränsade möjligheter. Därför spelar jag heller inte Minecraft. Och så vidare...

"Tjejspel" del 1 - Föraktet

Det här är första inlägget av två på temat "tjejspel". I morgon går jag in på statistik och vad man borde göra med den.

Inledningsvis: Det finns ingenting som heter tjejspel. Det finns inga spel som enbart är till för tjejer. Däremot marknadsförs många spel som just spel för tjejer och många spel tillverkas med just tjejer som målgrupp. Det är tråkigt av flera anledningar, bland annat för att genom denna tjejstämpling växer dagens barn upp i villfarelsen att tjejer inte kan spela andra spel än de tjejstämplade medan killar bara kan spela spel utan tjejstämpel.

Bland spelare finns ett förakt mot "tjejspelen", eller snarare mot spel av typen pussel/musik/social och liknande där det primära inte är att kuta runt och skjuta eller slå på fiender. Det här föraktet kommer fram i ljuset när man till exempel säger att statistiken visar att lika många kvinnor som män spelar datorspel, då det ofta hävdas att kvinnorna inte spelar Riktiga Spel™ (shooters, rpg, fightíng och dylikt) och att man därför inte kan säga att kvinnor spelar lika mycket datorspel som män.

Jag är en tjej, och det här är mitt spel. Alltså ett tjejspel.

Föraktet märks också när det talas om målgrupper och vilka spel män respektive kvinnor spelar. Flera spelföretag och spelbutiker marknadsför somliga spel mot killar eftersom det mest är killar som spelar och likadant på tjejsidan (läs t ex Thomas Arnorths inlägg om kritiken mot Spelbutiken). Då höjs ofta röster om att tjejer visst spelar shooters och inte alls är intresserade av rosa hästspel, och oftast är det kvinnor som uttrycker detta.

När det här diskuteras upplever jag att hänvisningar till statistik ibland tas som en personlig förolämpning av dem som tillhör den minoritet av kvinnliga spelare som spelar de spel en majoritet av de manliga spelarna spelar. Jag har själv reagerat på samma sätt. "Tjejer spelar VISST shooters/Sims är inte ALLS ett tjejspel".

Delvis tror jag det har att göra med paketering, design och marknadsföring av de spel som tydligt är gjorda med tjejer som tilltänkt målgrupp. Spelens förpackningar och innehåll utmärks av rosa färg, hjärtan och blommor, glitter och ord som "gulligt", "söt" och så vidare, samt inte sällan texten "för tjejer". Många tjejer och fler killar än man tror tilltalas av detta, men inte alla. På samma sätt som inte alla killar tilltalas av svart, blått, kantiga bokstäver och ord som "lemlästa" och "krossa". Och man gör det definitivt inte enbart på grund av sitt kön. Därför vänder många sig emot det.

Omg ett spel med en tjej som typ hoppar omkring är det för killar eller tjejer eller *hjärnsmälta*

Dessutom, och en ännu större orsak till de starka reaktionerna, är att tjejkodandets flaggskepp, färgen rosa, fortfarande en laddad färg, liksom gulliga djur och glitter - den är förknippad med tjejer och alltså anses den vara fjollig och mindre värd. I barnböcker finns flera försök att återerövra det rosa och glittriga, med tjejfigurer som både är prinsessor och spelar hockey (vilket är toppen!), men den omvända varianten, killfigurer som både är hockeyspelare och gillar glittriga kjolar, finns det färre av. Det anses coolt med en tjej som spelar Battlefield eller Starcraft 2, men det anses ännu inte coolt med en kille som spelar Bratz Babies eller Barbie Highschool Mystery. Tyvärr.

Därför tror jag att attityden när vi diskuterar de här siffrorna som säger att tjejer mest spelar sociala spel och killar spelar skjutarspel spelar roll. Det går att acceptera statistiska siffror OCH samtidigt lyfta fram undantagen (som i ärlighetens namn är ganska många) på ett positivt sätt, utan att racka ner på de spel man själv inte tycker om. Annars göder vi bara uppfattningen om att sociala spel/pusselspel inte är riktiga spel utan är till för fjantar och tjejer, vilket knappast lär hjälpa till om vi vill att fokus ska läggas på spelinnehåll istället för kön.

För visst vill vi att både tjejer och killar ska kunna berätta att och stoltsera med de spel de gillar utan att bli föraktade för att de spelar "tjejspel"? Låtom oss inkludera! Låtom oss gilla olika!

Godis äts med munnen, inte med... ja, ni vet.

Bilder: Battlefield 3, Mirror's Edge, Candy Crush Saga

Etikett: rosett

Det här är en rant. En stream of consciousness som jag är för lat för att komma på ett bra svenskt uttryck för. Det är med andra ord precis så som bloggar ofta är. Jag önskar att jag skrivit ett mer professionellt inlägg, men om man ständigt kräver perfektion av sig själv, då skulle det inte bli mycket bloggat. Och det var längesedan jag bloggade.

Så här på 2000-talet så dyker det fortfarande upp "revolutionerande" fakta om kvinnor som deltagit i krig, jagat mammutar, jobbat som traversförare och annat traditionellt manligt. Att det varenda gång är så revolutionerande måste ha att göra med att vi är så vana vid etiketter.

Brorsan sa en gång att kvinnlighet är ett attribut i spelvärlden, och tamejfan om han inte har rätt. I spel, i filmer, i böcker - så fort det är en kvinnlig figur måste hon märkas ut med en rosett, med ögonfransar, med volanger eller vad det nu kan vara. På 80-talet hade en kvinnlig legofigur möjligen långt hår. Nu på 10-talet har hon ögonfransar, läppstift, långt hår och markerad midja (de manliga legofigurerna har fått skäggstubb och buskiga ögonbryn, också ett attribut för manlighet, förstås, men även med originalansikte hade få legogubbar betecknats något annat än just gubbar).

Man eller kvinna? Få se, inga tuttar, ingen rosett... Men ändå - en kvinna!

På Twitter, detta fantastiska sociala medium vars användare fortfarande inte har förstått att bara för att just deras feed bubblar över i ett ämne betyder det inte att resten av världens diskussioner kretsar kring just detta ämne, diskuterades en dag kvinnliga figurer i Mass Effect. Först koms det inte på en enda kvinnlig representant för turians, quarians, volus etc, bara en kvinnlig krogan, och, tja, hela asari-rasen. Och just krogans var ju speciella eftersom deras kvinnor lever i exil.

Men så började det drälla in förslag på flera salarians, självklart ett helt gäng quarians, och möjligen någon enstaka turian, och så vidare. Och varför kom vi inte på någon av dessa från början? Min teori: De bar inga rosetter.

- Hey, Tali, you ever been mistaken for a man? - No. Have you?

Och om spelarna själva måste banka sig lite i skallen för att skaka fram alla kvinnliga figurer de stött på, då är det inte konstigt att från 7 manliga skribenter (0 kvinnliga) dök det bara upp ett (1) enda förslag med kvinnlig spelbar figur när Loading spånade fram tänkbara uppföljare till Grand Theft Auto V (vi kan ha överseende med att denna kvinnliga figur dessutom fick dela huvudpersonskapet med en manlig figur - idén i fråga kom från Chris Holmbäck).

Även jag själv, när sitter och funderar på alla fantastiska romaner jag en gång kommer att skriva, har väldigt lätt för att hitta på intressanta manliga figurer, men får ofta råbarka hjärnan lite för att komma på intressanta kvinnliga. Men när jag väl satt igång, då har jag märkt att det är svårt att sluta.

Så nästa gång vi tror att kvinnor inte finns bara för att vi inte ser några rosetter, då tänker vi ett varv till, okej?

Flemeth. Ett exemplariskt exempel på intressant npc som också råkar vara kvinna.

Screenshots från The Witcher 2, Mass Effect 3 och Dragon Age II.