Pirret i magen

Jag beskrev hur vi brukar spela rollspel i World of Warcraft för en god vän (du kan läsa hans egen blogg här) och han, i egenskap av gammal rollspelsräv, tyckte inte att det var riktigt rollspel. "Njao," tyckte jag. "Ni är ju begränsade av den värld som finns, allt ni ser omkring er, med ett riktigt rollspel bestämmer man ju själv hur området ser ut och vad ni gör." "Nja fast det är ju halva poängen, man slipper tjafsa med tärningar och långa beskrivningar och sånt," sa jag. "Men upplevelsen är ju densamma. Jag rollspelar ju för att spela en roll, inte för att slå tärningar."

För det är ju så. Oavsett var jag rollspelar, om det är med papper och penna runt soffbordet, om det är iförd vampyrsmink och svart långklänning på en nattklubbsinredd fritidsgård, under en gran i skogen med ett latexsvärd vid sidan eller som digital krigare i en digital värld, så är det upplevelsen jag är ute efter. Känslorna. Pirret i magen.

Min roll i World of Warcraft har en bakgrundshistoria precis som mina andra rollkaraktärer har. Jag har bestämt hur han ska se ut, vad han ska ha för yrke, vad han tycker om och vad han inte tycker om. Visst, klart att spelet i sig begränsar i viss mån. Det finns inte oändligt med valmöjligheter och jag kan inte göra alla stunts jag kan göra i ett traditionellt rollspel, eftersom det inte finns inprogrammerat att till exempel flyga omkring och skjuta blixtar (sånär som på i strid, möjligen). Dessutom finns en hel hoper spelare även på rollspelsservrar som inte bryr sig det minsta om rollspel utan glatt fläktar på i sina questkedjor utan en tanke på hur de skulle uppfattas i ett rollspelsscenario.

Men jag kan också påverka. Själva spelmomentet som i papper-och-penna-rollspel sköts med tabeller, tärningsslag och beskrivningar, det går av sig självt i spelet, om man så skulle vilja. Eller så hittar man på egna npc:s, kör med health points och /roll (dvs slå en tärning i spelmekaniken) och allt sånt så det blir mer traditionellt rollspel, fastän vi fortfarande använder oss av spelet som visualisering.

En riktigt bra rollspelssession är en riktigt bra rollspelssession. En papper-och-penna-omgång gör att man får använda sin verbala förmåga, gestikulera och leva sig in i rollen på det fysiska sättet. En WoW-omgång gör att man får använda sin litterära förmåga, väva berättelser för sig själv och andra, ihop med andra, och leva sig in i rollen på det intellektuella sättet. Ungefär. Men känslorna blir desamma. Pirret i magen.

Någon skrev på Twitter att rollspelare är duktiga byråkrater. Men det är ju bara en aspekt av det hela. De som gjorde den upplaga av Drakar och Demoner som kom efter Chronopia-upplagan skrev i förordet "Vi älskar att slå tärningar" och tappade mig sålunda redan i farstun. Visst är det kul att låta tärningarna avgöra i stridens hetta, men att dotta roll är något av det trökigaste som finns, enligt mig.

Det fanns en tid då somliga fantasylajvare såg ner på vampyrlajvare eftersom de senare inte syr sina egna dräkter från ull till färdig mantel, för att de inte lever i sin roll dygnet runt i sju dagar. Så vadå, tänker jag. Rollspel som rollspel. Det är att spela rollen som är grejen, inte sättet. Och när jag rollspelar ut min WoW-karaktärs höjdrädsla, nog tusan slår mitt eget hjärta dubbelt så fort, en spegling av det jag beskriver i text i spelets chatkanal.

Sedan har ju WoW en rätt klar fördel jämfört med traditionella spel, för oss som är lite till åren komna och har ynglat av oss och börjat jobba för pengar vi får behålla. Jag kan rollspela en timme på onsdagkvällen, eller några fler på fredagkvällen, utan att behöva gå utanför dörren. En Riktig Rollspelssession, papper-och-penna-varianten, innebär att man träffas strax efter barnläggning, snackar skit en timme, gör i ordning roller i två timmar till, sätter igång att spela och måste avbryta runt ett då två av oss har somnat i soffan... eller hur går det till hos er?

Det är klart. Att spela rollspel i vår fysiska värld är dökul. Men det jag vill komma åt är att vi har något gemensamt, vi WoW-spelare och de Riktiga Rollspelarna, såväl tabelldreglare som dräktfanatiker, och det är Upplevelsen. Känslorna. Pirret i magen.

Massagebesöket

Du ska gå och få dig lite härlig massage. Du väljer ut en studio, bokar tid, och travar dit, förväntansfullt. Massören är duktig, tar i precis så där hårt som du vill och ger dig en helkroppsmassage som kommer att pirra i kroppen flera dagar framöver.

Det är bara det att du tycker att massören har lite långa naglar. Det nyper liksom till lite obehagligt emellanåt. När du påpekar detta ser massören lite undrande ut, tittar på sina naglar och tycker att de är väl så långa som naglar brukar vara. Okej, tänker du, det var kanske bara tillfälligt.

Nästa gång du känner att kroppen är i behov av helkroppsmassage går du till samma studio, för det var ju himla skönt. Återigen en omgång som heter duga, men återigen också de där lite för långa naglarna. Du nämner detta för massören, som ställer sig lika frågande den här gången. "Du kanske har känslig hud?" föreslår massören, och du tänker att det kanske ligger något i det, även om du aldrig känt dig särskilt känslig.

Nå. Du ger studion en chans till, kanske naglarna är nyklippta den här gången. Men icke. Det gör egentligen inte särskilt ont när naglarna kommer åt, men du börjar störa dig på det rätt mycket vid det här laget. Du bestämmer dig för att den här studion får vara nu.

Så hittar du en annan studio, bokar tid och går dit. Som tur är har även denna studio en skicklig massör. Som synd är tycks även denna massör ha lite för långa naglar. Du säger bestämt ifrån att du helst ser att massören har klippt sina naglar till nästa gång, varpå massören snörper lite på munnen och säger att om det inte passar så finns det andra studios att gå till.

Så då gör du det. Överallt stöter du på duktiga massörer med starka händer, men samtliga har lite för långa naglar för att upplevelsen ska vara total. Någon tipsar om en studio som är speciellt inriktade på personer med känslig hud, men när du kommer dit vågar de knappt ta i dig (och de envisas dessutom med att bjuda dig på kletiga marmeladkulor med sötsliskig smak, något som du inte alls tycker om) så dit går du inte tillbaka.

Du börjar förhöra dig med dina vänner. Vad har de för upplevelser av massagestudios i stan? Några tycker att de lite för långa naglarna är väl sådant som hör till, det är ingenting de tänker på (och en del tycker att det är rätt läckert med långa naglar och struntar i att det gör lite ont på somliga), det finns ju andra massörer att gå till om man inte är nöjd, man får väl koncentrera sig på det som är bra, och just det här med lite för långa naglar hör ju inte till själva massagedelen så det kan man väl strunta i. Andra håller med dig, de börjar bli bra trötta på att ständigt få de där lite för långa naglarna nertryckta i skinnet under massagesessionen oavsett vilken massör de går till, men har liksom du själv tänkt att det kanske bara är de som är känsliga, eftersom det är det de fått höra när de har påpekat saken.

Till sist tröttnar du på att inte hitta en massör som har tillräckligt korta naglar och går in på den första studion, slår näven i bordet och kräver en massör med korta naglar. Svaret blir att man inte kan marknadsföra en studio med slagorden "Här har vi välklippta naglar" eftersom det verkar lite fånigt, och dessutom kommer det inte locka så många kunder eftersom det egentligen inte finns något behov av massörer med kortare naglar. För det är ju ingen som klagar på de med lite för långa naglar. Ja, förutom de med känslig hud.

Och själv tänker du att din hud inte varit så känslig om det funnits massörer med välklippta naglar.

No pugs allowed

Pug. Kan vara det engelska ordet för en tillplattad liten hund med stora ögon. Kan också vara förkortningen på "pick-up group", det vill säga en slumpmässigt hopplockad grupp mmorpg-spelare som kör en dungeon ihop. Båda sorterna kan man ha svårt att tåla.

Jag är varken särskilt dålig eller särskilt bra på att tanka. Jag är varken särskilt långsam eller särskilt snabb. Min största fördel som tank är att jag tar motgångar och misstag med ro och en nypa humor. Min största nackdel som tank är att den attityden inte gäller mina egna motgångar och misstag. Vilket innebär att när andra skäller ut mig för att jag är för långsam, inte ser deras fällor, står på fel ställe eller vad det nu kan vara, så går det rätt in i maggropen och sprider sig sedan som getingtäckta tjockoljeströmmar ut i kroppen på mig.

Därför puggar jag inte längre. Det hände i början av Pandaria-expansionen, då jag fortfarande var på normal mode och hade två instanser att välja på, som jag redan provat på i betan och visste att jag hanterade. Gjorde också några heroics när jag kommit upp mig i graderna lite. Kände mig rätt säker på det hela.

Och så kommer det en sån där gräslig pugmänniska och pajar alltihop.

Jag vet, jag brukar gnälla om det här i mina spelbloggar. Det här är tredje bloggen jag gör det i. Men det är så förbannat irriterande att jag inte kan ta del av hela paketet World of Warcraft bara för att det ovillkorligen innebär att jag måste ta en massa oförtjänt skit. Och blanda nu inte ihop detta med kritik. Jag tar villigt konstruktiv kritik för att lära mig bli en bättre tank, och nog gör jag mig "förtjänt" av kritiken (inte minst för att jag har så svårt att se vad som är fiendegenererade färgvirvlar och vad som är vängenererade...)

Klart det finns det en andra sida. Puggarna som tycker att det är förbannat irriterande att deras World of Warcraft-upplevelse solkas av att de blir sinkade av tanks som i deras ögon inte håller måttet, att de är där för att spela och inte för att agera pedagoger.

World of Warcraft är ett mmorpg. Massive multiplayer, det betyder att en herrans massa spelare spelar ihop. Ihop. Tillsammans. Antingen gormar man åt folk som inte kan någonting eller så kläcker man ur sig lite smarta tips. I det ena fallet blir man av med ytterligare en tank och förlänger kön till dungeons med ytterligare några sekunder. I det andra får man bättre kommunikationsskills och och bidrar till att höja tankingskills hos en medspelare.

Mitt gille är ett rollspelsgille så det blir sällan guildruns, vilket innebär att jag nästan aldrig gör dungeons nuförtiden. Men någon gång emellanåt drar vi ihop ett gäng, kör en instans, har kul, lär oss tillsammans eller lär varandra. Som häromdagen, då vi gjorde Mogu'shan Palace. Det gick ganska bra, fick tanka klart en boss med bara en dps kvar på benen, och fick lära mig att de gröna virvlarna var bra virvlar, samt var jag skulle tanka slutbossen. Lättsamt och trevligt och lärorikt. Så önskar jag att det vore även med pugs.

"Äh, det är ju så det ser ut, antingen får man tåla det eller så får man skippa pugs." Okej. Jag har svårt att förstå logiken i att man måste tycka att det är okej att folk beter sig som idioter för att kunna ta del av hela spelet, men visst. Visst kan jag skippa pugs. Visst kan jag spela med mina vänner istället. Kom bara inte och klaga på långa köer sen.

Vill du surfa på min korta kötid så varsågod! Ta med dig ett glatt humör, respekt och gärna en bra healer, så kör vi lite instanser tillsammans! Jag kan fixa första bossen i Mogu'shan Palace med bara en dps till hjälp, till exempel.