Tillsammans bär vi allt

Alla (ja, alla, -ish) skriver idag om ytterligare ett slentrianartat utmålande av tv-spel som orsak till våldsbrott med dödlig utgång. Alla inkluderar mig. Så, varsågoda. Min text handlar om gemensamt ansvar. Att bära sin del.

Det är ju lätt att börja garva åt farbröder som på fullaste allvar i rikssänd tv står och säger att mannen som häromdagen blev ihjälslagen av fotbollssupportrar kanske blev det för att förövarna spelat våldsamma tv-spel och omsatt sina spelupplevelser till verklighet. Men det är inte roligt. Inte alls.

På samma sätt som det inte är roligt när rektorer på fullaste allvar säger till sina elever, som med stöd av lagen satt upp en blockad mot ett ungdomsförbund i ett parti med fascistisk och rasistisk agenda, att de får skylla sig själva som utsätter sig för den i det närmaste hundraprocentiga risken att bli uthängd på hatsajter i och med denna blockad (läs här, här och här).

På samma sätt som det inte är roligt när moderata ungdomsförbundsrepresentanter på fullaste allvar hävdar att det är elevernas fel att skolan inte funkar. (Okej, det kanske är att stjäla godis från småbarn, det här med att kritisera representanter från politiska ungdomsförbund, men vafan. När till och med deras vuxna motsvarigheter skyller ifrån sig, då är det lika bra att sno godiset medan det finns kvar. Öh. Jag orkar inte försöka utveckla den liknelsen, det här är ett blogginlägg, suck it up.)

I grund och botten handlar det om att hitta sin plats. Nazisters attacker på feminister, antirasister och medborgare i största allmänhet (sök på nätet), fotbollssupportrars attacker på andra fotbollssupportrar, elever som inte orkar med skolan utan hellre spelar tv-spel - det är något som inte går ihop, och det är inte tv-spelen som kilat upp sprickan.

Filmen Hata Göteborg handlar just om supportervåld och hur det i sin tur inte på en fläck handlar om att vara fotbollssupporter, utan om att hitta sin plats. Att känna samhörighet, syskonskap. Filmens regissör, Robert Lillhonga, har också berättat om sin egen uppväxt som filmen delvis är grundad på, om en vän med invandrarbakgrund som kom att hamna i skinheadsgänget (nazismvarianten av skinheads, alltså). Och varför? Jo, för att skinheadsen fanns där för honom när ingen annan gjorde det.

Och där pekar jag ut det jag är övertygad om är orsaken. Att känna tillhörighet, att hitta sin plats. Vem erbjuder stöd, trygghet, ledning? Skolan, tv-spelande kamrater, nazister, våldsamma eller fredliga fotbollssupportrar? Om inte stödet finns hemma söker man det någon annanstans. Vilket leder till slutsatsen: Föräldrar måste ta ansvar. Vilket ju är självklart. Att skaffa barn är ingen mänsklig rättighet, men det är en förbannad skyldighet att ta hand om dem när man väl skaffat dem.

Han é me' mej nu, å ja' ska lära'an aaallt ja' kan.

Men. Livet går inte alltid som man har tänkt sig. Och om föräldrarna i sin tur saknar stöd, trygghet, ledning - hur ska de kunna erbjuda sina barn samma sak?

Spel är gjorda för att vara svåra att lägga ifrån sig. Det är hela affärsidén. Där för är det är klart att de konkurrerar med läxor, eftersom läxor kräver en annan sorts engagemang. På samma sätt som läxor är något som hör skolan till men som ändå förläggs till fritiden, och alltså konkurrerar med den "fria" tiden. Fria. Ni hör.

Att stå i rikssänd tv och säga att fotbollsklubbarna inte kan göra något åt att supportrar spelar våldsamma tv-spel och sedan gör samma sak i verkligheten, det är okunnigt, och det är slappt. Okunnigt eftersom det inte stämmer, slappt eftersom det är att skjuta ifrån sig ansvaret.

Första reaktionen när man får kritik är ofta försvar. I allmänhet är det därför bäst att skippa första uttalandet när man får kritik och vänta tills man hamnat i fasen som handlar om att se sin egen del i det hela. Vad kan jag göra för att bidra till förbättring?

En supporterklubb kan inte ensamma ta ansvar för att deras medlemmar inte slår ihjäl motståndarlagets supportrar, på samma sätt som man inte kan förvänta sig att föräldrar ensamma ska ta på sig hela ansvaret för att elever spelar tv-spel istället för att plugga.

Men var och en kan ta sitt ansvar. Själv tänker jag alltså på hur jag och mina barn ska fortsätta ha ett sunt förhållande till tv-spel. Jag ska behandla både mitt eget och deras spelande som det fritidsintresse det faktiskt är, engagera mig i deras spelande, på samma sätt som jag engagerar mig i deras skolgång och övriga liv. Då tror jag att de, och jag, får en bra balans. Då tror jag inte de kommer att känna att de måste skolka eller gå ut och slå sönder någon.

Och så tänker jag att jag, som förälder, behöver få stöd om det inte räcker med att jag tar ansvar för mina barn. Livet går, som sagt, inte alltid som man har tänkt sig. Jag som förälder har inte fullständig makt över mina barns liv. Därför behöver jag ha skolor och idrottsföreningar och politiker som sätter sina elevers och medlemmars och medborgares rättigheter och välbefinnande i första hand, som tar ansvar för dem de är satt att ha ansvar för, och inte målar ut tv-spelande eller fotbollssupportande som problemet - eller för den delen, lösningen på detsamma.

Var och en bär sin del. Tillsammans bär vi allt. Det blir lättare så.

Så, vem hjälper mig med mitt Inner Turmoil här?

Dear Esther

Härmoveckan gästade jag podcasten Radio Speltorsk för att diskutera narratologi (berättandets vetenskap) och spel, två saker som inte alltid går snällt hand i hand (avsnittet hittar du här). Dear Esther dök oundvikligen upp eftersom det kallas spel men egentligen inte uppfyller kriterierna. När programmet spelades in hade jag ännu inte tagit del av Dear Esther, men det har jag nu gjort. Här är en fragmentarisk redogörelse för min upplevelse av spelet, samt svaret på frågan: Är detta ett spel?

Follow the red light!

I ett spel brukar man vanligen kunna hoppa omkring, slåss, öppna lådor och så vidare. Det kan man inte här. Man går omkring på en ö och utforskar dess stigar, byggnader och grottor och på specifika platser får man höra fragment av brev till Esther läsas upp. Men det händer ingenting när jag trycker på mellanslag (till min stora förtret när jag hoppat ner för en kant på stigen och inte kan komma upp igen); det dyker inte upp ett "E" när jag går nära en bok; det är inte jag själv som slår av och på ficklampan inne i grottorna.

Fyrvaktaren tycks ha levt på - målarfärg.

Det spelmoment som finns är själva berättelsepusslet. Brevfragmenten från mannen som skriver till Esther (spelarens alter ego, möjligen?) innehåller information om personer som befunnit sig på ön, inklusive avsändaren själv, och som drabbats av dess... ja, vad är det egentligen? Sjukdom? Förbannelse? Med breven och det jag ser på ön kan jag sätta ihop bitarna till någonting som närmar sig ett svar, men är det att lita på?

Får Samson & Sally-vibbar av det här. Hu.

Jag började vid fyrhuset, som är det första kapitlet man kan välja, och fick sedan de andra serverade i ordning. Jag har inte spelat i annan ordning än, men borde nog göra det för att se om det verkligen tar slut på samma ställe eller om slutet hamnar någon annanstans om jag väljer sista kapitlet först. Redan vid fyrhuset konstaterar brevskrivaren att det är något fel med ön eftersom måsarna inte längre häckar där. Och det är faktiskt underligt öde. Obehagligt öde.

Vem målar mitokondrier på grottväggar?

Ju fler fragment man får desto kusligare blir det. Brevskrivaren talar om underliga sjukdomar som tidigare invånare på ön drabbats av, sedan hittar jag en grotta med målningar i, något som liknar celler eller andra biologiska saker. Därefter snubblar jag över en uråldrig stenformation med en schematisk bild av en molekyl på. Jag drar mig till minnes de tomma färgburkarna i fyrhuset och undrar hur mycket konstigheter som målats här egentligen.

OMG DET STÅR NÅN DÄR eller gör det det...?

På grund av att spelet hängde sig när jag alt-tabbade, samt att jag vid ett tillfälle hade oturen att hitta en bugg och därmed fastna i en sten, var jag tvungen att spela om från början två gånger (inga fjantiga sparpunkter här inte). Det gav mig erfarenheten att en del fragment är låsta till vissa platser och alltid spelas upp där, medan andra tycks spelas upp lite mer slumpartat, vilket förstås väcker utforskarinstinkten.

Här vilar Lisa. Hon var en dryg en, men till sist tog hon slut.

Är detta alltså en berättelse? Helt klart är det en interaktiv berättelse såtillvida att jag aktivt måste göra något för att få nästa pusselbit, samtidigt som det hela är ganska styrt eftersom antalet stigar är begränsat, och det inte finns några möjligheter att påverka utgången (annat än det vanliga spela klart eller låt bli). Däremot är jag är osäker på om det egentligen finns ett slut, något som narratologin som vetenskap kräver (om någon nu bryr sig). Åtminstone upplevde jag slutscenen som lätt otillfredsställande eftersom jag inte lyckats räkna ut vad sjutton det hela egentligen handlade om eller vad slutet innebar.

Strunt i vem som målat på väggarna - vem i helsike har tänt de levande ljusen??

Är detta ett spel då? Njaej. Däremot har jag inga problem med att kalla det "spel" eller att säga "jag har spelat Dear Esther", eftersom jag ändå har kontroll över kameran och i viss mån över fragmentens ordning även om det inte handlar om att få flest poäng utan att pussla ihop en berättelse. I övrigt anser jag det tämligen oväsentligt för i princip alla utom Skatteverket och deras momsregler huruvida den korrekta benämningen är "spel" eller inte.