Tillsammans bär vi allt

Alla (ja, alla, -ish) skriver idag om ytterligare ett slentrianartat utmålande av tv-spel som orsak till våldsbrott med dödlig utgång. Alla inkluderar mig. Så, varsågoda. Min text handlar om gemensamt ansvar. Att bära sin del.

Det är ju lätt att börja garva åt farbröder som på fullaste allvar i rikssänd tv står och säger att mannen som häromdagen blev ihjälslagen av fotbollssupportrar kanske blev det för att förövarna spelat våldsamma tv-spel och omsatt sina spelupplevelser till verklighet. Men det är inte roligt. Inte alls.

På samma sätt som det inte är roligt när rektorer på fullaste allvar säger till sina elever, som med stöd av lagen satt upp en blockad mot ett ungdomsförbund i ett parti med fascistisk och rasistisk agenda, att de får skylla sig själva som utsätter sig för den i det närmaste hundraprocentiga risken att bli uthängd på hatsajter i och med denna blockad (läs här, här och här).

På samma sätt som det inte är roligt när moderata ungdomsförbundsrepresentanter på fullaste allvar hävdar att det är elevernas fel att skolan inte funkar. (Okej, det kanske är att stjäla godis från småbarn, det här med att kritisera representanter från politiska ungdomsförbund, men vafan. När till och med deras vuxna motsvarigheter skyller ifrån sig, då är det lika bra att sno godiset medan det finns kvar. Öh. Jag orkar inte försöka utveckla den liknelsen, det här är ett blogginlägg, suck it up.)

I grund och botten handlar det om att hitta sin plats. Nazisters attacker på feminister, antirasister och medborgare i största allmänhet (sök på nätet), fotbollssupportrars attacker på andra fotbollssupportrar, elever som inte orkar med skolan utan hellre spelar tv-spel - det är något som inte går ihop, och det är inte tv-spelen som kilat upp sprickan.

Filmen Hata Göteborg handlar just om supportervåld och hur det i sin tur inte på en fläck handlar om att vara fotbollssupporter, utan om att hitta sin plats. Att känna samhörighet, syskonskap. Filmens regissör, Robert Lillhonga, har också berättat om sin egen uppväxt som filmen delvis är grundad på, om en vän med invandrarbakgrund som kom att hamna i skinheadsgänget (nazismvarianten av skinheads, alltså). Och varför? Jo, för att skinheadsen fanns där för honom när ingen annan gjorde det.

Och där pekar jag ut det jag är övertygad om är orsaken. Att känna tillhörighet, att hitta sin plats. Vem erbjuder stöd, trygghet, ledning? Skolan, tv-spelande kamrater, nazister, våldsamma eller fredliga fotbollssupportrar? Om inte stödet finns hemma söker man det någon annanstans. Vilket leder till slutsatsen: Föräldrar måste ta ansvar. Vilket ju är självklart. Att skaffa barn är ingen mänsklig rättighet, men det är en förbannad skyldighet att ta hand om dem när man väl skaffat dem.

Han é me' mej nu, å ja' ska lära'an aaallt ja' kan.

Men. Livet går inte alltid som man har tänkt sig. Och om föräldrarna i sin tur saknar stöd, trygghet, ledning - hur ska de kunna erbjuda sina barn samma sak?

Spel är gjorda för att vara svåra att lägga ifrån sig. Det är hela affärsidén. Där för är det är klart att de konkurrerar med läxor, eftersom läxor kräver en annan sorts engagemang. På samma sätt som läxor är något som hör skolan till men som ändå förläggs till fritiden, och alltså konkurrerar med den "fria" tiden. Fria. Ni hör.

Att stå i rikssänd tv och säga att fotbollsklubbarna inte kan göra något åt att supportrar spelar våldsamma tv-spel och sedan gör samma sak i verkligheten, det är okunnigt, och det är slappt. Okunnigt eftersom det inte stämmer, slappt eftersom det är att skjuta ifrån sig ansvaret.

Första reaktionen när man får kritik är ofta försvar. I allmänhet är det därför bäst att skippa första uttalandet när man får kritik och vänta tills man hamnat i fasen som handlar om att se sin egen del i det hela. Vad kan jag göra för att bidra till förbättring?

En supporterklubb kan inte ensamma ta ansvar för att deras medlemmar inte slår ihjäl motståndarlagets supportrar, på samma sätt som man inte kan förvänta sig att föräldrar ensamma ska ta på sig hela ansvaret för att elever spelar tv-spel istället för att plugga.

Men var och en kan ta sitt ansvar. Själv tänker jag alltså på hur jag och mina barn ska fortsätta ha ett sunt förhållande till tv-spel. Jag ska behandla både mitt eget och deras spelande som det fritidsintresse det faktiskt är, engagera mig i deras spelande, på samma sätt som jag engagerar mig i deras skolgång och övriga liv. Då tror jag att de, och jag, får en bra balans. Då tror jag inte de kommer att känna att de måste skolka eller gå ut och slå sönder någon.

Och så tänker jag att jag, som förälder, behöver få stöd om det inte räcker med att jag tar ansvar för mina barn. Livet går, som sagt, inte alltid som man har tänkt sig. Jag som förälder har inte fullständig makt över mina barns liv. Därför behöver jag ha skolor och idrottsföreningar och politiker som sätter sina elevers och medlemmars och medborgares rättigheter och välbefinnande i första hand, som tar ansvar för dem de är satt att ha ansvar för, och inte målar ut tv-spelande eller fotbollssupportande som problemet - eller för den delen, lösningen på detsamma.

Var och en bär sin del. Tillsammans bär vi allt. Det blir lättare så.

Så, vem hjälper mig med mitt Inner Turmoil här?