Dear Esther

Härmoveckan gästade jag podcasten Radio Speltorsk för att diskutera narratologi (berättandets vetenskap) och spel, två saker som inte alltid går snällt hand i hand (avsnittet hittar du här). Dear Esther dök oundvikligen upp eftersom det kallas spel men egentligen inte uppfyller kriterierna. När programmet spelades in hade jag ännu inte tagit del av Dear Esther, men det har jag nu gjort. Här är en fragmentarisk redogörelse för min upplevelse av spelet, samt svaret på frågan: Är detta ett spel?

Follow the red light!

I ett spel brukar man vanligen kunna hoppa omkring, slåss, öppna lådor och så vidare. Det kan man inte här. Man går omkring på en ö och utforskar dess stigar, byggnader och grottor och på specifika platser får man höra fragment av brev till Esther läsas upp. Men det händer ingenting när jag trycker på mellanslag (till min stora förtret när jag hoppat ner för en kant på stigen och inte kan komma upp igen); det dyker inte upp ett "E" när jag går nära en bok; det är inte jag själv som slår av och på ficklampan inne i grottorna.

Fyrvaktaren tycks ha levt på - målarfärg.

Det spelmoment som finns är själva berättelsepusslet. Brevfragmenten från mannen som skriver till Esther (spelarens alter ego, möjligen?) innehåller information om personer som befunnit sig på ön, inklusive avsändaren själv, och som drabbats av dess... ja, vad är det egentligen? Sjukdom? Förbannelse? Med breven och det jag ser på ön kan jag sätta ihop bitarna till någonting som närmar sig ett svar, men är det att lita på?

Får Samson & Sally-vibbar av det här. Hu.

Jag började vid fyrhuset, som är det första kapitlet man kan välja, och fick sedan de andra serverade i ordning. Jag har inte spelat i annan ordning än, men borde nog göra det för att se om det verkligen tar slut på samma ställe eller om slutet hamnar någon annanstans om jag väljer sista kapitlet först. Redan vid fyrhuset konstaterar brevskrivaren att det är något fel med ön eftersom måsarna inte längre häckar där. Och det är faktiskt underligt öde. Obehagligt öde.

Vem målar mitokondrier på grottväggar?

Ju fler fragment man får desto kusligare blir det. Brevskrivaren talar om underliga sjukdomar som tidigare invånare på ön drabbats av, sedan hittar jag en grotta med målningar i, något som liknar celler eller andra biologiska saker. Därefter snubblar jag över en uråldrig stenformation med en schematisk bild av en molekyl på. Jag drar mig till minnes de tomma färgburkarna i fyrhuset och undrar hur mycket konstigheter som målats här egentligen.

OMG DET STÅR NÅN DÄR eller gör det det...?

På grund av att spelet hängde sig när jag alt-tabbade, samt att jag vid ett tillfälle hade oturen att hitta en bugg och därmed fastna i en sten, var jag tvungen att spela om från början två gånger (inga fjantiga sparpunkter här inte). Det gav mig erfarenheten att en del fragment är låsta till vissa platser och alltid spelas upp där, medan andra tycks spelas upp lite mer slumpartat, vilket förstås väcker utforskarinstinkten.

Här vilar Lisa. Hon var en dryg en, men till sist tog hon slut.

Är detta alltså en berättelse? Helt klart är det en interaktiv berättelse såtillvida att jag aktivt måste göra något för att få nästa pusselbit, samtidigt som det hela är ganska styrt eftersom antalet stigar är begränsat, och det inte finns några möjligheter att påverka utgången (annat än det vanliga spela klart eller låt bli). Däremot är jag är osäker på om det egentligen finns ett slut, något som narratologin som vetenskap kräver (om någon nu bryr sig). Åtminstone upplevde jag slutscenen som lätt otillfredsställande eftersom jag inte lyckats räkna ut vad sjutton det hela egentligen handlade om eller vad slutet innebar.

Strunt i vem som målat på väggarna - vem i helsike har tänt de levande ljusen??

Är detta ett spel då? Njaej. Däremot har jag inga problem med att kalla det "spel" eller att säga "jag har spelat Dear Esther", eftersom jag ändå har kontroll över kameran och i viss mån över fragmentens ordning även om det inte handlar om att få flest poäng utan att pussla ihop en berättelse. I övrigt anser jag det tämligen oväsentligt för i princip alla utom Skatteverket och deras momsregler huruvida den korrekta benämningen är "spel" eller inte.